Tacksam och bara lite bitter

Sommarveckorna glider fram, stabilt och ganska långsamt, som en pråm på en kanal, tänker jag mig. Den trycker på, tiden, alltid samma stadiga flöde, enligt klockan, fast inte alls i mitt huvud. Min tidsuppfattning är lite sned numera, jag tycker vissa partier tar stor plats, en djupdykning i tidspoolen. Den lilla stunden i skogen, precis där gläntan öppnade sig, blicken från någon jag tycker om. Tiden bromsar, jag får följa med in i en liten rymd där minsta lilla skeende blir stort, som ett mikrouniversum, och sen är jag tillbaka på ytan efter en längre tidsrymd. Fast det har gått ett par sekunder. En liten, plötslig evighet, en pöl av djup där det inte ska vara någon. 

  Andra stunder försvinner. Jag blir stående på hallmattan, går fram och tillbaka lite, sätter mig, reser mig, börjar torka diskbänken, kommer att tänka på något. Avbryter mig för att leta eller kolla eller städa bort eller ta fram, och så har en timme gått. Ett slukhål i tiden. Slurp, bara. 

Är det sakerna som stjäl tiden? Dem jag ska leta efter, flytta runt? 

  Det kan vara den här kroppen som inte riktigt lyder än. När jag var som sjukast var det som om ett kraftigt åldrande inträtt. Jag var fyrtio plus, men kände mig yngre ändå, och sen med ens nittio. Och dessutom sjuk. Och så trött, så oändligt trött. Vännerna har nickat igenkännande, de som inte själva haft detta virus. Jaaa, precis som när jag väntade barn, eller jaaa, precis som när jag hade influensan, jag kunde inte träna på flera veckor. Men sorry, och nej. 

  När jag var liten såg jag en film om en flicka vars mamma hade Münchhausens syndrom. Varje morgon flickan vaknade öppnade hon ögonen och sa "åh, mamma, idag tror jag att jag håller på att bli frisk!" "Det var roligt att höra!", svarade mamman, "drick nu bara din medicin". Och flickan drack, blev åter förgiftad och låg kvar i sjuksängen, i dvalliknande, total orkeslöshet. 

  Ungefär sådär var det, varje morgon vaknade jag och mådde lite bättre, men med vakenheten kom sjukdomen tillbaka, vältrade sig över mig som en tung, påträngande man som är helt ovälkommen. Min vän och jag, som också var sjuk, kallade honom rätt och slätt Mr Corona. Ett ex man bytt lås för och vars väskor man kastat ut, men så plötsligt står han där i vardagsrummet, närmar sig långsamt men obevekligt och lägger sig över en så att man knappt får luft och hela kroppen värker, ilar, hugger och ber om att få slippa. Så nej, det liknar ingenting annat. Och nej, nittioåringar vill inte bli behandlade sådär. 

   Sen har jag föryngrats, mycket, mycket långsamt. Idag, kanske etthundratrettiofem dagar senare, är jag säkert bara sjuttio. Bra dagar orkar jag lika mycket som mina föräldrar. Hur ung behöver man bli för att klara att löpträna? Är det för att jag inte kan, som jag längtar så hett? Spränga fram, med studsande skosulor och fjädrande ben, tungt och lätt samtidigt, kämpigt och svettigt och alldeles, alldeles underbart. 

 Ja, jag är kanske lite bitter. Men jag föredrar att tänka att jag längtar. Jag längtar efter styrkan, ungdomen, friskheten. Jag vill tro att den kommer. Kan jag bli sjuttio, så kan jag bli sextiofem, femtioåtta, och helt plötsligt är det jag igen, den gamla vanliga Anna.

  Helt som vanligt blir det aldrig mer. Det vill jag inte. De där andetagen som inte gav luft, huggen i benen och alla små blåmärken, omotiverade enkelstötar i armbågar och att inte kunna hålla i telefonen. Att inte veta vad ett vardagligt föremål heter, inte kunna läsa mer än några rader. Det tar en väldigt nära en kant. Den kanten dök upp, rakbladsvass men tyst och utan förvarning eller läskig musik, mitt i fågelkvittret. 

   Det kunde tagit slut.

   Det gjorde inte det. 

   Jag kan gå i den här gläntan. Pojken springer framför mig, han vänder sig om och ropar, väntar, det glittrar till i hans gröna ögon, där skogen reflekteras. 

  Det ska aldrig mer bli som vanligt.