Vi fikar på Backaplan och svullar i kladdkakor och grädde i kaffet och min femtonåring tränar på sitt spanska uttal. Hennes lärare har tipsat om att detta kan vara en väg till det högsta betyget. Flickan lutar sig mot mig med sin röda lugg i en tjock, vågig lock över ansiktet, anlägger en sensuell och oerhört spansk stämma och berättar, enligt vad jag förväntar mig, kloka, intressanta och dessutom spanska fakta för mig. Jag ler beundrande och känner mig stolt inför de andra cafégästerna att jag har en sådan vacker och språkbegåvad dotter.
Sedan översätter hon:
"Ursäkta, men de här byxorna är upptagna. Åren är i godiset. Tallrikarna håller på och springer i sängen. Min bror har studerat på stolen. Mina morföräldrar bor i kylan, äventyret är mycket stort. Vi ses på tisdag, du får ha en trevlig helg."
Strax därpå gör jag en lov in på Lindex januarirea. Medan jag står i kön till kassan ringer femtonåringen som sitter kvar i bilen och väntar. Hon är lite orolig, en lapplisa stryker omkring runt bilen. Jag lovar att skynda mig och vi lägger på. När det blir min tur att betala, möter jag expeditens blick, lägger fram t-shirten på disken och säger: "Nejdå."
Hennes leende stelnar något. "Va? Herregud, jag menar hej!" flåsar jag. Expediten skrattar ganska naturligt ändå. Jag inleder ett samtal med henne om risken att bli lappad på gratisparkeringen. "En lastbil försöker visst lappa min bil", hävdar jag sen. Denna gången är skrattet ganska krystat.
På jobbet är eleven Jens (med skalbaggarna, se inlägg från 17 november) inte riktigt samarbetsvillig.
"Titta här", säger jag käckt och skjuter fram en artikel som jag kopierat. Den handlar om influensa, som jag vet att han har en del erfarenheter av.
"Dåliga nyheterrrr", säger Jens med sina skorrande "r", avgrundsmörk stämma och kraftigt ihopdragna ögonbryn. Han låter som en bekymrad Bengt Bedrup.
"Jaså", säger jag. "Hurdå, menar du?"
"Det blirrr inget arrrbete för mig idag."
"Säger du det?"
"Jag beklagarrrrr", fortsätter han.
"Ja, det var ju lite tråkigt", medger jag.
"Ja, det var trrråkigt för dig, Anna. Nu blirrr hela din dag försörrrrd." Han lägger huvudet på sned och ser lite medlidsam ut, mitt i bekymmersamheten.
"Nja, så illa är det inte".
"Jooo. Helt förstörrd. Tyvärrrr."
Andra elever behöver hjälp och jag får lämna lille Bengt Bedrup vid sin bänk. Till slut får jag fram honom till tavlan för redovisning av artikeln, fast det blir en rätt summarisk sammanfattning med ryggen mot klassen och en del sufflering från min sida. Efter en rungande applåd från hans klasskamrater skiner han upp och skrider mellan bänkraderna som en kung, nådigt nickande åt höger och vänster.
Jag ska lämna klassrummet, Jens ska snart gå hem.
"Nu slutarrr jag snart på den här skolan", säger han och lägger en tröstande hand på min arm. "Ååå, vad du kommerrr sakna mig!" Precis innan jag stänger dörren pekar han på mig med fullifan i ögonen.
"Du harr grrråsuggor i ögonbrrrynen."
På väg till dagis, med snön knarrande under fötterna och januarirymden stor och kall ovanför mig, inser jag plötsligt en sak. De människor som säger de märkligaste sakerna till mig är de jag aldrig någonsin kommer glömma.
måndag 23 januari 2012
lördag 21 januari 2012
Den brunögde och meningen med livet
Idag tänker jag på en elev. Han har nämligen just lärt mig något viktigt.
Det är han den brunögde längst fram i sexan, som ser ut som min elvaåring, förutom ögonfärgen. Samma varma lilla ställe under huvan, samma gänglighet, samma sätt att fastna i den inre världen. Pennan flyger fram över pappret, inte i textformation utan i vilda, fantastiska blyertsteckningar som obevekligt måste få växa, till synes utan hans egen kontroll. Under höstterminen har jag endast korta stunder lyckats fånga honom till något mer än en tyst vaksamhet, ett lika motvilligt som tillfälligt avbrott från det ständiga tecknandet. Förvånad och disträ tittar han upp på mig. Va? Jaså, Gustav II Adolf. Jaha, vad har du att komma med då? Jaja jag skriver lite då, men bara lite. Jag har viktigare saker för mig.
Igår hände något. Jag hade glömt att ta med mig deras religionsbok hem kvällen innan och kunde inte skriva det vanliga läxförhöret som jag utlovat. Buddhismen kan jag. Men vad stod egentligen på de två sidorna de hade i läxa? Var pagod med? Munkarna, ja, men färgen på kläderna?
Det fick bli ett annorlunda läxförhör: berätta vad du lärt dig om buddhismen. Som utvecklades till: berätta vad du intresserar dig för. Jag vill ha en personlig text, ingen ska vara den andra lik! Jag vill veta vad DU tycker, inte allt som står i boken. Kan man frälsa sig själv, kan man frälsa någon annan? Är livet ett lidande? Om inte, vad är det då? Whatever, blås på, ge mig vad du har, vad du vill!
Fundersamma blickar, tysta ansikten. Jag känner plötsligt att min syn på skolan inte riktigt stämmer med deras. Och att jag inte lyckats kommunicera den, kanske inte riktigt efterlevt den.
Jag tar ett djupt andetag och försöker vara tydlig. Detta måste gå fram.
Är era liv till för lektionerna? För böckerna? För läraren? Eller är skolan till för era liv? Vad spelar det för roll om ni lär er en massa fakta om de känns helt ointressanta för er? Vad händer med kunskaperna?
Vi glömmer dem igen, svarar en flicka.
Ja, det gör ni. När ni är äldre och hamnar i en situation där ni hade behövt ha goda kunskaper om buddhismen, vad händer? Ni försöker komma ihåg vad en pagod var och vilken färg munkarna hade på kläderna. Hade det hjälpt er i det läget? Flera elever skakar sakta på huvudet.
Den brunögde har glömt sin teckning, handen vilar mot bänken med pennan kvar i greppet, blicken är stor och liksom ljus.
Under närmaste halvtimman är det enda som hörs rafset från pennor mot randigt lösblad. Jag känner mig annorlunda. Upprymd, lugn.
Vi ser en ganska fånig film från nittiotalet om en buddhistisk församling i London. Under en scen går buddhister genom rummet i slowmotion, i något slags meditativ övning och vi skrattar åt det. Säger att de leker "ett-två-tre-rött ljus!" eller övar inför lucia. Sen vill jag att eleverna ska berätta något om vad de skrivit i sina texter.
Många räcker upp handen, de duktiga, de som alltid kan svaret. Men jag väntar. Den brunögde längst fram rycker liksom till och verkar bestämma sig, sträcker upp sin hand, lite ovant. Ja, berätta, Nicolas?
Och han berättar fritt, utan att läsa från sitt papper.
"Jag skrev att det är konstigt med deras mål i livet. Att målet ska vara att man ska bli fri från livet. Jag menar...vi är ju här. Om det finns nån mening med det, nån mening med livet. Då måste det väl vara att vi ska leva? Men jag tycker det är bra, det där att ingen annan kan frälsa en. Att man liksom måste titta inåt eller vad man säger, och känna efter vad man vill. Man kan ju stötta varandra och så. Men om man mår dåligt och inte vill ta emot hjälp från nån annan heller. Då är det väl så. Att man bara kan rädda sig själv?"
Hans mjuka röst dör ut och en lika mjuk tystnad uppstår. Vi har nog inget mer att tillägga här, säger jag. Vi ser tysta på varandra i några sekunder. Den brunögde tittar på mig, sen runt omkring sig på de andra, sen på mig igen. Som om han ser mig för första gången.
Ni får gå till bamba nu, och äta med andakt, säger jag, utan att släppa honom med blicken. Han skrattar och tar lite tid på sig att komma ut ur salen.
När jag går från jobbet den eftermiddagen, hör jag en röst på avstånd som ropar mitt namn. Jag vänder mig om och där borta vid busshållplatsen ser jag en bekant gestalt. Gänglig med den röda hoddiehuvan flaxandes, han hoppar upp och ner med armarna som en väderkvarn runt sig.
"Trevlig helg, fröken!"
"Detsamma, Nico!" ropar jag. "Glöm inte blicka inåt!"
Han ler med hela ansiktet och nickar. "Du med fröken!"
Att det ska ta sån tid innan man fattar vad man behöver prata om, tänker jag. Att de redan är så indoktrinerade. Att de måste skakas om, väckas. Och att jag visst behöver skakas om en del själv. Synd att vi inte skakat om varandra allihop, första dagen.
Och tur att det till slut händer.
Det är han den brunögde längst fram i sexan, som ser ut som min elvaåring, förutom ögonfärgen. Samma varma lilla ställe under huvan, samma gänglighet, samma sätt att fastna i den inre världen. Pennan flyger fram över pappret, inte i textformation utan i vilda, fantastiska blyertsteckningar som obevekligt måste få växa, till synes utan hans egen kontroll. Under höstterminen har jag endast korta stunder lyckats fånga honom till något mer än en tyst vaksamhet, ett lika motvilligt som tillfälligt avbrott från det ständiga tecknandet. Förvånad och disträ tittar han upp på mig. Va? Jaså, Gustav II Adolf. Jaha, vad har du att komma med då? Jaja jag skriver lite då, men bara lite. Jag har viktigare saker för mig.
Igår hände något. Jag hade glömt att ta med mig deras religionsbok hem kvällen innan och kunde inte skriva det vanliga läxförhöret som jag utlovat. Buddhismen kan jag. Men vad stod egentligen på de två sidorna de hade i läxa? Var pagod med? Munkarna, ja, men färgen på kläderna?
Det fick bli ett annorlunda läxförhör: berätta vad du lärt dig om buddhismen. Som utvecklades till: berätta vad du intresserar dig för. Jag vill ha en personlig text, ingen ska vara den andra lik! Jag vill veta vad DU tycker, inte allt som står i boken. Kan man frälsa sig själv, kan man frälsa någon annan? Är livet ett lidande? Om inte, vad är det då? Whatever, blås på, ge mig vad du har, vad du vill!
Fundersamma blickar, tysta ansikten. Jag känner plötsligt att min syn på skolan inte riktigt stämmer med deras. Och att jag inte lyckats kommunicera den, kanske inte riktigt efterlevt den.
Jag tar ett djupt andetag och försöker vara tydlig. Detta måste gå fram.
Är era liv till för lektionerna? För böckerna? För läraren? Eller är skolan till för era liv? Vad spelar det för roll om ni lär er en massa fakta om de känns helt ointressanta för er? Vad händer med kunskaperna?
Vi glömmer dem igen, svarar en flicka.
Ja, det gör ni. När ni är äldre och hamnar i en situation där ni hade behövt ha goda kunskaper om buddhismen, vad händer? Ni försöker komma ihåg vad en pagod var och vilken färg munkarna hade på kläderna. Hade det hjälpt er i det läget? Flera elever skakar sakta på huvudet.
Den brunögde har glömt sin teckning, handen vilar mot bänken med pennan kvar i greppet, blicken är stor och liksom ljus.
Under närmaste halvtimman är det enda som hörs rafset från pennor mot randigt lösblad. Jag känner mig annorlunda. Upprymd, lugn.
Vi ser en ganska fånig film från nittiotalet om en buddhistisk församling i London. Under en scen går buddhister genom rummet i slowmotion, i något slags meditativ övning och vi skrattar åt det. Säger att de leker "ett-två-tre-rött ljus!" eller övar inför lucia. Sen vill jag att eleverna ska berätta något om vad de skrivit i sina texter.
Många räcker upp handen, de duktiga, de som alltid kan svaret. Men jag väntar. Den brunögde längst fram rycker liksom till och verkar bestämma sig, sträcker upp sin hand, lite ovant. Ja, berätta, Nicolas?
Och han berättar fritt, utan att läsa från sitt papper.
"Jag skrev att det är konstigt med deras mål i livet. Att målet ska vara att man ska bli fri från livet. Jag menar...vi är ju här. Om det finns nån mening med det, nån mening med livet. Då måste det väl vara att vi ska leva? Men jag tycker det är bra, det där att ingen annan kan frälsa en. Att man liksom måste titta inåt eller vad man säger, och känna efter vad man vill. Man kan ju stötta varandra och så. Men om man mår dåligt och inte vill ta emot hjälp från nån annan heller. Då är det väl så. Att man bara kan rädda sig själv?"
Hans mjuka röst dör ut och en lika mjuk tystnad uppstår. Vi har nog inget mer att tillägga här, säger jag. Vi ser tysta på varandra i några sekunder. Den brunögde tittar på mig, sen runt omkring sig på de andra, sen på mig igen. Som om han ser mig för första gången.
Ni får gå till bamba nu, och äta med andakt, säger jag, utan att släppa honom med blicken. Han skrattar och tar lite tid på sig att komma ut ur salen.
När jag går från jobbet den eftermiddagen, hör jag en röst på avstånd som ropar mitt namn. Jag vänder mig om och där borta vid busshållplatsen ser jag en bekant gestalt. Gänglig med den röda hoddiehuvan flaxandes, han hoppar upp och ner med armarna som en väderkvarn runt sig.
"Trevlig helg, fröken!"
"Detsamma, Nico!" ropar jag. "Glöm inte blicka inåt!"
Han ler med hela ansiktet och nickar. "Du med fröken!"
Att det ska ta sån tid innan man fattar vad man behöver prata om, tänker jag. Att de redan är så indoktrinerade. Att de måste skakas om, väckas. Och att jag visst behöver skakas om en del själv. Synd att vi inte skakat om varandra allihop, första dagen.
Och tur att det till slut händer.
tisdag 17 januari 2012
Man tror att man har koll
Ibland gör man faktiskt det.
Man har oräkneliga rader av upptempolektioner, skriver några hundra omdömen, älskar sönder sina barn, städar in julen och sedan ut den igen, lyckas klämma in ett intensivt samtal med en god vän eller två, börjar träna igen och skriver alldeles för mycket, med en unge på ena sidan och en på den andra, halvt inne i en diskussion om nåt som är viktigt för dem och tycker att fan vad bra det här går. Och vilken koll jag har.
Sen är det plötsligt som om någon säger nej. Det här är inte okej. Nåt är inte alls som jag vill ha det, nåt är skevt, avigt och skaver ihållande där nånstans innanför diafragman. Någon behandlar mig illa här. Nu måste jag sätta ner foten, markera, väcka liv i en inslumrad, eftersatt integritet och kräva nåt tillbaka. Lite ömsesidighet, om jag får be?
Och någon får bära hundhuvudet. Någon får plötsligt klä skott för alla små misstag som någonsin begåtts och rättfärdigt och självtillräckligt slår jag mig för bröstet i min klokskap, i min insiktsfullhet, i min koll som jag ju så väldigt mycket har.
Tills jag vaknar mitt i natten med en känsla av total overklighet. Vad i helvete håller jag på med?
Vem är det som utnyttjar mig egentligen?
Är det måhända den där människan som kritiskt stirrar på mig varje morgon, kräver undantagslös prestation, ständigt inre lugn, genomtänkt kommunikation, vänlighet och smittande glädje, allt förpackat i ett tilltalande yttre? Jag känner den där kvinnan och jag är rätt rejält trött på henne vid det här laget. Hon är för jävla efterhängsen helt enkelt. Snart tar jag ner varenda spegel i det här hemmet, avslutar bekantskapen, säger upp abonnemanget. Jag vill vara ifred.
Nu är det jag som känner efter lite. Hon den stirrande, som tror hon kan och vet allt, hon kan få komma ner i de mörkaste katakomberna, bland lusten, frosseriet, vreden, avunden och alla de andra dödssynderna. Så får hon lära sig nån gång. För sådana är vi - också. Och sådan vill jag också få vara. Jag vill vara människa.
Jag har inte koll. Och jag orkar inte kämpa så förbannat för att försöka.
Sköt om er. På riktigt.
/ Anna
Man har oräkneliga rader av upptempolektioner, skriver några hundra omdömen, älskar sönder sina barn, städar in julen och sedan ut den igen, lyckas klämma in ett intensivt samtal med en god vän eller två, börjar träna igen och skriver alldeles för mycket, med en unge på ena sidan och en på den andra, halvt inne i en diskussion om nåt som är viktigt för dem och tycker att fan vad bra det här går. Och vilken koll jag har.
Sen är det plötsligt som om någon säger nej. Det här är inte okej. Nåt är inte alls som jag vill ha det, nåt är skevt, avigt och skaver ihållande där nånstans innanför diafragman. Någon behandlar mig illa här. Nu måste jag sätta ner foten, markera, väcka liv i en inslumrad, eftersatt integritet och kräva nåt tillbaka. Lite ömsesidighet, om jag får be?
Och någon får bära hundhuvudet. Någon får plötsligt klä skott för alla små misstag som någonsin begåtts och rättfärdigt och självtillräckligt slår jag mig för bröstet i min klokskap, i min insiktsfullhet, i min koll som jag ju så väldigt mycket har.
Tills jag vaknar mitt i natten med en känsla av total overklighet. Vad i helvete håller jag på med?
Vem är det som utnyttjar mig egentligen?
Är det måhända den där människan som kritiskt stirrar på mig varje morgon, kräver undantagslös prestation, ständigt inre lugn, genomtänkt kommunikation, vänlighet och smittande glädje, allt förpackat i ett tilltalande yttre? Jag känner den där kvinnan och jag är rätt rejält trött på henne vid det här laget. Hon är för jävla efterhängsen helt enkelt. Snart tar jag ner varenda spegel i det här hemmet, avslutar bekantskapen, säger upp abonnemanget. Jag vill vara ifred.
Nu är det jag som känner efter lite. Hon den stirrande, som tror hon kan och vet allt, hon kan få komma ner i de mörkaste katakomberna, bland lusten, frosseriet, vreden, avunden och alla de andra dödssynderna. Så får hon lära sig nån gång. För sådana är vi - också. Och sådan vill jag också få vara. Jag vill vara människa.
Jag har inte koll. Och jag orkar inte kämpa så förbannat för att försöka.
Sköt om er. På riktigt.
/ Anna
lördag 7 januari 2012
Tunna röda trådar och feta rep
Var på Ikea igår med min mamma. Vi brukar göra oss ärenden dit emellanåt (någon gång ibland till Gekås). På ytan för att lösa vissa praktiska små problem i våra respektive hem. Men egentligen för att få ägna oss åt varandra, ifred. Inga barn orkar följa med, inga män heller. Vi kryssar sakta fram bland handdukar, slevar och lampskärmar, som två skepp i ett färgglatt varuhav. Vi har samma tempo, samma sävligt beslutsamma glid. Försöker aldrig påverka varandras val av lakan. Bekräftar fundersamt, inväntar och rullar sakta vidare. Småpratande, ständigt växlande mellan trivialiteter och livsavgörande beslut. Trängseln runt omkring är bara ett milt stödjande bakgrundssorl.
Precis samtidigt blir vi plötsligt matta i benen och får koncentrationssvårigheter. Och där i solen från fönstret, över kaffet och den lite torra köttbullemackan, reder vi ut saker och ting som ligger och väntar mellan tinningarna, tålmodigt avvaktande utredning. Kärleken, konsten, meningen med livet.
Och där känner jag den så tydligt. Den tunna, men osvilkigt starka, röda tråden mellan oss. Över bordet, genom luften borrar den sig fram och ankrar sig i bröstet, magen, huvudet.
Jag tänker ofta på det när jag är med en närstående i en folkmassa eller på en stor öppen yta. Hur en viss människa, den älskade, bär på hela betydelsen. Värmen, glöden. Det är så märkligt att en annan kolbaserad livsform, en organism, en anhopning av celler, kan bära så mycket värde, så oersättlig tyngd. Varför? Kärleken?
Jag förstår den inte.
Förr bodde mina äldsta barns pappa på vägen till mitt jobb. Jag åkte förbi deras hus på morgonen barnfria veckor och det blev övertydligt. Jag såg vardagsrumsfönstret, kanske var där tänt, kanske tyckte jag mig ana en rörelse där bakom gardinen. Och åsynen av detta fönster laddas med vikt och varm tyngd, den röda tråden blir till ett fett jävla bungyjumprep, rött och tjockt som en trädstam. Det här är onaturligt! skriker kroppen. Den här kalla, ljusa, tomma omgivningen innehåller tre kroppsdelar som egentligen ska sitta ihop. Två är bakom det fönstret, en i den här bilen. Lös det, för helvete!
Man läser ibland om de där människorna som fått en livshotande sjukdom, förlorat ett barn eller råkat ut för en allvarlig olycka, överlevt och fullständigt omvärderat sina liv. Insett att allt är förgängligt. Att vi inte kan ta livet för givet, eller varandra. Det brukar krävas ett trauma.
Jag undrar vad det är för trauma jag gått igenom. Kanske har alla mina småtrauman adderat sig med varandra så att de fått samma effekt? För jag får nog säga att jag är där.
Jo, jag blir stressad, känner mig otillräcklig, tycker synd om mig själv, om alla andra. Blir grinig, trött på allt, längtar bort, vill vara ensam, eller dra iväg med vänner och ha roligt, gå på galna fester och resa jorden runt. Men det är stunder. Och de går över. Tankarna stillnar. Oron omfamnar sig själv och blir varm och lugn. Och kvar är endast Den Stora Tacksamheten.
Jag vänder mig mot elvaåringen i bilen. Mot hans tysta, skarpa blick och lena nacke. Måste stryka den, de korta, glänsande stråna ovanför kragen till Kiss-tröjan. En gång lovade vi varandra att vara mamma och pojke i nästa liv. Och i nästa. Det var när han var sex år och just insett att vi inte kan ha varandra kvar. Att vi lånar varandra. Vi grät då. Jag vill inte gråta nu. Jag vill vara glad. Det är just det som är poängen.
God natt, mina vänner. Vi är ju alla förbundna med tunna, glödande, röda trådar och feta bungyjumprep. Ett helt världsomspännande nät blir vi tillsammans. Det är lite häftigt att tänka på, tycker ni inte det?
Anna
Precis samtidigt blir vi plötsligt matta i benen och får koncentrationssvårigheter. Och där i solen från fönstret, över kaffet och den lite torra köttbullemackan, reder vi ut saker och ting som ligger och väntar mellan tinningarna, tålmodigt avvaktande utredning. Kärleken, konsten, meningen med livet.
Och där känner jag den så tydligt. Den tunna, men osvilkigt starka, röda tråden mellan oss. Över bordet, genom luften borrar den sig fram och ankrar sig i bröstet, magen, huvudet.
Jag tänker ofta på det när jag är med en närstående i en folkmassa eller på en stor öppen yta. Hur en viss människa, den älskade, bär på hela betydelsen. Värmen, glöden. Det är så märkligt att en annan kolbaserad livsform, en organism, en anhopning av celler, kan bära så mycket värde, så oersättlig tyngd. Varför? Kärleken?
Jag förstår den inte.
Förr bodde mina äldsta barns pappa på vägen till mitt jobb. Jag åkte förbi deras hus på morgonen barnfria veckor och det blev övertydligt. Jag såg vardagsrumsfönstret, kanske var där tänt, kanske tyckte jag mig ana en rörelse där bakom gardinen. Och åsynen av detta fönster laddas med vikt och varm tyngd, den röda tråden blir till ett fett jävla bungyjumprep, rött och tjockt som en trädstam. Det här är onaturligt! skriker kroppen. Den här kalla, ljusa, tomma omgivningen innehåller tre kroppsdelar som egentligen ska sitta ihop. Två är bakom det fönstret, en i den här bilen. Lös det, för helvete!
Man läser ibland om de där människorna som fått en livshotande sjukdom, förlorat ett barn eller råkat ut för en allvarlig olycka, överlevt och fullständigt omvärderat sina liv. Insett att allt är förgängligt. Att vi inte kan ta livet för givet, eller varandra. Det brukar krävas ett trauma.
Jag undrar vad det är för trauma jag gått igenom. Kanske har alla mina småtrauman adderat sig med varandra så att de fått samma effekt? För jag får nog säga att jag är där.
Jo, jag blir stressad, känner mig otillräcklig, tycker synd om mig själv, om alla andra. Blir grinig, trött på allt, längtar bort, vill vara ensam, eller dra iväg med vänner och ha roligt, gå på galna fester och resa jorden runt. Men det är stunder. Och de går över. Tankarna stillnar. Oron omfamnar sig själv och blir varm och lugn. Och kvar är endast Den Stora Tacksamheten.
Jag vänder mig mot elvaåringen i bilen. Mot hans tysta, skarpa blick och lena nacke. Måste stryka den, de korta, glänsande stråna ovanför kragen till Kiss-tröjan. En gång lovade vi varandra att vara mamma och pojke i nästa liv. Och i nästa. Det var när han var sex år och just insett att vi inte kan ha varandra kvar. Att vi lånar varandra. Vi grät då. Jag vill inte gråta nu. Jag vill vara glad. Det är just det som är poängen.
God natt, mina vänner. Vi är ju alla förbundna med tunna, glödande, röda trådar och feta bungyjumprep. Ett helt världsomspännande nät blir vi tillsammans. Det är lite häftigt att tänka på, tycker ni inte det?
Anna
onsdag 4 januari 2012
Beroenden
Kaffe. Musik, särskilt då sjunga. Barn. Samtal med kloka människor, snabba promenader. Skriva, uppenbarligen.
Frihet. Och SOL.
Det mesta går att lösa året runt.
Men solen. Åh, solen! Jag saknar den så gruvligt.
Blunda mot den, bada i den, gå långsamt med ryggen i den. Som varma händer över skuldrorna.
Jag minns alla sommarmorgnar på trappan. När man inte behövde stänga ytterdörren, bara sätta sig överst på trappavsatsen, lutad mot den öppna dörren, med tidningen och jättestora kaffekoppen. Mitt i det ljusa flödet. Bli avbruten av ett barn eller tre, hasa iväg och fixa nåt. Sjunka tillbaka ner i solpölen. Min plats, min tid.
Jag tror mitt beroende startade i tonårsfåfänga. Som barn var jag ljus i hyn och fräknig, inget som var snyggt på åttiotalet. Men jag kunde odla pigment, upptäckte jag, och få en åtminstone hyggligt beige hudton. Fast fräkniga näsan fick jag lära mig att leva med. Ju äldre jag har blivit, desto mörkare ton har huden antagit men desto mindre har den spelat roll. Ändå kan jag inte vara inne i mörkret om solen skiner bländande utanför.
Jag smiter ut på vårkanten med min provhög och rättar den på nån parkbänk precis utom synhåll för skolgården. Eller låtsas plocka skräp utefter skolbyggnaden och försvinner plötsligt och spårlöst med religionsboken till den lilla platsen i hörnet mellan entrén och buskaget vid cykelparkeringen. Det är en död vinkel där och mycket svårt att bli upptäckt. Hittills har endast en gammal luttrad fransklärare tittat efter mig en gång men inte följt upp sin upptäckt. Kanske blev jag i mina slitna jeans och mitt hårburr tagen för en elev som satt och läste läxor för sig själv i solen, något franskläraren troligen inte ville förbjuda.
Jag älskar den där känslan, att sitta där, mitt i allting och ändå helt osedd. Soligt, ja. Och en enorm frihetskänsla. En gång när jag var liten, gömde jag mig i skafferiet och smygåt choklad. Den känslan älskar jag, och den känslan är det.
Emellanåt har jag till och med lektioner utomhus bara för att själv få stjäla mig en liten varm himlastråle. Eleverna tror att det är för deras skull och blir mycket tacksamma.
Så här års är sommaren en religion jag knappt vågar tro på. Några stackars bevis påminner ändå om att den varit här. Badleksaker ligger bortglömda i den nu brunrisiga rabatten nedanför altanen, den uppblåsbara barnpoolen, utpyst och ihopklämd, beväxt med gröna alger, halvligger i hörnet.
Jag beskådade mina vinterbleka fötter i duschen imorse och insåg att jag har kvar utväxta rester av mitt sommarnagellack, nyans mörkorange. Ett avlägset minne av de bruna fötterna med det blanka snygga lacket som traskade omkring vid havet i jesussandalerna, i ljudet från skrattande barn på avstånd.
Till smaken av salt och termoskaffe.
Härdigt nagellack, får man ändå säga till dess försvar.
Och vad beror beroendet på nu? Denna fråga ställde jag mig i somras. Fick en prick på handryggen som kliade och började långsamt (men felaktigt, visade det sig senare) övertyga mig själv om att det maligna melanomet kommit för att avgöra mitt öde. Och ändå gick det inte att hålla sig borta från solen. Smorde in mig med hög solskyddsfaktor, kortade ner solbesöken något men: nej. Avhållsamhet, icke. Varför?
Det är något med den lilla egna stunden, något djupt meditativt. Total frihet i det lilla varma ögonblicket, i punkten bakom de solvärmda ögonlocken. Kanske där jaget sitter. Som kärleken strålar på insidan, så älskar solen på utsidan. Kärlek och sol samtidigt är total genomlysning. Kärlekstransparens.
Solen är nog helt enkelt min gudoms mest kraftfulla avatar. Livets källa, alltings början.
Kanske hade det varit annorlunda om jag vuxit upp i Sudan. Då hade det väl varit svalkan, vattnet. Men nu är jag en frusen nordbo. Mitt helvete hade varit asarnas, ett ständigt mörklagt islandskap.
Snart ska jag ta en promenad med treåringen, solen lyser svagt och vintersnett in över vår lilla trädgård, glittrar i det långa fjolårsgräset. Vi har just nu ett distansförhållande, den älskade himlakroppen och jag. Men den kommer tillbaka, jag måste lita på det. Det har ju vänt nu, jorden vänder långsamt upp sin ena axel mot ljuset. Snart står jag med slutna ögon lutad mot en södervägg utefter Danska Vägen på en håltimma, med en take-away kaffemugg och öppen jacka.
Alldeles snart.
God förmiddag, alla soldyrkare. Den ljusnande framtid är vår! / Anna
Frihet. Och SOL.
Det mesta går att lösa året runt.
Men solen. Åh, solen! Jag saknar den så gruvligt.
Blunda mot den, bada i den, gå långsamt med ryggen i den. Som varma händer över skuldrorna.
Jag minns alla sommarmorgnar på trappan. När man inte behövde stänga ytterdörren, bara sätta sig överst på trappavsatsen, lutad mot den öppna dörren, med tidningen och jättestora kaffekoppen. Mitt i det ljusa flödet. Bli avbruten av ett barn eller tre, hasa iväg och fixa nåt. Sjunka tillbaka ner i solpölen. Min plats, min tid.
Jag tror mitt beroende startade i tonårsfåfänga. Som barn var jag ljus i hyn och fräknig, inget som var snyggt på åttiotalet. Men jag kunde odla pigment, upptäckte jag, och få en åtminstone hyggligt beige hudton. Fast fräkniga näsan fick jag lära mig att leva med. Ju äldre jag har blivit, desto mörkare ton har huden antagit men desto mindre har den spelat roll. Ändå kan jag inte vara inne i mörkret om solen skiner bländande utanför.
Jag smiter ut på vårkanten med min provhög och rättar den på nån parkbänk precis utom synhåll för skolgården. Eller låtsas plocka skräp utefter skolbyggnaden och försvinner plötsligt och spårlöst med religionsboken till den lilla platsen i hörnet mellan entrén och buskaget vid cykelparkeringen. Det är en död vinkel där och mycket svårt att bli upptäckt. Hittills har endast en gammal luttrad fransklärare tittat efter mig en gång men inte följt upp sin upptäckt. Kanske blev jag i mina slitna jeans och mitt hårburr tagen för en elev som satt och läste läxor för sig själv i solen, något franskläraren troligen inte ville förbjuda.
Jag älskar den där känslan, att sitta där, mitt i allting och ändå helt osedd. Soligt, ja. Och en enorm frihetskänsla. En gång när jag var liten, gömde jag mig i skafferiet och smygåt choklad. Den känslan älskar jag, och den känslan är det.
Emellanåt har jag till och med lektioner utomhus bara för att själv få stjäla mig en liten varm himlastråle. Eleverna tror att det är för deras skull och blir mycket tacksamma.
Så här års är sommaren en religion jag knappt vågar tro på. Några stackars bevis påminner ändå om att den varit här. Badleksaker ligger bortglömda i den nu brunrisiga rabatten nedanför altanen, den uppblåsbara barnpoolen, utpyst och ihopklämd, beväxt med gröna alger, halvligger i hörnet.
Jag beskådade mina vinterbleka fötter i duschen imorse och insåg att jag har kvar utväxta rester av mitt sommarnagellack, nyans mörkorange. Ett avlägset minne av de bruna fötterna med det blanka snygga lacket som traskade omkring vid havet i jesussandalerna, i ljudet från skrattande barn på avstånd.
Till smaken av salt och termoskaffe.
Härdigt nagellack, får man ändå säga till dess försvar.
Och vad beror beroendet på nu? Denna fråga ställde jag mig i somras. Fick en prick på handryggen som kliade och började långsamt (men felaktigt, visade det sig senare) övertyga mig själv om att det maligna melanomet kommit för att avgöra mitt öde. Och ändå gick det inte att hålla sig borta från solen. Smorde in mig med hög solskyddsfaktor, kortade ner solbesöken något men: nej. Avhållsamhet, icke. Varför?
Det är något med den lilla egna stunden, något djupt meditativt. Total frihet i det lilla varma ögonblicket, i punkten bakom de solvärmda ögonlocken. Kanske där jaget sitter. Som kärleken strålar på insidan, så älskar solen på utsidan. Kärlek och sol samtidigt är total genomlysning. Kärlekstransparens.
Solen är nog helt enkelt min gudoms mest kraftfulla avatar. Livets källa, alltings början.
Kanske hade det varit annorlunda om jag vuxit upp i Sudan. Då hade det väl varit svalkan, vattnet. Men nu är jag en frusen nordbo. Mitt helvete hade varit asarnas, ett ständigt mörklagt islandskap.
Snart ska jag ta en promenad med treåringen, solen lyser svagt och vintersnett in över vår lilla trädgård, glittrar i det långa fjolårsgräset. Vi har just nu ett distansförhållande, den älskade himlakroppen och jag. Men den kommer tillbaka, jag måste lita på det. Det har ju vänt nu, jorden vänder långsamt upp sin ena axel mot ljuset. Snart står jag med slutna ögon lutad mot en södervägg utefter Danska Vägen på en håltimma, med en take-away kaffemugg och öppen jacka.
Alldeles snart.
God förmiddag, alla soldyrkare. Den ljusnande framtid är vår! / Anna
söndag 1 januari 2012
Vi letar oss in i det nya året
Vi leker mycket kurragömma nu, treåringen och valda delar av resten av jättefamiljen. Det är fortfarande inte riktigt den traditionella formen av "nu ska jag räkna och du ska gömma dig på ett nytt ställe och jag ska inte veta var du är"- kurragömma. Hans syskon försöker tålmodigt skola in honom i de verkliga överraskningarnas fantastiska värld. Men där är vi inte än. Antingen gömmer han sig på samma ställe varje gång, med samma högljutt fnissiga längtan efter att bli hittad. Ibland ropar han ut "UNDEJ BODET!" eller hoppar fram om man inte hittar honom snabbt nog. Ibland ber han mig att hjälpa honom att gömma sig, trots att det är jag som ska leta.
När hans far skulle leta gömde vi oss i trappan, sittande rätt upp och ner på var sitt trappsteg med min sjal över våra huvuden. Det var ett jättebra ställe, tyckte treåringen. Pappa hade svårt att hålla sig för skratt där han gick omkring i hallen och inte alls såg våra ben eller undrade vad det var för för sjalknölar som stack upp en halvmeter helt plötsligt.
Ikväll när vi badade ihop som vi brukar göra (tur att inga pedofilnojjiga idioter brukar komma hit och ställa ledande frågor till barnet), skulle även badleksakerna leka olika former av jage och kurragömma.
Han, alias hajen: "Då kommej ja, ja e faaarli!"
Jag, alias lilla, röda badankan: "Nej, hjälp, ät inte upp mig!"
Han, lite irriterat: "Nej, inte äta. Ja e farli!"
Jag, lite ursäktande: "Ja, just det. Hjälp, du är farlig!"
Han, nöjd: "Nu e du jädd."
Jag: "Ja, jätterädd. Men jag kanske inte vill vara rädd. Kan vi inte vara kompisar istället?"
Han: "Nej, inte kompisaj. Du pingej bott".
Jag: "Ja, okej. Jag springer upp här på detta berget då." Halvt för mig själv, kanske för att jag börjar bli lite uttråkad: "Det här berget med det jättestora kvinnohuvudet på."
Han, strängt: "Nej, inget huvve. E en kog, du pingej gömmej dej i kogen!"
Ankan springer lydigt men lite trött in i mitt hår och gömmer sig.
Då, till slut, tycker han väldigt synd om ankan, som skakar av skräck i hårskogen.
"Inte jädd meja, lilla ankan! Vi e kompisaj. Kom vi kamas. Bamsekaaam."
Så försonas våra plastdjur, ett omaka men lyckligt par, och treåringen visar sig vara mogen för att komma upp ur badet och äta kvällsgröt. Älskad och mätt kryper han ner i sin säng och efter en ganska lång nattning somnar han, trygg och trött. Och mammasjälen kommer till ro. Barnet mår bra, något gör jag rätt.
Även nyårsfirandet gick understundom i vilsenhetens tecken.
Familjen kom för första året på länge iväg upp på lämpligt berg i god tid för att hinna se GP:s berömda fyrverkerier, denna sista kväll på detta märkliga år. Barnen hade bett om varm choklad men mjölken räckte inte, så det blev cola och chips, vår trendigt nyskapande och gourméhotta vana trogen.
Det var en skön känsla att vandra långsamt uppför Ramberget i blåaktigt mörker, i sällskap av hundratals andra främmande men på samma sätt vandrande och förväntansfulla människor.
Men ju längre upp vi kom, desto tätare blev dimman. Till slut var det som om någon blandat ut luften med mjölk. Vi anade oråd men jag skulle som vanligt vara positiv (någon kommer spy på mig en vacker dag, kanske blir det jag) och sa till barnen att det nog skulle bli som att se fyrverkerierna genom ett snyggt, softat fotofilter.
Treåringen och jag bredde ut fleecefilten på en bergsknalle i mörkret och slog oss ner och började äta chips medan vi väntade. Men fyrverkeriet som kom doldes totalt av tjockan, ingen såg ett skit. Först blev jag sur, allt detta slit för ingenting. Tyckte synd om barnen och var beredd att klassa ut denna nyår som den sämsta i historien.
Då såg jag mig omkring en gång till. Äldsta dottern var helnöjd med att få uppdatera statusen på facebook med att fyrverkeriet var failat, och tröstade oss med att ingen annan heller hade sett nåt. Hennes tvillingsyster skrattade åt synen av alla människor som snopet såg sig omkring och undrade varifrån det smällde.
Treåringen, som inte hade några minnen från tidigare nyårsaftnar, var överförtjust över denna nattliga picknick och sorterade chips i sitt knä. Vafan. Helschysst alltihop, tänk att jag höll på att missa det.
På vägen ner från berget hade en liten pojke tappat bort sina föräldrar.
Medan jag, apropå denna händelse, berättade för tolvåringen om när jag tappade bort femtonåringen när hon var liten och om hur livrädd jag var fast hon bara gått till affären, naken, med dockbarnvagn och utan vuxet sällskap, gick vi tydligen fel, vi också. Några meter in på en avvikande gångväg.
Plötsligt vrålade sambon "ANNA" så högt att jag höll på att skita på mig. Jag stirrade skrämt på honom och han började anklaga mig för att han ropat jättemånga gånger och du hör ju ingenting och herregud! Fan, vad taskigt, här går jag i godan ro och så börjar han gorma och hålla på, jag kan väl inte hjälpa om jag inte hör? Jag var mogen att dra mig undan och slicka mina sår.
Då såg jag hans blick. Den var orolig, inte arg eller anklagande. Han trodde att han skulle tappa bort mig. Och han var rädd att jag var arg på honom, för att han skrek.
Så lätt det är. Att tappa bort varandra. Förlora varandra ur sikte. Vi fattar inte varandra, för vi ser inte varandra. Det är nåt i vägen, våra egna egoistiska känslor bubblar upp som en tjock mjölkig dimma och hindrar oss från att urskilja den där klara vackra tanken som var avsikten, som var fin. Som var kärlek. Vilken tur att jag inte hann bli förbannad, och förtjocka dimman ännu mer den kvällen. Jag valde istället att åka ensam hemåt i min bil, lyssna på jättehög musik och tänka på dimma och på att tappa bort varandra av misstag.
Hemma tittade sambon stort efter mig några gånger med sina sälögon, lyssnade kanske efter suckar, spanade efter stelhet och leendebrist. Och jag känner mig lite stolt över att han inte fick vad han trodde att han skulle få.
Jag gillar inte att lova saker jag inte är säker på att jag kommer att kunna hålla. Men det här året lovar jag att jag ska försöka med något. Försöka vänta. Vänta, lyssna, tänka. Inte döma.
Se om dimman kanske lägger sig och det finns någon där bakom.
God natt där någonstans bakom dimman /Anna
När hans far skulle leta gömde vi oss i trappan, sittande rätt upp och ner på var sitt trappsteg med min sjal över våra huvuden. Det var ett jättebra ställe, tyckte treåringen. Pappa hade svårt att hålla sig för skratt där han gick omkring i hallen och inte alls såg våra ben eller undrade vad det var för för sjalknölar som stack upp en halvmeter helt plötsligt.
Ikväll när vi badade ihop som vi brukar göra (tur att inga pedofilnojjiga idioter brukar komma hit och ställa ledande frågor till barnet), skulle även badleksakerna leka olika former av jage och kurragömma.
Han, alias hajen: "Då kommej ja, ja e faaarli!"
Jag, alias lilla, röda badankan: "Nej, hjälp, ät inte upp mig!"
Han, lite irriterat: "Nej, inte äta. Ja e farli!"
Jag, lite ursäktande: "Ja, just det. Hjälp, du är farlig!"
Han, nöjd: "Nu e du jädd."
Jag: "Ja, jätterädd. Men jag kanske inte vill vara rädd. Kan vi inte vara kompisar istället?"
Han: "Nej, inte kompisaj. Du pingej bott".
Jag: "Ja, okej. Jag springer upp här på detta berget då." Halvt för mig själv, kanske för att jag börjar bli lite uttråkad: "Det här berget med det jättestora kvinnohuvudet på."
Han, strängt: "Nej, inget huvve. E en kog, du pingej gömmej dej i kogen!"
Ankan springer lydigt men lite trött in i mitt hår och gömmer sig.
Då, till slut, tycker han väldigt synd om ankan, som skakar av skräck i hårskogen.
"Inte jädd meja, lilla ankan! Vi e kompisaj. Kom vi kamas. Bamsekaaam."
Så försonas våra plastdjur, ett omaka men lyckligt par, och treåringen visar sig vara mogen för att komma upp ur badet och äta kvällsgröt. Älskad och mätt kryper han ner i sin säng och efter en ganska lång nattning somnar han, trygg och trött. Och mammasjälen kommer till ro. Barnet mår bra, något gör jag rätt.
Även nyårsfirandet gick understundom i vilsenhetens tecken.
Familjen kom för första året på länge iväg upp på lämpligt berg i god tid för att hinna se GP:s berömda fyrverkerier, denna sista kväll på detta märkliga år. Barnen hade bett om varm choklad men mjölken räckte inte, så det blev cola och chips, vår trendigt nyskapande och gourméhotta vana trogen.
Det var en skön känsla att vandra långsamt uppför Ramberget i blåaktigt mörker, i sällskap av hundratals andra främmande men på samma sätt vandrande och förväntansfulla människor.
Men ju längre upp vi kom, desto tätare blev dimman. Till slut var det som om någon blandat ut luften med mjölk. Vi anade oråd men jag skulle som vanligt vara positiv (någon kommer spy på mig en vacker dag, kanske blir det jag) och sa till barnen att det nog skulle bli som att se fyrverkerierna genom ett snyggt, softat fotofilter.
Treåringen och jag bredde ut fleecefilten på en bergsknalle i mörkret och slog oss ner och började äta chips medan vi väntade. Men fyrverkeriet som kom doldes totalt av tjockan, ingen såg ett skit. Först blev jag sur, allt detta slit för ingenting. Tyckte synd om barnen och var beredd att klassa ut denna nyår som den sämsta i historien.
Då såg jag mig omkring en gång till. Äldsta dottern var helnöjd med att få uppdatera statusen på facebook med att fyrverkeriet var failat, och tröstade oss med att ingen annan heller hade sett nåt. Hennes tvillingsyster skrattade åt synen av alla människor som snopet såg sig omkring och undrade varifrån det smällde.
Treåringen, som inte hade några minnen från tidigare nyårsaftnar, var överförtjust över denna nattliga picknick och sorterade chips i sitt knä. Vafan. Helschysst alltihop, tänk att jag höll på att missa det.
På vägen ner från berget hade en liten pojke tappat bort sina föräldrar.
Medan jag, apropå denna händelse, berättade för tolvåringen om när jag tappade bort femtonåringen när hon var liten och om hur livrädd jag var fast hon bara gått till affären, naken, med dockbarnvagn och utan vuxet sällskap, gick vi tydligen fel, vi också. Några meter in på en avvikande gångväg.
Plötsligt vrålade sambon "ANNA" så högt att jag höll på att skita på mig. Jag stirrade skrämt på honom och han började anklaga mig för att han ropat jättemånga gånger och du hör ju ingenting och herregud! Fan, vad taskigt, här går jag i godan ro och så börjar han gorma och hålla på, jag kan väl inte hjälpa om jag inte hör? Jag var mogen att dra mig undan och slicka mina sår.
Då såg jag hans blick. Den var orolig, inte arg eller anklagande. Han trodde att han skulle tappa bort mig. Och han var rädd att jag var arg på honom, för att han skrek.
Så lätt det är. Att tappa bort varandra. Förlora varandra ur sikte. Vi fattar inte varandra, för vi ser inte varandra. Det är nåt i vägen, våra egna egoistiska känslor bubblar upp som en tjock mjölkig dimma och hindrar oss från att urskilja den där klara vackra tanken som var avsikten, som var fin. Som var kärlek. Vilken tur att jag inte hann bli förbannad, och förtjocka dimman ännu mer den kvällen. Jag valde istället att åka ensam hemåt i min bil, lyssna på jättehög musik och tänka på dimma och på att tappa bort varandra av misstag.
Hemma tittade sambon stort efter mig några gånger med sina sälögon, lyssnade kanske efter suckar, spanade efter stelhet och leendebrist. Och jag känner mig lite stolt över att han inte fick vad han trodde att han skulle få.
Jag gillar inte att lova saker jag inte är säker på att jag kommer att kunna hålla. Men det här året lovar jag att jag ska försöka med något. Försöka vänta. Vänta, lyssna, tänka. Inte döma.
Se om dimman kanske lägger sig och det finns någon där bakom.
God natt där någonstans bakom dimman /Anna
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)