Man tror att man har koll

Ibland gör man faktiskt det.
  Man har oräkneliga rader av upptempolektioner, skriver några hundra omdömen, älskar sönder sina barn, städar in julen och sedan ut den igen, lyckas klämma in ett intensivt samtal med en god vän eller två, börjar träna igen och skriver alldeles för mycket, med en unge på ena sidan och en på den andra, halvt inne i en diskussion om nåt som är viktigt för dem och tycker att fan vad bra det här går. Och vilken koll jag har.
  Sen är det plötsligt som om någon säger nej. Det här är inte okej. Nåt är inte alls som jag vill ha det, nåt är skevt, avigt och skaver ihållande där nånstans innanför diafragman. Någon behandlar mig illa här. Nu måste jag sätta ner foten, markera, väcka liv i en inslumrad, eftersatt integritet och kräva nåt tillbaka. Lite ömsesidighet, om jag får be?
  Och någon får bära hundhuvudet. Någon får plötsligt klä skott för alla små misstag som någonsin begåtts och rättfärdigt och självtillräckligt slår jag mig för bröstet i min klokskap, i min insiktsfullhet, i min koll som jag ju så väldigt mycket har.
   Tills jag vaknar mitt i natten med en känsla av total overklighet. Vad i helvete håller jag på med?
   Vem är det som utnyttjar mig egentligen?
   Är det måhända den där människan som kritiskt stirrar på mig varje morgon, kräver undantagslös prestation, ständigt inre lugn, genomtänkt kommunikation, vänlighet och smittande glädje, allt förpackat i ett tilltalande yttre? Jag känner den där kvinnan och jag är rätt rejält trött på henne vid det här laget. Hon är för jävla efterhängsen helt enkelt. Snart tar jag ner varenda spegel i det här hemmet, avslutar bekantskapen, säger upp abonnemanget. Jag vill vara ifred.
  Nu är det jag som känner efter lite. Hon den stirrande, som tror hon kan och vet allt, hon kan få komma ner i de mörkaste katakomberna, bland lusten, frosseriet, vreden, avunden och alla de andra dödssynderna. Så får hon lära sig nån gång. För sådana är vi - också. Och sådan vill jag också få vara. Jag vill vara människa.
  Jag har inte koll. Och jag orkar inte kämpa så förbannat för att försöka.


Sköt om er. På riktigt.
/ Anna