Var på Ikea igår med min mamma. Vi brukar göra oss ärenden dit emellanåt (någon gång ibland till Gekås). På ytan för att lösa vissa praktiska små problem i våra respektive hem. Men egentligen för att få ägna oss åt varandra, ifred. Inga barn orkar följa med, inga män heller. Vi kryssar sakta fram bland handdukar, slevar och lampskärmar, som två skepp i ett färgglatt varuhav. Vi har samma tempo, samma sävligt beslutsamma glid. Försöker aldrig påverka varandras val av lakan. Bekräftar fundersamt, inväntar och rullar sakta vidare. Småpratande, ständigt växlande mellan trivialiteter och livsavgörande beslut. Trängseln runt omkring är bara ett milt stödjande bakgrundssorl.
Precis samtidigt blir vi plötsligt matta i benen och får koncentrationssvårigheter. Och där i solen från fönstret, över kaffet och den lite torra köttbullemackan, reder vi ut saker och ting som ligger och väntar mellan tinningarna, tålmodigt avvaktande utredning. Kärleken, konsten, meningen med livet.
Och där känner jag den så tydligt. Den tunna, men osvilkigt starka, röda tråden mellan oss. Över bordet, genom luften borrar den sig fram och ankrar sig i bröstet, magen, huvudet.
Jag tänker ofta på det när jag är med en närstående i en folkmassa eller på en stor öppen yta. Hur en viss människa, den älskade, bär på hela betydelsen. Värmen, glöden. Det är så märkligt att en annan kolbaserad livsform, en organism, en anhopning av celler, kan bära så mycket värde, så oersättlig tyngd. Varför? Kärleken?
Jag förstår den inte.
Förr bodde mina äldsta barns pappa på vägen till mitt jobb. Jag åkte förbi deras hus på morgonen barnfria veckor och det blev övertydligt. Jag såg vardagsrumsfönstret, kanske var där tänt, kanske tyckte jag mig ana en rörelse där bakom gardinen. Och åsynen av detta fönster laddas med vikt och varm tyngd, den röda tråden blir till ett fett jävla bungyjumprep, rött och tjockt som en trädstam. Det här är onaturligt! skriker kroppen. Den här kalla, ljusa, tomma omgivningen innehåller tre kroppsdelar som egentligen ska sitta ihop. Två är bakom det fönstret, en i den här bilen. Lös det, för helvete!
Man läser ibland om de där människorna som fått en livshotande sjukdom, förlorat ett barn eller råkat ut för en allvarlig olycka, överlevt och fullständigt omvärderat sina liv. Insett att allt är förgängligt. Att vi inte kan ta livet för givet, eller varandra. Det brukar krävas ett trauma.
Jag undrar vad det är för trauma jag gått igenom. Kanske har alla mina småtrauman adderat sig med varandra så att de fått samma effekt? För jag får nog säga att jag är där.
Jo, jag blir stressad, känner mig otillräcklig, tycker synd om mig själv, om alla andra. Blir grinig, trött på allt, längtar bort, vill vara ensam, eller dra iväg med vänner och ha roligt, gå på galna fester och resa jorden runt. Men det är stunder. Och de går över. Tankarna stillnar. Oron omfamnar sig själv och blir varm och lugn. Och kvar är endast Den Stora Tacksamheten.
Jag vänder mig mot elvaåringen i bilen. Mot hans tysta, skarpa blick och lena nacke. Måste stryka den, de korta, glänsande stråna ovanför kragen till Kiss-tröjan. En gång lovade vi varandra att vara mamma och pojke i nästa liv. Och i nästa. Det var när han var sex år och just insett att vi inte kan ha varandra kvar. Att vi lånar varandra. Vi grät då. Jag vill inte gråta nu. Jag vill vara glad. Det är just det som är poängen.
God natt, mina vänner. Vi är ju alla förbundna med tunna, glödande, röda trådar och feta bungyjumprep. Ett helt världsomspännande nät blir vi tillsammans. Det är lite häftigt att tänka på, tycker ni inte det?
Anna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar