Vi leker mycket kurragömma nu, treåringen och valda delar av resten av jättefamiljen. Det är fortfarande inte riktigt den traditionella formen av "nu ska jag räkna och du ska gömma dig på ett nytt ställe och jag ska inte veta var du är"- kurragömma. Hans syskon försöker tålmodigt skola in honom i de verkliga överraskningarnas fantastiska värld. Men där är vi inte än. Antingen gömmer han sig på samma ställe varje gång, med samma högljutt fnissiga längtan efter att bli hittad. Ibland ropar han ut "UNDEJ BODET!" eller hoppar fram om man inte hittar honom snabbt nog. Ibland ber han mig att hjälpa honom att gömma sig, trots att det är jag som ska leta.
När hans far skulle leta gömde vi oss i trappan, sittande rätt upp och ner på var sitt trappsteg med min sjal över våra huvuden. Det var ett jättebra ställe, tyckte treåringen. Pappa hade svårt att hålla sig för skratt där han gick omkring i hallen och inte alls såg våra ben eller undrade vad det var för för sjalknölar som stack upp en halvmeter helt plötsligt.
Ikväll när vi badade ihop som vi brukar göra (tur att inga pedofilnojjiga idioter brukar komma hit och ställa ledande frågor till barnet), skulle även badleksakerna leka olika former av jage och kurragömma.
Han, alias hajen: "Då kommej ja, ja e faaarli!"
Jag, alias lilla, röda badankan: "Nej, hjälp, ät inte upp mig!"
Han, lite irriterat: "Nej, inte äta. Ja e farli!"
Jag, lite ursäktande: "Ja, just det. Hjälp, du är farlig!"
Han, nöjd: "Nu e du jädd."
Jag: "Ja, jätterädd. Men jag kanske inte vill vara rädd. Kan vi inte vara kompisar istället?"
Han: "Nej, inte kompisaj. Du pingej bott".
Jag: "Ja, okej. Jag springer upp här på detta berget då." Halvt för mig själv, kanske för att jag börjar bli lite uttråkad: "Det här berget med det jättestora kvinnohuvudet på."
Han, strängt: "Nej, inget huvve. E en kog, du pingej gömmej dej i kogen!"
Ankan springer lydigt men lite trött in i mitt hår och gömmer sig.
Då, till slut, tycker han väldigt synd om ankan, som skakar av skräck i hårskogen.
"Inte jädd meja, lilla ankan! Vi e kompisaj. Kom vi kamas. Bamsekaaam."
Så försonas våra plastdjur, ett omaka men lyckligt par, och treåringen visar sig vara mogen för att komma upp ur badet och äta kvällsgröt. Älskad och mätt kryper han ner i sin säng och efter en ganska lång nattning somnar han, trygg och trött. Och mammasjälen kommer till ro. Barnet mår bra, något gör jag rätt.
Även nyårsfirandet gick understundom i vilsenhetens tecken.
Familjen kom för första året på länge iväg upp på lämpligt berg i god tid för att hinna se GP:s berömda fyrverkerier, denna sista kväll på detta märkliga år. Barnen hade bett om varm choklad men mjölken räckte inte, så det blev cola och chips, vår trendigt nyskapande och gourméhotta vana trogen.
Det var en skön känsla att vandra långsamt uppför Ramberget i blåaktigt mörker, i sällskap av hundratals andra främmande men på samma sätt vandrande och förväntansfulla människor.
Men ju längre upp vi kom, desto tätare blev dimman. Till slut var det som om någon blandat ut luften med mjölk. Vi anade oråd men jag skulle som vanligt vara positiv (någon kommer spy på mig en vacker dag, kanske blir det jag) och sa till barnen att det nog skulle bli som att se fyrverkerierna genom ett snyggt, softat fotofilter.
Treåringen och jag bredde ut fleecefilten på en bergsknalle i mörkret och slog oss ner och började äta chips medan vi väntade. Men fyrverkeriet som kom doldes totalt av tjockan, ingen såg ett skit. Först blev jag sur, allt detta slit för ingenting. Tyckte synd om barnen och var beredd att klassa ut denna nyår som den sämsta i historien.
Då såg jag mig omkring en gång till. Äldsta dottern var helnöjd med att få uppdatera statusen på facebook med att fyrverkeriet var failat, och tröstade oss med att ingen annan heller hade sett nåt. Hennes tvillingsyster skrattade åt synen av alla människor som snopet såg sig omkring och undrade varifrån det smällde.
Treåringen, som inte hade några minnen från tidigare nyårsaftnar, var överförtjust över denna nattliga picknick och sorterade chips i sitt knä. Vafan. Helschysst alltihop, tänk att jag höll på att missa det.
På vägen ner från berget hade en liten pojke tappat bort sina föräldrar.
Medan jag, apropå denna händelse, berättade för tolvåringen om när jag tappade bort femtonåringen när hon var liten och om hur livrädd jag var fast hon bara gått till affären, naken, med dockbarnvagn och utan vuxet sällskap, gick vi tydligen fel, vi också. Några meter in på en avvikande gångväg.
Plötsligt vrålade sambon "ANNA" så högt att jag höll på att skita på mig. Jag stirrade skrämt på honom och han började anklaga mig för att han ropat jättemånga gånger och du hör ju ingenting och herregud! Fan, vad taskigt, här går jag i godan ro och så börjar han gorma och hålla på, jag kan väl inte hjälpa om jag inte hör? Jag var mogen att dra mig undan och slicka mina sår.
Då såg jag hans blick. Den var orolig, inte arg eller anklagande. Han trodde att han skulle tappa bort mig. Och han var rädd att jag var arg på honom, för att han skrek.
Så lätt det är. Att tappa bort varandra. Förlora varandra ur sikte. Vi fattar inte varandra, för vi ser inte varandra. Det är nåt i vägen, våra egna egoistiska känslor bubblar upp som en tjock mjölkig dimma och hindrar oss från att urskilja den där klara vackra tanken som var avsikten, som var fin. Som var kärlek. Vilken tur att jag inte hann bli förbannad, och förtjocka dimman ännu mer den kvällen. Jag valde istället att åka ensam hemåt i min bil, lyssna på jättehög musik och tänka på dimma och på att tappa bort varandra av misstag.
Hemma tittade sambon stort efter mig några gånger med sina sälögon, lyssnade kanske efter suckar, spanade efter stelhet och leendebrist. Och jag känner mig lite stolt över att han inte fick vad han trodde att han skulle få.
Jag gillar inte att lova saker jag inte är säker på att jag kommer att kunna hålla. Men det här året lovar jag att jag ska försöka med något. Försöka vänta. Vänta, lyssna, tänka. Inte döma.
Se om dimman kanske lägger sig och det finns någon där bakom.
God natt där någonstans bakom dimman /Anna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar