Ord kan ha ett underhållningsvärde långt vidare än vad man skulle kunna föreställa sig.
Min före detta kollega skrattade på sig av "kallhamrad". Hon föreställde sig en helt humorbefriad person som ville vara stenhård och mordisk men i själva verket var helt harmlös.
En avlägsen släkting hetsar upp sig särskilt över "kusinbarn" och "febertopp", fast med viss irritation. Hon tycker dessa är ord som vill ha vuxenpoäng.
En god vän är mycket förtjust i "skogstokig". Han föreställer sig någon som går total bärsärkargång och skrikande springer till skogs.
Min pappa har ett varmt förhållande till att "bli opasslig". Om någon har blivit opasslig har han kanske fått för mycket innanför västen, börjat gapa eller säga konstiga och opassande saker och får milt men bestämt avvisas från tillställningen, eller kanske till och med bäras ut, fäktandes. Det tycker pappa är vansinnigt roligt att tänka på.
Personligen uppskattar jag, kanske på ett något bisarrt vis, olika anatomiska begrepp. "Magmun", alldeles särskilt. Helt hillarious med en mun i magen som liksom plutar med läpparna, och ganska äckligt också faktiskt. Tänk att vi går omkring med en sån allihop.
"Nedre hålven" skulle min femtonåring kunna i läxa. Låter som en adress, tycker jag men inte då. Anatomiskt, det också! Nåt i njurtrakterna. "Ni måste ursäkta mig ett ögonblick, jag har sådana problem med nedre hålven!" Det ska jag använda nästa gång jag är sen till ett möte. Vad svarar man på det? Just det, ingenting! Och man slipper onödiga följdfrågor. (Eller också blir det tvärtom många frågor men det tar fokus från den sena ankomsten hur som helst.) Kroppen har helt klart humor, eller åtminstone de som namngett den.
Olika uttryck för när nåt är lite kaotiskt, svajigt och oberäkneligt, eller kanske dåligt planerat, gillar jag också skarpt. Något kan vara lite "hejsan svejsan", "high chaparal", "hej baberiba" eller "hoola bandoola". Observera: allt på "h". En underhållande bokstav?
På mitt jobb är vi flera som uppskattar uttryck för att ha oplanerade lektioner, varför vet jag inte. Kanske för att det är nåt som är förenat med viss kollektiv skam, för att det är nåt man egentligen inte ska ha, men ändå emellanåt har. Man "kör ad hoc" eller "ad lib" "freestylar" och "skjuter från höften". En av mina kollegor har "tröskelpedagogik", vilket är en lektion som planeras i det ögonblick man går över klassrumströskeln. Lustigt att tänka på alla lärare som står där och svamlar, fast med ett självsäkert snett leende i mungipan.
Mina barns far föredrar olika varianter på ord, återigen ofta med "h" i begynnelsen. "Havamal" är en storfavorit. "Hardangervidda" funkar också bra. Nu senast har han börjat dela med sig på facebook av godingar som "sträva", (substantivet alltså, en sträva, jag är osäker på om det verkligen existerar enligt vedertagna språkregler) och "havre". Enligt honom ska dessa ord uttalas lite tveksamt. Som om man inte har bestämt sig för vad man ska säga utan improviserar under tiden, och de ska avslutas med ett frågande tonfall. "Ha...va..maaaal?", alltså. Dessa övningar kan gärna resultera i ord som inte förr sett dagens ljus. "Snaaav...näpp...sa?", kanske.
Några gamla manliga bekanta, som alla arbetade på dåvarande skivjätten Skivhugget, inklusive barnens pappa, blev vid en läkarundersökning i företagets regi, ombedda att svara på frågan om de var allergiska mot apa. Detta blev föremål för mycken munterhet och starten på en lång och apfixerad ordbajseriperiod. En av killarna brukade, återigen på sen-till-mötet-temat, ursäkta sig med "Jag är ledsen men mina lemurer har hållit mig vaken hela natten", eller "Ett gäng makaker hade ställt till det så fasligt i min garderob så jag fick röja upp där först". Detta spred sig sedan till fågeltema. "Mina vaktlar förde ett sådant väsen i natt", och så vidare.
Vilket får mig att tänka på "småfläckig sumphöna". Att vara sumphöna verkar tillräckligt illa, att då också vara småfläckig måste ju vara ett riktigt allvarligt öde. (Elvaåringen, som även är fågelkännare av rang, gick fågeln till hetsigt försvar när jag började fnissa åt dess namn. "Det är en helt vanlig sumphöna! Den kan väl inte hjälpa att den är småfläckig?") Liksom "buskskvätta", vilket måste innebära den som skvätter i busken. Alla av manskön då? "Vattenrall" kan man också fundera över. Jag vet vad vatten är, men vad i hela friden är en rall?
För att inte tala om "trädgårdssångare"! Hahaha....eh. Nä, där tog det visst stopp.
torsdag 29 december 2011
onsdag 28 december 2011
Den olyckliga kärleken - finns den?
Har du varit olyckligt kär någon gång? Det har du säkert. Du tror det i alla fall. För frågan är: vad är egentligen olycklig kärlek? Det återstår att utreda.
Första gången jag ansåg mig olyckligt kär var jag femton. Det vill säga: det började ovanligt lyckligt. Vi hamnade i samma soffa med en popcornskål emellan oss och i en diskussion om vad popcornen föreställde. Och sen i varandras ögon. Han var allt jag önskade mig i solblekt hår, slitna 501:or och en evighet av ljusa sommarkvällar. Han berättade hur han skulle hämta mig efter skolan med motorcykeln han tänkte införskaffa när han blev arton och framtiden var lika ljus och oändlig som natten vi vandrade hemåt i, till soundtracket av Bruce Springsteen och svirrande tornseglare.
Vad naiva vi var.
Två månader senare fick jag en påtaglig anledning att bestämma mig för att aldrig, aldrig vara naiv igen. Vilket ledde till att jag lämnade först, höll mig distanserad eller blev för mycket kompis. Kanske känns det igen?
Vad räddade mig? En olycklig kärlek, såklart.
Vi kallar honom Kalle.
Året var 2005, ett par dagar innan midsommar. Jag och mina två barn flyttade in i den lilla lägenheten med trägolv i landshövdingehuset med innergården. Jag kom kånkandes på en flyttlåda tvärs över gården, han och hans kompis satt och rökte på träbordet. (Fortfarande reagerar jag när jag känner doften av Marlboro i utomhusluft.) Jag såg lite nonchalant på honom när jag gick förbi och han tittade tillbaka, lika självtillräckligt.
Jag försökte upprätthålla ointresset för det verkliga innehållet i denna människa. Jag misslyckades. Vi blev tidigt rädda för att mista varandra och eftersom ett normalt kärleksförhållande av olika skäl bedömdes som totalt surrealistiskt, levde vi som ett slags vänner. Det blev visst min räddning. Denna kärlekens räddning.
Det blev en logisk kullerbytta: eftersom jag inte kunde vinna honom, kunde jag inte förlora honom. Eftersom jag inte kunde tillåta mig att bli beroende av honom, kunde jag bara vara tacksam för honom. Jag blev långsamt, lite plågsamt, men framgångsrikt, botad från min olyckliga kärlek. Ett slags kognitiv beteendeterapi. Släpp taget. Stå kvar. Älska. Överlev.
Jag kommer inte att kunna återge dessa år med rättvisa. Några nedslag bara:
En känsla av totalt fokus, utan avsaknad, utan längtan bort.
En mening med alla händelser; jag skulle ju kunna berätta om dem för honom.
Våra samtal, associationer som avlöste varandra, vi målade upp världen med ord som hakade i varandra, växte på varandra. Jag önskade att jag hade spelat in oss, som ett filmmanus var vi.
Hans ärr över tummen.
Måsskriken som ekade över gården i natten, från mitt ständigt öppna fönster.
Vi, i mitt vardagsrum högt över taken, i mittens rike.
Oräkneliga gånger släppte jag in honom i den trånga hallen. Oräkneliga gånger såg jag honom gå baklänges och leende nerför trappan frampå småtimmarna och rulla iväg över gården, som den jättestora hiphopare han faktiskt var, ut i världen, ut i de coola kretsarna. Och där satt jag kvar med mina barn. Ändå var jag den första han ringde. Konstigt.
Jag var lite sorgsen ibland, över att vi så uppenbart inte kunde äga varandra. Men jag fattade hela grejen, just på grund av det.
Man kan ju bara äga sin egen kärlek.
Och att älska någon är lycka nedkokt till sin absoluta essens. Att älska någon när han inte är där är lycka tillsammans med kärleken, men i frånvaro av personens fysiska närvaro.
Saknad, absolut. Olycka, inte egentligen. Så ser jag på det nu för tiden.
Jag träffade en man till slut, någon som jag är så väldigt glad för. Men eftersom jag aldrig ägde Kalle, kändes det aldrig som om jag förlorade honom. Kanske kändes det annorlunda för honom. Det var ändå jag som flyttade bort, ihop med någon och skaffade barn.
Vi sågs för inte så länge sedan, Kalle och jag. När jag satt där i hans kök, mellan hans krukväxt och hans brungröna blick, tänkte jag att han borde få veta hur annorlunda jag blivit, bara för att jag känt honom. Jag tror inte att jag fick ur mig det riktigt och jag sökte honom efteråt för ett nytt försök, men utan resultat.
Snälla du, om du läser det här: jag är en bättre människa tack vare dig. Mindre prestige och löjlig stolthet. Jag kan tala om för mina människor hur viktiga de är, tåla ett avvisande utan att ta illa vid mig och vågar tro på kärleken, även när den har sina mörkaste stunder. Jag har fattat att den är min, inte någon annans och att den därför aldrig kan gå förlorad. Jag kan till och med älska fler personer, eftersom jag insåg att man inte alltid måste välja. Eller välja bort.
Så. Min kärlek kommer kanske aldrig mer att bli riktigt olycklig. För detta, och för mycket mer, är jag dig evigt tacksam.
And I quote mr Ledin: En del av mitt hjärta kommer alltid slå för dig.
God morgon, alla (o)lyckliga älskare / Anna
Första gången jag ansåg mig olyckligt kär var jag femton. Det vill säga: det började ovanligt lyckligt. Vi hamnade i samma soffa med en popcornskål emellan oss och i en diskussion om vad popcornen föreställde. Och sen i varandras ögon. Han var allt jag önskade mig i solblekt hår, slitna 501:or och en evighet av ljusa sommarkvällar. Han berättade hur han skulle hämta mig efter skolan med motorcykeln han tänkte införskaffa när han blev arton och framtiden var lika ljus och oändlig som natten vi vandrade hemåt i, till soundtracket av Bruce Springsteen och svirrande tornseglare.
Vad naiva vi var.
Två månader senare fick jag en påtaglig anledning att bestämma mig för att aldrig, aldrig vara naiv igen. Vilket ledde till att jag lämnade först, höll mig distanserad eller blev för mycket kompis. Kanske känns det igen?
Vad räddade mig? En olycklig kärlek, såklart.
Vi kallar honom Kalle.
Året var 2005, ett par dagar innan midsommar. Jag och mina två barn flyttade in i den lilla lägenheten med trägolv i landshövdingehuset med innergården. Jag kom kånkandes på en flyttlåda tvärs över gården, han och hans kompis satt och rökte på träbordet. (Fortfarande reagerar jag när jag känner doften av Marlboro i utomhusluft.) Jag såg lite nonchalant på honom när jag gick förbi och han tittade tillbaka, lika självtillräckligt.
Jag försökte upprätthålla ointresset för det verkliga innehållet i denna människa. Jag misslyckades. Vi blev tidigt rädda för att mista varandra och eftersom ett normalt kärleksförhållande av olika skäl bedömdes som totalt surrealistiskt, levde vi som ett slags vänner. Det blev visst min räddning. Denna kärlekens räddning.
Det blev en logisk kullerbytta: eftersom jag inte kunde vinna honom, kunde jag inte förlora honom. Eftersom jag inte kunde tillåta mig att bli beroende av honom, kunde jag bara vara tacksam för honom. Jag blev långsamt, lite plågsamt, men framgångsrikt, botad från min olyckliga kärlek. Ett slags kognitiv beteendeterapi. Släpp taget. Stå kvar. Älska. Överlev.
Jag kommer inte att kunna återge dessa år med rättvisa. Några nedslag bara:
En känsla av totalt fokus, utan avsaknad, utan längtan bort.
En mening med alla händelser; jag skulle ju kunna berätta om dem för honom.
Våra samtal, associationer som avlöste varandra, vi målade upp världen med ord som hakade i varandra, växte på varandra. Jag önskade att jag hade spelat in oss, som ett filmmanus var vi.
Hans ärr över tummen.
Måsskriken som ekade över gården i natten, från mitt ständigt öppna fönster.
Vi, i mitt vardagsrum högt över taken, i mittens rike.
Oräkneliga gånger släppte jag in honom i den trånga hallen. Oräkneliga gånger såg jag honom gå baklänges och leende nerför trappan frampå småtimmarna och rulla iväg över gården, som den jättestora hiphopare han faktiskt var, ut i världen, ut i de coola kretsarna. Och där satt jag kvar med mina barn. Ändå var jag den första han ringde. Konstigt.
Jag var lite sorgsen ibland, över att vi så uppenbart inte kunde äga varandra. Men jag fattade hela grejen, just på grund av det.
Man kan ju bara äga sin egen kärlek.
Och att älska någon är lycka nedkokt till sin absoluta essens. Att älska någon när han inte är där är lycka tillsammans med kärleken, men i frånvaro av personens fysiska närvaro.
Saknad, absolut. Olycka, inte egentligen. Så ser jag på det nu för tiden.
Jag träffade en man till slut, någon som jag är så väldigt glad för. Men eftersom jag aldrig ägde Kalle, kändes det aldrig som om jag förlorade honom. Kanske kändes det annorlunda för honom. Det var ändå jag som flyttade bort, ihop med någon och skaffade barn.
Vi sågs för inte så länge sedan, Kalle och jag. När jag satt där i hans kök, mellan hans krukväxt och hans brungröna blick, tänkte jag att han borde få veta hur annorlunda jag blivit, bara för att jag känt honom. Jag tror inte att jag fick ur mig det riktigt och jag sökte honom efteråt för ett nytt försök, men utan resultat.
Snälla du, om du läser det här: jag är en bättre människa tack vare dig. Mindre prestige och löjlig stolthet. Jag kan tala om för mina människor hur viktiga de är, tåla ett avvisande utan att ta illa vid mig och vågar tro på kärleken, även när den har sina mörkaste stunder. Jag har fattat att den är min, inte någon annans och att den därför aldrig kan gå förlorad. Jag kan till och med älska fler personer, eftersom jag insåg att man inte alltid måste välja. Eller välja bort.
Så. Min kärlek kommer kanske aldrig mer att bli riktigt olycklig. För detta, och för mycket mer, är jag dig evigt tacksam.
And I quote mr Ledin: En del av mitt hjärta kommer alltid slå för dig.
God morgon, alla (o)lyckliga älskare / Anna
söndag 25 december 2011
Rapport från kaosets gränsland: jul
Så har ännu en jul stundat och passerat. Ännu en smäktande njutbar högtid i fridens och stillhetens tecken. NOT. Fröjdefull, ja. Mindful, nej.
Julaftonen startar med att jag vaknar, faktiskt efter en sovmorgon, med skärande smärta i bröstet, på vänster sida. Jag vet genast att det inte är stress eller psykosomatiska besvär, trots att det säkert borde vara det. Det är nåt med musklerna. Ändå måste jag väcka sambon och fråga honom. Han är omtänksam men inte orolig. Jag tar två ipren som jag sköljer ner med en halvliter kaffe på fastande mage, stapplar planslöst och stelt runt på bottenplanet medan jag inväntar smärtlindrande effekt. Snart kan jag åtminstone lyfta armarna till rattposition, åker till mitt ex och hans fru i Majorna, där även två av mina barn spenderar halva sitt liv. På vägen har jag sällskap av en röst, låter som en riktig stekare: "Ett tjockt molntäcke ligger över Göteborg, det duggregnar och nu är du uppdaterad med göteborgsvädret och lyssnar på Mix Megapåååål". Utanför bilfönstret skiner solen från en klarblå himmel. Han måste ha sänt från ett annat Göteborg.
Hos exet blir jag bjuden på julfrukost med skinka och gravad lax. Frun är lugn och osminkad och jag är det motsatta. Vi tar ut varandra bra och har så trevligt att jag inte vill åka hem. Egentligen borde jag kanske gifta mig med henne istället, tänker jag. Men det skulle bli lite knepigt på flera olika sätt, och jag skulle dessutom sakna sambon en del så jag bestämmer mig för att hoppa över det. Elvaåringen är på dåligt humör och lika trött som Kalle Anka i husvagnen men i längden kan han inte motstå mina kramar, femtonåringen är lång och tjusig som en mannekäng och detta är den enda lugna stunden denna dag.
Hemma igen väntar andra julfirandet. Bonusbarnen och biologiska barnen utväxlar julklappar under skratt och glam (jag älskar det ordet) och elvaåringen äter trettiofem köttbullar. Treåringen har fortfarande en ljuvligt sund och oskuldsfull inställning till julklappar. Han får ett paket och öppnar det. Blir själaglad, uppslukad i lek och tittar inte efter nästa. När nästa ändå kommer, tror han att han måste välja: behålla den gamla leksaken eller ta emot den nya. (Innan kvällen är slut har han lärt sig att aldrig bli nöjd, det är hemskt. Tur att det är långt till nästa jul.)
Klockan kvart i två får jag luftlängtan och måste ut. Jag lämnar kaoset och promenerar snabbt genom villakvarteren, det är milt som en vårdag och magnolian knoppar, tusenskönor i gräset. Påminner mig själv om att sluta gnälla över huslån och elpriser, vi är verkligen priviligierade. Välordnade trädgårdar, altaner och ljuspyntade buskar, villor som klättrar uppför sluttningen. En katt följer efter mig, samma katt som sov över på vår trappa förra veckan. Den pratar medan den springer, mja-ha-ha-ha-hau, mrr-hrr-hrr-hrr. Jag vänder tidigare än jag vill och vi packar ihop oss för mission impossible: hinna till Kalle Anka. Vi kommer ihåg att ta med allt utom det hemlagade godiset.
Det är inte bara exet och jag som har en bra relation, det har alla ex i min släkt. Vilket är ett bra släktdrag i sig. (Att de flesta också har ex är ett annat släktdrag som vi kanske inte är lika stolta över.) Min pappa och hans fru tar emot i väntan på sina bägge föredettingar, varav den ena är min mamma. Efter hejdlösa mängder mat tar jag frikostigt på mig uppgiften som traditionellt är min pappas: julklappsutdelningen. Hur svårt kan det vara, tänker jag. Men högen tar aldrig slut, alla älskade människor sitter där uppradade och alla måste ju få lika mycket, tänker jag, och lika ofta, och jag har ingen aning om vad de får för jag hinner inte se utan måste krypa in under granen för att försöka läsa på paketen längst bak och PANIK! Jag bränner ut mig redan första omgången och kapitulerar skamset. Pappa blir ju glad förstås. "Det krävs ett proffs", säger han nöjt och kastar sig världsvant in i julklappshögen.
Meva, meva! ropar treåringen medan elvaåringen får färre julklappar än alla andra vilket gör mig lite orolig för honom och pappret långsamt översvämmar rummet. När allt är över och undanstädat stirrar vi tomt på varandra över kaffet och saffranskakan. Vad hände? Vi minns knappt. Fast kakan är väldigt god. Och där är vi ju, hallå igen. Just det, ja, det var ju därför vi genomled allt detta, för varandra, det höll vi nästan på att glömma.
En kort stund infinner sig någon sorts stillhet och jag frossar i kärleken till dessa kloka, roliga människor som av någon märkligt lycklig slump givits mig alldeles gratis. Kanske vill jag inte dela ut julklappar såhär nästa julafton, kanske är jag lite trött på detta berg av varor, kartonger och papper mitt i rummet. Det skymmer oss litegrann faktiskt.
God fortsättning, som man säger. Och låt den bli god, utan den bittra eftersmaken.
onsdag 21 december 2011
Fuck my life?
Ni får förlåta min bortavaro. Jag har varit fullt upptagen med att undvika att gå in i väggen.
Efter att ha skrapat upp hela sidan av min sambos metallicgröna Renault, vilket kommer kosta oss fem papp, blev jag utskälld av en arbetskamrat för något denne själv hade missat. Därefter hamnade en hel klass i upplösningstillstånd över något jag önskade att jag kunde påverka och eftersom hela livet är lite krävande just nu av lite olika skäl så var dessa, av varandra helt oberoende, händelser helt enkelt - overkill.
Fuck my life, säger tonåringarna när de har en sån vecka.
Jag hade inte ens fattat att mina söta kollegor skulle bowla idag, efter julbordet, utan istället bokat in en julklappsrunda på stan med elvaåringen och femtonåringen. Nu såhär efteråt kan jag dock på intet sätt ångra detta misstag. Det finns inga människor som kan höja mitt stämningsläge som dessa två.
Våra rykande andedräkter, marchallerna i Bältesspännarparken, den lilla flickan som på starka ben och skridskor sparkar sig fram över den runda isen, de fiffiga och egensinniga små julklapparna som vi hittar på tillsammans, doften av brända mandlar. Och här och där i detta enorma, anonyma, plastiga temple of consumption som vi passerar igenom, plockar vi russinen och mandlarna till den glöggen vi faktiskt vill ha; det äkta, det sköna, det varma i det frostigt kalla. Julstämning. Otroligt men sant.
Och just idag kan man även konstatera att man inte är den som gjort det klantigaste i år. För att olovligen ta sig in i ett land känt för sin totala avsaknad på rättssäkerhet slår åtminstone mig i klantighet, åtminstone denna veckan. Jag kommer inte heller att straffas med tjugo år bakom etiopiskt lås och bom. Jag avundas inte deras föräldrar och flickvänner. Inte dem heller. Jag ber till min personliga gudom för dem.
Det kan inte undgås att vara tacksam över att slippa befinna sig i deras helt bottenlöst fruktansvärda läge.
För övrigt är jag idag tacksam över:
- Att treåringen blir så lycklig när onlinepizza ringer på dörren.
- Att han säger att pizza kommer från träden och stjärnorna. Alternativt hönorna.
- Mina ljuvliga vänner, varav en stod ut med mina förvirrade tankegångar under en lång och lika förvirrad guidning till Ullevis konferenscenter.
På vägen hem köpte jag ett knallrött läppstift, nyans Winter red. Jag menar, ska man ändå springa rätt in i julväggen så kan man ju lika gärna göra det med julröd, brett leende filmstjärnemun.
Kyss mig i röven, men lämna ett rött märke då. Typ.
Eller kanske: Fuck my life? Visst! Men då vill jag vara överst.
Hörs snart, lovar. / Anna
Efter att ha skrapat upp hela sidan av min sambos metallicgröna Renault, vilket kommer kosta oss fem papp, blev jag utskälld av en arbetskamrat för något denne själv hade missat. Därefter hamnade en hel klass i upplösningstillstånd över något jag önskade att jag kunde påverka och eftersom hela livet är lite krävande just nu av lite olika skäl så var dessa, av varandra helt oberoende, händelser helt enkelt - overkill.
Fuck my life, säger tonåringarna när de har en sån vecka.
Jag hade inte ens fattat att mina söta kollegor skulle bowla idag, efter julbordet, utan istället bokat in en julklappsrunda på stan med elvaåringen och femtonåringen. Nu såhär efteråt kan jag dock på intet sätt ångra detta misstag. Det finns inga människor som kan höja mitt stämningsläge som dessa två.
Våra rykande andedräkter, marchallerna i Bältesspännarparken, den lilla flickan som på starka ben och skridskor sparkar sig fram över den runda isen, de fiffiga och egensinniga små julklapparna som vi hittar på tillsammans, doften av brända mandlar. Och här och där i detta enorma, anonyma, plastiga temple of consumption som vi passerar igenom, plockar vi russinen och mandlarna till den glöggen vi faktiskt vill ha; det äkta, det sköna, det varma i det frostigt kalla. Julstämning. Otroligt men sant.
Och just idag kan man även konstatera att man inte är den som gjort det klantigaste i år. För att olovligen ta sig in i ett land känt för sin totala avsaknad på rättssäkerhet slår åtminstone mig i klantighet, åtminstone denna veckan. Jag kommer inte heller att straffas med tjugo år bakom etiopiskt lås och bom. Jag avundas inte deras föräldrar och flickvänner. Inte dem heller. Jag ber till min personliga gudom för dem.
Det kan inte undgås att vara tacksam över att slippa befinna sig i deras helt bottenlöst fruktansvärda läge.
För övrigt är jag idag tacksam över:
- Att treåringen blir så lycklig när onlinepizza ringer på dörren.
- Att han säger att pizza kommer från träden och stjärnorna. Alternativt hönorna.
- Mina ljuvliga vänner, varav en stod ut med mina förvirrade tankegångar under en lång och lika förvirrad guidning till Ullevis konferenscenter.
På vägen hem köpte jag ett knallrött läppstift, nyans Winter red. Jag menar, ska man ändå springa rätt in i julväggen så kan man ju lika gärna göra det med julröd, brett leende filmstjärnemun.
Kyss mig i röven, men lämna ett rött märke då. Typ.
Eller kanske: Fuck my life? Visst! Men då vill jag vara överst.
Hörs snart, lovar. / Anna
tisdag 13 december 2011
Att försöka låta bli att hata sig själv
Jag hatar mig själv.
Min älskling har för några veckor sedan fixat en gammal skada på sin nyligen inköpta grönmetallic Renault Megane, vilket inte var billigt (varken bilen eller skadan). Idag hämtar han mig på jobbet, jag lämnar av honom hemma och fattar det ödesdigra beslutet att inte byta till min egen lilla midnattsblå. Femtonåringen och jag handlar ingredienser till julgodis på Willys och för första gången någonsin ska jag trixa in denna Renault i garaget. Jag har gjort det många gånger, helt prickfritt, med Volvon han ägde tidigare. Jag tar ut svängen så att jag kommer i exakt rätt vinkel, kollar avståndet mellan backspeglarna och karmen till garageporten.
"Skrap". Inte "SKRAP". Bara "skrap". Men ändå. Ett skrap är ett skrap är ett skrap.
Det var inte bara den första, utan troligen den sista gången jag körde in den bilen i det garaget. Kanske sista gången jag körde den alls.
Visst, det är bara en bil. Ett stycke död materia. Glänsande, mjukt spinnande - men död.
Grejen är: det är min älsklings materia. Jag ser hur hans ögon lyser när han sjunker in i skinnklädseln och trixar med färddator och specialfunktioner och HELVETE.
Varför kunde det inte bara varit min egen bil?
Jag måste få perspektiv på detta nu. Hjälp mig, du som läser. Tänk hårt, så jag hör dig.
"Människor", tänker du. "Människor är viktigast. Ingen kom ju till skada i alla fall."
Du har väl en poäng.
Vi har en släkting som fick sin dödsdom för två månader sedan och gav upp sitt sista andetag natten till igår. Med detta kan ingen bils skrapskador mäta sig. Inte ens min älsklings.
Jag tänker också trösta mig själv med luciatåget på mitt jobb. Åtta modiga, tappra tonåringar sjunger så högt de kan för hundratals potentiella utskrattare. Med brustna målbrottsröster och fjuniga överläppar hoppar två gossar in jämfota, utklädda till jättelika julklappar. Den ene unge mannen får strax nervositetsklåda över hela kroppen där framme på scenen, men har svårt att nå runt sin enorma lådkropp. Till slut måste han stoppa in handen innanför pappen och rafsa hetsigt, på okänt ställe. Alla skrattar men liksom glatt, mjukt. Julklappspojken också.
Under "Jul, jul, strålande jul", blir stämningen alldeles stilla. Tonårsögon, med False Lash Effect Mascara, eller utkikande under tjocka lager av tubhalsdukar, tittar stort och stjärnaktigt. Stentuffe Amir torkar sig irriterat under ögonen och kikar sig omkring i smyg för att se till att ingen märkt hans tårar. Det har jag. Jag ler, genom mina egna. Han ler. Och under en sekund ler hela världen genom ett dis av gnistrande stearinljus.
Nu tröstar vi varandra lite. Alla kan göra fel, alla kan göra någon besviken. Vi har alla gjort det. Nu förlåter vi varandra. Om du gör det, så gör jag det. Ett, två.
Tre.
Vi hörs snart. / Anna
Min älskling har för några veckor sedan fixat en gammal skada på sin nyligen inköpta grönmetallic Renault Megane, vilket inte var billigt (varken bilen eller skadan). Idag hämtar han mig på jobbet, jag lämnar av honom hemma och fattar det ödesdigra beslutet att inte byta till min egen lilla midnattsblå. Femtonåringen och jag handlar ingredienser till julgodis på Willys och för första gången någonsin ska jag trixa in denna Renault i garaget. Jag har gjort det många gånger, helt prickfritt, med Volvon han ägde tidigare. Jag tar ut svängen så att jag kommer i exakt rätt vinkel, kollar avståndet mellan backspeglarna och karmen till garageporten.
"Skrap". Inte "SKRAP". Bara "skrap". Men ändå. Ett skrap är ett skrap är ett skrap.
Det var inte bara den första, utan troligen den sista gången jag körde in den bilen i det garaget. Kanske sista gången jag körde den alls.
Visst, det är bara en bil. Ett stycke död materia. Glänsande, mjukt spinnande - men död.
Grejen är: det är min älsklings materia. Jag ser hur hans ögon lyser när han sjunker in i skinnklädseln och trixar med färddator och specialfunktioner och HELVETE.
Varför kunde det inte bara varit min egen bil?
Jag måste få perspektiv på detta nu. Hjälp mig, du som läser. Tänk hårt, så jag hör dig.
"Människor", tänker du. "Människor är viktigast. Ingen kom ju till skada i alla fall."
Du har väl en poäng.
Vi har en släkting som fick sin dödsdom för två månader sedan och gav upp sitt sista andetag natten till igår. Med detta kan ingen bils skrapskador mäta sig. Inte ens min älsklings.
Jag tänker också trösta mig själv med luciatåget på mitt jobb. Åtta modiga, tappra tonåringar sjunger så högt de kan för hundratals potentiella utskrattare. Med brustna målbrottsröster och fjuniga överläppar hoppar två gossar in jämfota, utklädda till jättelika julklappar. Den ene unge mannen får strax nervositetsklåda över hela kroppen där framme på scenen, men har svårt att nå runt sin enorma lådkropp. Till slut måste han stoppa in handen innanför pappen och rafsa hetsigt, på okänt ställe. Alla skrattar men liksom glatt, mjukt. Julklappspojken också.
Under "Jul, jul, strålande jul", blir stämningen alldeles stilla. Tonårsögon, med False Lash Effect Mascara, eller utkikande under tjocka lager av tubhalsdukar, tittar stort och stjärnaktigt. Stentuffe Amir torkar sig irriterat under ögonen och kikar sig omkring i smyg för att se till att ingen märkt hans tårar. Det har jag. Jag ler, genom mina egna. Han ler. Och under en sekund ler hela världen genom ett dis av gnistrande stearinljus.
Nu tröstar vi varandra lite. Alla kan göra fel, alla kan göra någon besviken. Vi har alla gjort det. Nu förlåter vi varandra. Om du gör det, så gör jag det. Ett, två.
Tre.
Vi hörs snart. / Anna
söndag 11 december 2011
Sommardrömmen
Jag vaknar bredvid treåringen, i hans säng. Han är varm och sömnig, vrider och vänder på sig med slutna ögon, på väg ur sömnen.
Jag har drömt. Jag gick på en grusväg, på väg mot en gård där min mamma bodde. Det var sommar och grönskan exploderade runt mig medan jag gled fram, ljudlöst, i ett sus av vind, lärksång och insektssurr. När jag kom upp på kullen där gården låg inbäddad i stora lummiga träd, med tunga, täta lövverk hela vägen till marken, såg jag ut över landskapet. I ett blåaktigt, sagoliknande soldis bredde ängar, åkrar och dungar ut sig runt mig, i en evighet. Kyrktorn spetsade sig upp mellan de mjuka kullarna och jag lyfte sakta och helt motståndslöst tills jag svävade mellan lindar och lönnar, med solen varm på min hjässa.
Jag vänder mig mot treåringen som öppnat sina ögon, de är allvarliga och mörka i halvdunklet.
"Kommer du ihåg när det var sommar?" frågar jag. "Ja, mammanna" svarar han. "Jag längtar efter sommaren, Alfred", säger jag. "Ja, mammanna", säger han igen och pussar mig på näsan.
Jag har drömt en annan dröm också. Jag såg mig i spegeln och insåg att jag hade blivit en tant. Håret stod ut från huvudet i en märklig ankstjärtsliknande frisyr och ögonen drog nedåt som på en ledsen blodhund. Mindre trevligt.
"Gåäpp, mammanna", ber treåringen efter en längre stunds stillsam tystnad. Jag ber sambon ta honom med sig, jag vill egentligen sova lite till. Vill ha tillbaka sommardrömmen.
Men jag somnar inte. Hasar istället upp till spegeln och kollar för säkerhets skull att tantdrömmen inte var sann. Nej, jag har inte bytt frisyr och fått blodhundsögon. Jag ser mer ut som en flicka, fast lite gammal. Liksom tunn, stora ögon med små rynkor vid sidorna. Jag tar mig upp till kaffedoften, där det ljusnat utanför i decembermildheten. Jag bestämmer mig för att ha med mig den idag. Sommardrömmen.
Ha en god dag, alla fina läsare. Och kom ihåg att vi kan välja årstid, i alla fall på insidan.
Anna
Jag har drömt. Jag gick på en grusväg, på väg mot en gård där min mamma bodde. Det var sommar och grönskan exploderade runt mig medan jag gled fram, ljudlöst, i ett sus av vind, lärksång och insektssurr. När jag kom upp på kullen där gården låg inbäddad i stora lummiga träd, med tunga, täta lövverk hela vägen till marken, såg jag ut över landskapet. I ett blåaktigt, sagoliknande soldis bredde ängar, åkrar och dungar ut sig runt mig, i en evighet. Kyrktorn spetsade sig upp mellan de mjuka kullarna och jag lyfte sakta och helt motståndslöst tills jag svävade mellan lindar och lönnar, med solen varm på min hjässa.
Jag vänder mig mot treåringen som öppnat sina ögon, de är allvarliga och mörka i halvdunklet.
"Kommer du ihåg när det var sommar?" frågar jag. "Ja, mammanna" svarar han. "Jag längtar efter sommaren, Alfred", säger jag. "Ja, mammanna", säger han igen och pussar mig på näsan.
Jag har drömt en annan dröm också. Jag såg mig i spegeln och insåg att jag hade blivit en tant. Håret stod ut från huvudet i en märklig ankstjärtsliknande frisyr och ögonen drog nedåt som på en ledsen blodhund. Mindre trevligt.
"Gåäpp, mammanna", ber treåringen efter en längre stunds stillsam tystnad. Jag ber sambon ta honom med sig, jag vill egentligen sova lite till. Vill ha tillbaka sommardrömmen.
Men jag somnar inte. Hasar istället upp till spegeln och kollar för säkerhets skull att tantdrömmen inte var sann. Nej, jag har inte bytt frisyr och fått blodhundsögon. Jag ser mer ut som en flicka, fast lite gammal. Liksom tunn, stora ögon med små rynkor vid sidorna. Jag tar mig upp till kaffedoften, där det ljusnat utanför i decembermildheten. Jag bestämmer mig för att ha med mig den idag. Sommardrömmen.
Ha en god dag, alla fina läsare. Och kom ihåg att vi kan välja årstid, i alla fall på insidan.
Anna
fredag 9 december 2011
Kvinna på gränsen till nervsammanbrott, del 1
Idag begav jag mig till Göteborgs stolthet Bengans skivbutik för att titta efter AC/DC-skivor ("med Bon Scott, inte han den där skrikhalsen") till elvaåringen i just elvaårspresent. Det visade sig vara lättare sagt än gjort.
Jag tog mig till Stigbergstorget i den lilla midnattsblå, vi krängde lite i stormen, den och jag men i övrigt förlöpte denna första del av trippen utan större missöden. Sedan började problemen tillstöta, kan man säga. Jag var fiffig nog att slå upp mitt paraply, ett stort, åskmolnsgrått, stabilt paraply som jag annars är glad att jag införskaffat. Det klarar alla väder. Utom detta. Trettio sekundmeter kan man inte begära av någon gjord av tyg och tunna stålpinnar.
När jag kommit ur bilen tog en kastvind tag i paraplyet och slungade genast det och mig rakt in i en rabatt där min extremt långa och stora, svarta halsduk, som hunnit linda upp sig ett par varv, omedelbart lyckades fastna i en buske två meter längre bort. Därefter kom nästa kastby, nu från motsatt håll. Paraplyet knäcktes i ett par av de små ekrarna och tyget blåste ner över mitt huvud som en jättestor, toppig hatt. Nu tänkte jag mig att jag skulle försöka lossa min halsduk från busken. Varför jag inte valde att släppa paraplyet och låta det blåsa bort över Masthugget är lite svårt att förklara. Troligtvis ville jag inte skräpa ner på gator och torg. Utan att egentligen alls kunna se något, sträckte jag mig mot busken. Samtidigt kände jag hur min ena fot började glida i rabattleran tills jag var skrämmande nära spagat.
I detta läge hörde jag en röst som vrålade genom stormen.
"BEHÖVER DU HJÄLP?"
Ett mansansikte blev synligt halvvägs in under paraplyet.
"NEJDÅ!" vrålade jag tillbaka. "DET GÅR BRA!"
Kvinna i spagat på lera, fångad i sin egen halsduk uträckt från hennes hals fram till en buske två meter längre bort, med ett trasigt paraply långt ner över huvudet som en failad häxhatt. Som på räls, verkligen.
Sekunden därpå flög paraplyet ur min hand och vidare över Stigbergtorget och med håret i hela ansiktet skymtade jag nu större delar av mannen. Han var klädd i rock, var blöt i håret och sträckte nu fram en handskbeklädd hand. Jag tog den och med gemensamma krafter vecklade vi ihop min arma kropp och knöt loss mig från busken. Jag gastade ett hest "TACK!" och blåste in på Bengans där jag kanske, kanske inte köpte AC/DC-skiva till elvaåringen.
Efter denna fridfulla stund satt jag sedan i bilkö i en och en halv timma, köpte de förbannade chipsen till sambon och har alltså överlevt, eftersom jag skriver detta.
Idag är jag tacksam för:
- utsträckta handskbeklädda händer i storm
- hus som man kan gå in i, och
- chips
God natt kära vänner! / Anna
Jag tog mig till Stigbergstorget i den lilla midnattsblå, vi krängde lite i stormen, den och jag men i övrigt förlöpte denna första del av trippen utan större missöden. Sedan började problemen tillstöta, kan man säga. Jag var fiffig nog att slå upp mitt paraply, ett stort, åskmolnsgrått, stabilt paraply som jag annars är glad att jag införskaffat. Det klarar alla väder. Utom detta. Trettio sekundmeter kan man inte begära av någon gjord av tyg och tunna stålpinnar.
När jag kommit ur bilen tog en kastvind tag i paraplyet och slungade genast det och mig rakt in i en rabatt där min extremt långa och stora, svarta halsduk, som hunnit linda upp sig ett par varv, omedelbart lyckades fastna i en buske två meter längre bort. Därefter kom nästa kastby, nu från motsatt håll. Paraplyet knäcktes i ett par av de små ekrarna och tyget blåste ner över mitt huvud som en jättestor, toppig hatt. Nu tänkte jag mig att jag skulle försöka lossa min halsduk från busken. Varför jag inte valde att släppa paraplyet och låta det blåsa bort över Masthugget är lite svårt att förklara. Troligtvis ville jag inte skräpa ner på gator och torg. Utan att egentligen alls kunna se något, sträckte jag mig mot busken. Samtidigt kände jag hur min ena fot började glida i rabattleran tills jag var skrämmande nära spagat.
I detta läge hörde jag en röst som vrålade genom stormen.
"BEHÖVER DU HJÄLP?"
Ett mansansikte blev synligt halvvägs in under paraplyet.
"NEJDÅ!" vrålade jag tillbaka. "DET GÅR BRA!"
Kvinna i spagat på lera, fångad i sin egen halsduk uträckt från hennes hals fram till en buske två meter längre bort, med ett trasigt paraply långt ner över huvudet som en failad häxhatt. Som på räls, verkligen.
Sekunden därpå flög paraplyet ur min hand och vidare över Stigbergtorget och med håret i hela ansiktet skymtade jag nu större delar av mannen. Han var klädd i rock, var blöt i håret och sträckte nu fram en handskbeklädd hand. Jag tog den och med gemensamma krafter vecklade vi ihop min arma kropp och knöt loss mig från busken. Jag gastade ett hest "TACK!" och blåste in på Bengans där jag kanske, kanske inte köpte AC/DC-skiva till elvaåringen.
Efter denna fridfulla stund satt jag sedan i bilkö i en och en halv timma, köpte de förbannade chipsen till sambon och har alltså överlevt, eftersom jag skriver detta.
Idag är jag tacksam för:
- utsträckta handskbeklädda händer i storm
- hus som man kan gå in i, och
- chips
God natt kära vänner! / Anna
torsdag 8 december 2011
Kontinental otrohet
Kontinentaldrift. En sådan känner jag nu mycket starkt. Jag vill vara otrogen. Mot Europa.
Vet du varför jag startade den här bloggen till att börja med? Jag har inte erkänt det förrän nu.
Det är för att jag längtar så jävligt efter Afrika.
Det finns ett resebolag (jag tänker inte nämna vilket för jag vill inte ha någon onödig konkurrens även om jag förstår att du kan googla dig dit om du verkligen vill) som har utlyst en tävling. Den som skriver den bästa reseskildringen ska få åka på safari till Tanzania i tio dagar och blogga för resebolagets räkning, på hemsidan. Jag läste om resan. Jag tittade på kartor över Tanzania. Jag forskade om Lake Manyara och Serengeti, studerade bilder av flamingos och flodhästar och inom ett par dagar var jag fast. En förutbestämd sucker för Afrika.
Man måste kunna skriva en A4 om dagen om sina upplevelser, förmanade tävlingsvillkoren allvarligt. Ojoj, hur ska det gå?
Skoja inte. Det som förväntas av mig är alltså: 1. Upplev magiska safariäventyr hela dagen. 2. Skriv en A4 om det på kvällen. Däremellan ät och bada i poolen. Snälla, tvinga mig, jag ber!
Så; jag rafsade genast ihop tre olika tävlingsbidrag som jag bombarderade resebolaget med och startade bloggen. Nu väntar jag bara på min hårda men rättvisa dom.
Det är nämligen så, att en gång för längesen förälskade jag mig i en annan kontinent. Mitt första snedsteg kan man säga. Jag var elva år och fullkomligt oförberedd på den mörkblå himlen, den varma mintiga luften, den röda jorden under mina fötter. Jag tappade totalt huvudet för Australien. Vi hade ett öppet men mycket kärleksfullt förhållande i nio månader och jag lovade både kontinenten och mig själv att jag skulle komma tillbaka. Än så länge är detta löfte icke infriat.
Och något hände när jag började tänka på Tanzania. Om jag blundar nu kan jag känna de kryddiga dofterna, den varma vinden över huden, höra djurens märkliga läten i mörkret när solen gått ner. Känna hur naturen på natten tar över den jord människan tror att hon behärskar.
Du fattar. Jag är nästan redan där. Att inte fullfölja skulle vara naturvidrigt, konstruerat. Som mina elever säger: failat. Jag måste ha Afrika. Och Europa förlåter nog, det finns ju så många andra här. En liten invånare hit eller dit.
Så. Hur stora är oddsen? Inget vidare antar jag. Men vi måste alla ha nåt att drömma om, eller hur? Det där snacket; "hoppas inte för mycket för då blir du bara besviken" är inget för mig, det är ställt bortom alla tvivel. Jag hoppas hela tiden, det går inte att stoppa. Det är ju hoppet som håller igång en, right? Och skulle jag fixa detta, skulle jag vinna (snälla håll tummarna för mig) så lovar jag att jag ska avslöja alla smaskiga detaljer om baobabträd, masajbyar och slocknade vulkaner. För din skull.
Sluta inte hoppas på saker, hördu. Nu tänker vi lite på det, tillsammans, lovar varandra det.
Livet är lite, lite roligare så.
God natt! /Anna
Vet du varför jag startade den här bloggen till att börja med? Jag har inte erkänt det förrän nu.
Det är för att jag längtar så jävligt efter Afrika.
Det finns ett resebolag (jag tänker inte nämna vilket för jag vill inte ha någon onödig konkurrens även om jag förstår att du kan googla dig dit om du verkligen vill) som har utlyst en tävling. Den som skriver den bästa reseskildringen ska få åka på safari till Tanzania i tio dagar och blogga för resebolagets räkning, på hemsidan. Jag läste om resan. Jag tittade på kartor över Tanzania. Jag forskade om Lake Manyara och Serengeti, studerade bilder av flamingos och flodhästar och inom ett par dagar var jag fast. En förutbestämd sucker för Afrika.
Man måste kunna skriva en A4 om dagen om sina upplevelser, förmanade tävlingsvillkoren allvarligt. Ojoj, hur ska det gå?
Skoja inte. Det som förväntas av mig är alltså: 1. Upplev magiska safariäventyr hela dagen. 2. Skriv en A4 om det på kvällen. Däremellan ät och bada i poolen. Snälla, tvinga mig, jag ber!
Så; jag rafsade genast ihop tre olika tävlingsbidrag som jag bombarderade resebolaget med och startade bloggen. Nu väntar jag bara på min hårda men rättvisa dom.
Det är nämligen så, att en gång för längesen förälskade jag mig i en annan kontinent. Mitt första snedsteg kan man säga. Jag var elva år och fullkomligt oförberedd på den mörkblå himlen, den varma mintiga luften, den röda jorden under mina fötter. Jag tappade totalt huvudet för Australien. Vi hade ett öppet men mycket kärleksfullt förhållande i nio månader och jag lovade både kontinenten och mig själv att jag skulle komma tillbaka. Än så länge är detta löfte icke infriat.
Och något hände när jag började tänka på Tanzania. Om jag blundar nu kan jag känna de kryddiga dofterna, den varma vinden över huden, höra djurens märkliga läten i mörkret när solen gått ner. Känna hur naturen på natten tar över den jord människan tror att hon behärskar.
Du fattar. Jag är nästan redan där. Att inte fullfölja skulle vara naturvidrigt, konstruerat. Som mina elever säger: failat. Jag måste ha Afrika. Och Europa förlåter nog, det finns ju så många andra här. En liten invånare hit eller dit.
Så. Hur stora är oddsen? Inget vidare antar jag. Men vi måste alla ha nåt att drömma om, eller hur? Det där snacket; "hoppas inte för mycket för då blir du bara besviken" är inget för mig, det är ställt bortom alla tvivel. Jag hoppas hela tiden, det går inte att stoppa. Det är ju hoppet som håller igång en, right? Och skulle jag fixa detta, skulle jag vinna (snälla håll tummarna för mig) så lovar jag att jag ska avslöja alla smaskiga detaljer om baobabträd, masajbyar och slocknade vulkaner. För din skull.
Sluta inte hoppas på saker, hördu. Nu tänker vi lite på det, tillsammans, lovar varandra det.
Livet är lite, lite roligare så.
God natt! /Anna
måndag 5 december 2011
Can´t live with them, can't live without them.
"Karlar!" skulle vissa kvinnor sagt och skrattat hest och kanske lite bittert.
"Fruntimmer!" skulle nog andra refererat till, med ett gubbigt, självtillräckligt skrockande.
Själv tänker jag på bilar.
Min kollega och gode vän Erik har just bytt luftfilter och bränslefilter på den lilla midnattsblå Fiestan som i folkmun går under namnet Turbo (efter registreringsnumrets bokstäver TRB och eventuellt för att jag kör ganska snabbt i kurvorna). Även sambon har haft funderingar kring filter. För mig är det fullständig gallimattias.
Jag vill gärna se mig som en självständig kvinna men tyvärr är jag pinsamt förutsägbar där. Att man kan gissa sig till filtren är för mig helt magiskt. Men turligt. Jag måste nu inte längre rusa motorn i över fem minuter, samtidigt som jag kör och växlar, vilket krävde lite för stor simultankapacitet för min smak. (Nu räcker det med en halv minut, och det tycker jag att jag kan ta mig tid till innan jag lämnar parkeringsplatsen. Varför det behövs? Nåt med elen, kräver magi på högre nivå och cash jag inte äger.)
För några år sen ärvde jag en Volvo 460 efter min morfar. Den hade en del hyss för sig som jag hade mycket svårt att begripa.
En vintermorgon när jag och mina två barn kom ut från min lägenhet i Bagaregården, när blötsnön vilade som höga svajiga stolpar på cykelsadlarna, småfåglarna tjippade och jag just tagit plats bakom ratten för att backa ut från min fickparkering, hoppade jag så högt att jag slog i huvudet i innertaket.
Vem i själva HELVETE ställer sig på tutan klockan kvart över sju på morgonen? Jag såg mig omkring. Ingen där. Barnen: Varför tutar du, mamma? Jag lade återigen över ratten ordentligt åt höger. TUUUUT! Det stod snart klart för mig att min Volvo 460 drabbats av ett svårförklarligt men inte desto mindre allvarligt fall av tutsjuka. Varje gång jag svängde, tutade bilen spontant. Jag minns fortfarande med fasa hur jag förvirrad och outsägligt stressad kryssade genom ett sovande, nedsläckt Kålltorp för full tuta, TUUUUT-TUUUT-I-TUT-TUUUUT, hela vägen till barnens skola och vidare till jobbet. Vart jag kom vände sig människor om, på cyklar, med barnvagnar, och alla måste i den stunden ha förenats i en enda fövissning: Kvinnan i den där röda 460:n borde spärras in och förlora vårdnaden om barnen. Och bilen.
Efter en desperat vädjan till Erik och kanske en aningens vippande med ögonfransarna, löste han tillfälligtvis problemet med den simpla men eleganta lösningen: skruva ur säkringen till tutan.
Vid närmare eftertanke kanske jag vippade något även idag? Just nu brottas den lilla men envetna feministen i mig med hon den andra. Hon som tycker det är så jäkla gött att det finns folk som kan saker som man själv inte kan.
Jag är ledsen men feministen är lite trött såhär dags. Låt oss istället gemensamt bejubla alla människor som är suveräna på något. Och erkänna våra egna brister. Imorgon kanske jag pumpar däcken, undrens tid är ännu inte förbi.
God natt! Anna
"Fruntimmer!" skulle nog andra refererat till, med ett gubbigt, självtillräckligt skrockande.
Själv tänker jag på bilar.
Min kollega och gode vän Erik har just bytt luftfilter och bränslefilter på den lilla midnattsblå Fiestan som i folkmun går under namnet Turbo (efter registreringsnumrets bokstäver TRB och eventuellt för att jag kör ganska snabbt i kurvorna). Även sambon har haft funderingar kring filter. För mig är det fullständig gallimattias.
Jag vill gärna se mig som en självständig kvinna men tyvärr är jag pinsamt förutsägbar där. Att man kan gissa sig till filtren är för mig helt magiskt. Men turligt. Jag måste nu inte längre rusa motorn i över fem minuter, samtidigt som jag kör och växlar, vilket krävde lite för stor simultankapacitet för min smak. (Nu räcker det med en halv minut, och det tycker jag att jag kan ta mig tid till innan jag lämnar parkeringsplatsen. Varför det behövs? Nåt med elen, kräver magi på högre nivå och cash jag inte äger.)
För några år sen ärvde jag en Volvo 460 efter min morfar. Den hade en del hyss för sig som jag hade mycket svårt att begripa.
En vintermorgon när jag och mina två barn kom ut från min lägenhet i Bagaregården, när blötsnön vilade som höga svajiga stolpar på cykelsadlarna, småfåglarna tjippade och jag just tagit plats bakom ratten för att backa ut från min fickparkering, hoppade jag så högt att jag slog i huvudet i innertaket.
Vem i själva HELVETE ställer sig på tutan klockan kvart över sju på morgonen? Jag såg mig omkring. Ingen där. Barnen: Varför tutar du, mamma? Jag lade återigen över ratten ordentligt åt höger. TUUUUT! Det stod snart klart för mig att min Volvo 460 drabbats av ett svårförklarligt men inte desto mindre allvarligt fall av tutsjuka. Varje gång jag svängde, tutade bilen spontant. Jag minns fortfarande med fasa hur jag förvirrad och outsägligt stressad kryssade genom ett sovande, nedsläckt Kålltorp för full tuta, TUUUUT-TUUUT-I-TUT-TUUUUT, hela vägen till barnens skola och vidare till jobbet. Vart jag kom vände sig människor om, på cyklar, med barnvagnar, och alla måste i den stunden ha förenats i en enda fövissning: Kvinnan i den där röda 460:n borde spärras in och förlora vårdnaden om barnen. Och bilen.
Efter en desperat vädjan till Erik och kanske en aningens vippande med ögonfransarna, löste han tillfälligtvis problemet med den simpla men eleganta lösningen: skruva ur säkringen till tutan.
Vid närmare eftertanke kanske jag vippade något även idag? Just nu brottas den lilla men envetna feministen i mig med hon den andra. Hon som tycker det är så jäkla gött att det finns folk som kan saker som man själv inte kan.
Jag är ledsen men feministen är lite trött såhär dags. Låt oss istället gemensamt bejubla alla människor som är suveräna på något. Och erkänna våra egna brister. Imorgon kanske jag pumpar däcken, undrens tid är ännu inte förbi.
God natt! Anna
lördag 3 december 2011
Man blir trött av att älska
Nu vet jag nog vad du tänker: Du ser mig framför dig i sänghalmen (jag som är din vän, arbetskamrat, mamma eller totala främling och allt är ungefär lika illa), svettig och slutkörd och tänker: det där var LITE mer information än vad jag ville ha. Eller som man säger i agentfilmer: Let's keep this on an need-to-know basis, please.
Men HAHA! Det var inte så jag menade.
Jag menade såhär.
Att älska någon, bry sig om någon, vilja någon väldigt väl - det är så vansinnigt ansträngande tycker jag.
Man gör så mycket i kärlekens namn, så jävla mycket hela tiden. Bara telefonräkningen i sig är totalt kärleksrelaterad, alla steg i trappor, alla mil i bil, alla miljarder ord man formulerar, alla sömnlösa nätter. Allt man står ut med för kärlekens skull som helst velat slippa, allt man lyssnar på, sätter sig in i, försöker lära sig, tänker på, sörjer och oroar sig för - som egentligen handlar om någon annan.
Ibland tänker jag: Hur kommer detta sluta? Orkar jag, klarar jag? Men det finns inget val. Det är ju jag som älskar och kärleken kräver det, den är jag, den går inte att dämpa, avliva eller dra ur mig och skicka iväg i en luftballong över kvällshimlen.
Jag älskar dem jag älskar för att jag är den jag är.
Och när man älskar så många som jag gör...herregud vad ansträngande det är. För det är inte som jag en gång för väldigt länge sedan trodde - att det finns en viss mängd som man fördelar på antalet älskade. Hur kunde jag tro det?
Men å andra sidan - hur kunde jag veta? Att varenda kärlek är ett universum som saknar slut, botten, väggar och tak? Det är egentligen helt omöjligt att förstå.
Man oroar sig, undrar och försöker. Bryr sig, tänker och hoppas. Sliter nästan livet ur sig. Jo, det är sant.
Ibland tänker jag: om det aldrig hänt?
Om jag blivit själv. Så vilsamt, så fridfullt, så enkelt.
Jag sitter här vid datorn i köket, kvällen är svart utanför och adventsljusstakarna speglar sig i fönstren. De har varit omkring mig sedan i natt vid ettsnåret och nu är jag ensam och det är underbart. Hur var det att ha det så? Att bara ta hand om sig själv? Jag minns vagt.
Men jag vet hur det blir. Jag kommer att se sambon här alldeles intill i morgon bitti, bråkandes över kaffebryggaren, nyvaken med skäggstubb och glädjen kommer gå upp som en sol över takåsarna. Sonen hasar snart nerför trappan i för stor hoodie. Han är varm under huvan och hans elvaåringsarmar måste jag krama så hårt att han säger aj och jag blir alldeles...ja.
Trött.
Och är det värt det? Hell, yeah. För är det inte så? Det går inte att välja kärleken, den väljer oss.
Och sanna mina ord: när den väl är där, går det inte att välja bort den.
God natt alla ni som älskar / Anna
måndag 28 november 2011
Underhållning för fattiga, del 1: BARN!
Efter diverse apdyra avgifter hit och dit är nu sparkontot barskrapat. Kunde varit roligare såhär inför julen och allting. Man behöver helt klart något att trösta sig med en sådan här pank och dessutom mörk och blåsig novemberdag.
Så idag skrattar jag åt:
Så idag skrattar jag åt:
Märkliga scener som utspelar sig i korridoren: Ljud som närmast kan liknas vid brölande gnuer ekar mellan väggarna. I en nisch står två unga män med huvuden och händer tryckta mot varandra. Det är de som brölar. Jag går förbi, lätt förvirrad. Ung man passerar mig strax, hysteriskt skrattande, greppande sina nedhasande byxor. Nästa herre ropar bakom oss: "Jag tänkte våldta Gustav men jag visste inte hur jag skulle göra. Jag tror han bajsade på sig istället!"
Sonen som berättar om klassens muntliga redovisningar. Hur åtta av tretton flickor valt att berätta om sina husdjur. Han lägger rösten ljust och lite stockholmskt, huvudet kraftigt på sned och höjer på ögonbrynen. "Jag tänkte berätta om min katt SMILLAAAA..." Sedan härmar han killarna. Står stelt och håller ett papper alldeles framför ansiktet och läser med monoton röst. "Nu ska jag. Berätta om. Fotboll fotboll är en sport. Som är väldigt rolig tycker jag fotboll kan alla spela och."
Fågel Fenix teatersällskaps skräckpjäser, där dottern deltar. Välspelade och galet finurliga, egenhändigt skrivna små pjäser. Men när hon spelar skiträdd tonåring i skräckpjäs och på riktigt lyckas gråta av skräck på scen, skrattar jag inte. Då gråter jag, först reflexmässigt (när andra gråter, gråter jag), sen av stolthet. Jag är gruvligt imponerad.
Lillebrors klagande stämma när storebror blir för närgången i sina gosningsanfall: "Iiinnntee kommer med sitt huvud!"
Sammanfattningsvis: barn är bra underhållning. Alldeles gratis.
Sammanfattningsvis: barn är bra underhållning. Alldeles gratis.
söndag 27 november 2011
Vind och pizza men inga cupcakes.
Idag är jag tacksam över:
- Att jag inte bakar cupcakes. Jag lider av en svår allergi mot när vedertagna fenomen (som muffins), uppdateras med lite amerikanskt trams, byter namn, blir hypertrendiga och är på var mans tunga. Det finns en hel hylla på Bokia med böcker om cupcakes. Mulliga, söta Leila ler skolflicksflörtigt mot kameran från en av dem, över ett dignande fat. Jag tittar, undrar och mår lite, lite illa.
- Kombinationen blåst, långt hår och läppglans. En kladdig men kär klassiker i mitt liv, i mitt älskade Göteborg.
- Nybadad Alfred. Det tråkiga är att han inte doftar som han brukar. Det roliga är att denna fantastiska doft börjat smyga sig på redan när vi blåser fram till parkeringen, jag känner den när jag lutar mig över honom och spänner fast bilbältet. Värme, närvaro, Alfreddoft.
- Den gamla mannen som stapplande kämpade för att hålla balansen i stormbyarna vid Hjuviks färjeläge, allt för den perfekta bilden på vågorna som skvätte in över betongen. Sofia drabbades av så akut medkänsla att jag nästan fick hejda henne från att störta ut och rädda honom. Sån är hon, min dotter. Att det finns folk som skriver läroböcker särskilt för niondeklassare, tänker ut hur de ska uttrycka sig för att eleverna ska förstå och väljer ut bilder de kan tänkas tycka om, är för henne så rörande och vackert och att hon faktiskt börjar gråta.
- Sofia. Jag förstår inte hur man kan beundra någon så mycket, se upp till någon som man själv har uppfostrat. Det säger väl en del om barnen. De är så väldigt mycket mer än summan av det man ger dem.
- Att människor kan ha medkänsla. Är inte detta egentligen vårt sjätte sinne?
- Elias och jag i blåsten, med armarna ut som vingar, jackorna bakom oss som segel. Hans skratt, som om jag kittlat honom.
- Ljudet av vinden i vajrar, flaggstänger och master i Öckerös hamn, som en något dissonant slagverksorkester ackompanjerad av vågskvätt.
- Pizzerian på Öckerö. Folk som stormar in med håret på ända och något vilt men upprymt i blicken. Hur hetsigt väder svetsar samman människor. Där är vi så lika, i vårt ojande över force mayeur, säkert överallt, i alla tider.
- Mat när man är riktigt hungrig. Pizzakillen: "Är det dina barn alla tre?" Jag: "Ja. De är lite olika gamla". Han: "Man kan inte tro att du har så stora barn!" Brett leende. Fjäsk, flört eller bara försäljningsknep, det bryr jag mig inte om. Ibland blir man väldigt glad av en komplimang.
God kväll, kära vänner!
- Att jag inte bakar cupcakes. Jag lider av en svår allergi mot när vedertagna fenomen (som muffins), uppdateras med lite amerikanskt trams, byter namn, blir hypertrendiga och är på var mans tunga. Det finns en hel hylla på Bokia med böcker om cupcakes. Mulliga, söta Leila ler skolflicksflörtigt mot kameran från en av dem, över ett dignande fat. Jag tittar, undrar och mår lite, lite illa.
- Kombinationen blåst, långt hår och läppglans. En kladdig men kär klassiker i mitt liv, i mitt älskade Göteborg.
- Nybadad Alfred. Det tråkiga är att han inte doftar som han brukar. Det roliga är att denna fantastiska doft börjat smyga sig på redan när vi blåser fram till parkeringen, jag känner den när jag lutar mig över honom och spänner fast bilbältet. Värme, närvaro, Alfreddoft.
- Den gamla mannen som stapplande kämpade för att hålla balansen i stormbyarna vid Hjuviks färjeläge, allt för den perfekta bilden på vågorna som skvätte in över betongen. Sofia drabbades av så akut medkänsla att jag nästan fick hejda henne från att störta ut och rädda honom. Sån är hon, min dotter. Att det finns folk som skriver läroböcker särskilt för niondeklassare, tänker ut hur de ska uttrycka sig för att eleverna ska förstå och väljer ut bilder de kan tänkas tycka om, är för henne så rörande och vackert och att hon faktiskt börjar gråta.
- Sofia. Jag förstår inte hur man kan beundra någon så mycket, se upp till någon som man själv har uppfostrat. Det säger väl en del om barnen. De är så väldigt mycket mer än summan av det man ger dem.
- Att människor kan ha medkänsla. Är inte detta egentligen vårt sjätte sinne?
- Elias och jag i blåsten, med armarna ut som vingar, jackorna bakom oss som segel. Hans skratt, som om jag kittlat honom.
- Ljudet av vinden i vajrar, flaggstänger och master i Öckerös hamn, som en något dissonant slagverksorkester ackompanjerad av vågskvätt.
- Pizzerian på Öckerö. Folk som stormar in med håret på ända och något vilt men upprymt i blicken. Hur hetsigt väder svetsar samman människor. Där är vi så lika, i vårt ojande över force mayeur, säkert överallt, i alla tider.
- Mat när man är riktigt hungrig. Pizzakillen: "Är det dina barn alla tre?" Jag: "Ja. De är lite olika gamla". Han: "Man kan inte tro att du har så stora barn!" Brett leende. Fjäsk, flört eller bara försäljningsknep, det bryr jag mig inte om. Ibland blir man väldigt glad av en komplimang.
God kväll, kära vänner!
torsdag 24 november 2011
Nu får vi vara lite tacksamma här.
Så idag är jag tacksam för:
Kollegor. Arbete. Mening. Ibland klaffar det bara.
Vi anpassar, ändrar, tar ett steg fram, ett åt sidan och det är hela den där grejen med samspelet mellan oss - blickarna, de försiktiga kodorden för vad som krävs just nu, små nickar och tecken och vi förstår varandra. Jag älskar det. När man kokat ihop våra helt olika personligheter till en tjock smet, fast god. En sockerkakssmet som rinner mellan barnen, nästan omärkligt.
Vi pratar med mjukare röster, eller väldigt tydliga, låtsas inte titta på ett barn, tar ett annat barns huvud i händerna och tittar väldigt noga, sitter bredvid en unge men verkar medvetet hemskt upptagna med annat, låter ett barn sova lite, slänger snabbt fram nytt material till racerbarnet samtidigt som vi lyckas få ett annat att inte börja gråta och försöker hålla oss för skratt när nästa rivit ner en gardin som han fastnat i.
Med tanke på alla stunder man känner sig frustrerad, otillräcklig, handfallen och osäker är de här stunderna så galet viktiga. Att känna att man gör ett bra jobb tillsammans med människor man gillar. Ovärderligt.
Fint regn; små, små droppar som glittrar i ljuset från en strålkastare, ljudet från en bil som kör förbi på våt asfalt. Regn är underskattat. Tio grader strax innan första advent likaså.
Den lilla promenaden genom det äldsta villaområdet i Örgryte, alldeles ensam, som att få ta ett djupt, friskt andetag när det är riktigt jävla varmt och dammigt. De gamla kråkslotten med sina vildvuxna fruktträdgårdar. Tunga, stora äpplen på ett i övrigt helt kalt träd. Nästa gång ska jag våga palla ett.
Elias röst i telefonen. Han hade vågat hålla sitt föredrag. "Jag såg dem i ögonen, allihop." Modiga, vackra unge. Sofia och en mandelcroissant och trädformat mjölkskum på kaffet. Alfreds "älschkaj dej åsså mamma".
Nu tackar jag för det. En vacker dag är man död och innan dess vill jag minnas de små sakerna. Eller som han säger i Vanilla Sky: "There is nothing bigger, is there?"
Kollegor. Arbete. Mening. Ibland klaffar det bara.
Vi anpassar, ändrar, tar ett steg fram, ett åt sidan och det är hela den där grejen med samspelet mellan oss - blickarna, de försiktiga kodorden för vad som krävs just nu, små nickar och tecken och vi förstår varandra. Jag älskar det. När man kokat ihop våra helt olika personligheter till en tjock smet, fast god. En sockerkakssmet som rinner mellan barnen, nästan omärkligt.
Vi pratar med mjukare röster, eller väldigt tydliga, låtsas inte titta på ett barn, tar ett annat barns huvud i händerna och tittar väldigt noga, sitter bredvid en unge men verkar medvetet hemskt upptagna med annat, låter ett barn sova lite, slänger snabbt fram nytt material till racerbarnet samtidigt som vi lyckas få ett annat att inte börja gråta och försöker hålla oss för skratt när nästa rivit ner en gardin som han fastnat i.
Med tanke på alla stunder man känner sig frustrerad, otillräcklig, handfallen och osäker är de här stunderna så galet viktiga. Att känna att man gör ett bra jobb tillsammans med människor man gillar. Ovärderligt.
Fint regn; små, små droppar som glittrar i ljuset från en strålkastare, ljudet från en bil som kör förbi på våt asfalt. Regn är underskattat. Tio grader strax innan första advent likaså.
Den lilla promenaden genom det äldsta villaområdet i Örgryte, alldeles ensam, som att få ta ett djupt, friskt andetag när det är riktigt jävla varmt och dammigt. De gamla kråkslotten med sina vildvuxna fruktträdgårdar. Tunga, stora äpplen på ett i övrigt helt kalt träd. Nästa gång ska jag våga palla ett.
Elias röst i telefonen. Han hade vågat hålla sitt föredrag. "Jag såg dem i ögonen, allihop." Modiga, vackra unge. Sofia och en mandelcroissant och trädformat mjölkskum på kaffet. Alfreds "älschkaj dej åsså mamma".
Nu tackar jag för det. En vacker dag är man död och innan dess vill jag minnas de små sakerna. Eller som han säger i Vanilla Sky: "There is nothing bigger, is there?"
måndag 21 november 2011
Objudna gäster och magkänsla
Hon vaknar med ett litet ryck och ser sig omkring. Hörde hon ett ljud? Hon skärper uppmärksamheten men det är alldeles tyst. Den ljusröda katten ligger kvar i knäet, tung och varm. Den vänder sömnigt sitt lilla ansikte mot henne, utan att öppna ögonen. Sedan börjar den återigen trampa med tassarna och kurra, ett dovt, mjukt ljud som fortplantar sig som vibrationer ner i låren. Hon stryker handen över den lena, vita kattmagen och sedan över sin egen stela nacke. Inte bra att sova i fåtöljen såhär egentligen. Det är mörkt ute och de ljusgröna siffrorna på stereon visar tjugoett och femtiotre. Lika bra att borsta tänderna och gå och lägga sig nu. Roligare än så här blir det ju inte.
Då hör hon ett ljud. Katten öppnar genast ögonen och spetsar öronen. Ett tydligt, lätt skrapande ljud är det, som av en möbel som flyttas några centimeter. Hon blir blick stilla. Katten möter hennes blick. Och plötsligt ser hon en bild framför sig: hennes egen nyckel som oförklarligt ligger på köksbänken. Och luckan till skåpet ovanför som står öppen. Samma kväll, alldeles för en liten stund sedan.
Någon är i huset.
Hon lyfter ner katten på golvet och reser sig. Blir stående ett par sekunder. Sedan tar hon några ljudlösa steg över golvet, undviker omedvetet de två knarrande golvplankorna, ser sig snabbt om efter tillhygge och greppar tag i en liten vit hylla som hon tänkt sätta upp över sängen. Kanske för klent virke?
I trappan hör hon ytterligare ett ljud, ett kort prasslande och något som kan vara en utandning.
Nu står hon bakom väggen och på andra sidan om den, i hennes hall, befinner sig någon. Någon som inte är bjuden. Det är svårt att ta det steget som återstår. En bild svischar förbi: hon står med sjövattnet till midjan och ser ut över den glittrande viken. Ett, två, tre, på det fjärde ska det ske.
Så står de ansikte mot ansikte, den främmande mannen och hon. Han är en halvmeter längre än hon och har rutig skjorta. Hon kramar hyllan bakom ryggen och gör sig redo för att svinga den mot hans huvud.
Då ser hon uttrycket i hans ögon. Det är skrämt, stort, det rycker till svagt runt munnen. I en impuls låter hon plankan stanna bakom ryggen. Hon sänker ögonbrynen och lägger rösten djupt ner i bröstet.
Vad gör du här? säger hon och hör själv att hon talar som till ett olydigt barn eller en hund. Mannen svarar något stammande och obegripligt. Han harklar sig. Jag har nog gått fel, säger han sen och lyfter handen upp mot jackan. Hon följer handen med blicken och känner hyllans tyngd. Ska hon?
Jamen, ge dig iväg då! ropar hon. SÅ! Hon lutar sig lätt mot honom och gör en schasande rörelse med den fria handen.
Under en svindlande sekund mäter de varandra med blicken. Sedan går han baklänges mot ytterdörren, öppnar den och är försvunnen.
Hon låser båda låsen, hänger på säkerhetskedjan och står sedan kvar vid dörren, hon vet inte hur länge. Därefter letar hon snabbt igenom huset men ingenting saknas.
När hon lägger sig i sängen med katten intill sig, i ljuset från månskärvan utanför fönstret, kommer äntligen gråten.
Den här dagen vill jag tillägna alla männniskor med mod och en osviklig magkänsla. Som min mamma.
Då hör hon ett ljud. Katten öppnar genast ögonen och spetsar öronen. Ett tydligt, lätt skrapande ljud är det, som av en möbel som flyttas några centimeter. Hon blir blick stilla. Katten möter hennes blick. Och plötsligt ser hon en bild framför sig: hennes egen nyckel som oförklarligt ligger på köksbänken. Och luckan till skåpet ovanför som står öppen. Samma kväll, alldeles för en liten stund sedan.
Någon är i huset.
Hon lyfter ner katten på golvet och reser sig. Blir stående ett par sekunder. Sedan tar hon några ljudlösa steg över golvet, undviker omedvetet de två knarrande golvplankorna, ser sig snabbt om efter tillhygge och greppar tag i en liten vit hylla som hon tänkt sätta upp över sängen. Kanske för klent virke?
I trappan hör hon ytterligare ett ljud, ett kort prasslande och något som kan vara en utandning.
Nu står hon bakom väggen och på andra sidan om den, i hennes hall, befinner sig någon. Någon som inte är bjuden. Det är svårt att ta det steget som återstår. En bild svischar förbi: hon står med sjövattnet till midjan och ser ut över den glittrande viken. Ett, två, tre, på det fjärde ska det ske.
Så står de ansikte mot ansikte, den främmande mannen och hon. Han är en halvmeter längre än hon och har rutig skjorta. Hon kramar hyllan bakom ryggen och gör sig redo för att svinga den mot hans huvud.
Då ser hon uttrycket i hans ögon. Det är skrämt, stort, det rycker till svagt runt munnen. I en impuls låter hon plankan stanna bakom ryggen. Hon sänker ögonbrynen och lägger rösten djupt ner i bröstet.
Vad gör du här? säger hon och hör själv att hon talar som till ett olydigt barn eller en hund. Mannen svarar något stammande och obegripligt. Han harklar sig. Jag har nog gått fel, säger han sen och lyfter handen upp mot jackan. Hon följer handen med blicken och känner hyllans tyngd. Ska hon?
Jamen, ge dig iväg då! ropar hon. SÅ! Hon lutar sig lätt mot honom och gör en schasande rörelse med den fria handen.
Under en svindlande sekund mäter de varandra med blicken. Sedan går han baklänges mot ytterdörren, öppnar den och är försvunnen.
Hon låser båda låsen, hänger på säkerhetskedjan och står sedan kvar vid dörren, hon vet inte hur länge. Därefter letar hon snabbt igenom huset men ingenting saknas.
När hon lägger sig i sängen med katten intill sig, i ljuset från månskärvan utanför fönstret, kommer äntligen gråten.
Den här dagen vill jag tillägna alla männniskor med mod och en osviklig magkänsla. Som min mamma.
lördag 19 november 2011
Kom
här är jag
men var är du när jag vill ha dig?
är det bra
kan det vara bra där du är nu
men nej
det får inte räcka för dig
när du inte har mig
vet du vad
jag brukar sova i din tröja
inte bra
den luktar inte längre du
och hur
hur ska man hålla det kvar,
det enda lilla man har?
kom, kom
jag längtar ju
kom, kom
hör du mig?
kom, kom
jag väntar på dig
tills du är här
tiden går
och jag försöker väl med andra
men om jag får
så försöker jag med dig
för om
jag nu kan släppa dig fri
kan det ändå på nåt sätt vara vi?
kom, kom
jag längtar ju
kom, kom
hör du mig?
kom, kom
jag väntar på dig
tills du är här
för nu är allt vi kan leta
vi kan inte äga varann
och vad detta är
det kan man aldrig veta
men nån gång får man vara sann
så kom
En låttext, så det ska ju vara musik till. Men ändå.
Ha en skön lördagkväll, även alla som längtar efter någon!
Anna
men var är du när jag vill ha dig?
är det bra
kan det vara bra där du är nu
men nej
det får inte räcka för dig
när du inte har mig
vet du vad
jag brukar sova i din tröja
inte bra
den luktar inte längre du
och hur
hur ska man hålla det kvar,
det enda lilla man har?
kom, kom
jag längtar ju
kom, kom
hör du mig?
kom, kom
jag väntar på dig
tills du är här
tiden går
och jag försöker väl med andra
men om jag får
så försöker jag med dig
för om
jag nu kan släppa dig fri
kan det ändå på nåt sätt vara vi?
kom, kom
jag längtar ju
kom, kom
hör du mig?
kom, kom
jag väntar på dig
tills du är här
för nu är allt vi kan leta
vi kan inte äga varann
och vad detta är
det kan man aldrig veta
men nån gång får man vara sann
så kom
En låttext, så det ska ju vara musik till. Men ändå.
Ha en skön lördagkväll, även alla som längtar efter någon!
Anna
fredag 18 november 2011
Insomnia
Gud vad skönt att lägga sig tidigt. Lite över tio, helt fantastiskt, åh vad jag ska sova i natt. Kudden är lite ojämn bara, liksom bucklig. Jag försöker puffa till den, platta ut bucklorna. Det går inte så bra, ingen vidare kudde det här. En riktig skitkudde faktiskt, säkert nåt billigt krafs som barnen haft att leka med, vad gör den i min säng egentligen? Är det Blixten McQueen på den? Då är den ju Alfreds. Men var är min? Jag borde skaffa mig en lyxkudde egentligen, en sån där dyr tempurvariant som Jenny har. Hon är en människa som vet vad sömnen betyder. Jag får nog ta Franks kudde och lägga Blixten där istället, han är ju uppe fortfarande, han märker inte det. Inte nu. Men sen. Han kommer lägga sig bredvid mig, inte hitta sin kudde och börja fräsa och rumstera om i sängen och nej, jag går upp och tar en kudde ur Alfreds säng. Den jag brukar ha när han vaknar, som han alltid gör, och jag får fumla mig dit i mörkret och krypa ner hos honom.
Såja. Nu. Ah.
Är det så att jag är lite hungrig ändå? Men skit i det nu, man måste väl kunna somna även om man är lite hungrig? Tänk på alla stackars människor som somnar hungriga varenda kväll. Lade jag fram kläder till imorgon, eller hur blev det? Jag var i tvättstugan och hämtade nåt, jo men visst ligger det en hög därborta på stolen? Den där behån bara, det är det där med behån. Varför slänger jag den inte bara, ja jag vet att det är den snyggaste jag har och den har en läcker lite ljusrödlila färg som inte syns under vare sig mörka eller ljusa kläder men herregud! Den var i storlek sjuttiofem när jag köpte den, som ju säkert är ett slags centimetermått runt bröstkorgen, men därifrån har ju något gått väldigt snett och nu borde detta mått ligga runt hundra. Idag när jag skulle hålla i morgongymnastiken med eleverna, åkte den upp över, alltså ovanför själva brösten och där stod jag med behån under hakan, som om jag hade fyra bröst, det är ju helt orimligt. Man kan inte ha det så. Man får ha riktiga kuddar under huvudet och även på framsidan. Jag är ju ingen tonåring längre, jag måste väl kunna fixa så enkla saker? Är jag funktionshindrad på nåt sätt eller?
Frank kommer och lägger sig. Vi ligger tysta i något slags samförstånd kring trötthet, stillhet, sömn.
Men vänta lite nu. Det hade ringt nån på telefonsvararen som hette Klas, jag ringde ju aldrig tillbaka. Undrar vem det kan ha varit. En förälder säkert. Men det var ju min privata mobil, hur kan han ha fått tag i det numret? Klas? Klas.
Jag minns en Klas. Det var väldigt längesen nu, vad kan vi ha varit, nitton? Jag och Anna Charlotta gillade honom aldrig, varför egentligen? Han var pojkvän till en liten, väldigt charmig och rolig tjej vi kände som jag inte minns namnet på just nu. De bodde nånstans i Johanneberg och visst var vi på fest där och jag fick problem med mina linser och tog ut dem och hade typ ledsyn resten av kvällen? Men vad var det för fel på Klas, han var väl lite tråkig kanske, fyrkantig på nåt sätt. Stålbågade pilotbrillor som ju var klart mindre coolt då än nu. Och för detta höll jag och Anna Charlotta på och trackade den stackars pojken, när han inte hörde. Han sa nåt om Sverige och fosterland vid nåt tillfälle och på dessa lösa grunder spånade vi fram att han var rasist och började i hemlighet kalla honom Ku Klux Klas. Gud vad fånigt. Välbyggd var han ju förstås, så vi drog slutsatsen att han även var välutrustad och att detta var anledningen till att den lilla charmiga stannade kvar. Så det blev Kuk Lux Klas alternativt Kuk Klas de Lux, vilket ju helt klart var precis lika fånigt.
Tänk vad man har mognat sen dess. Eller?
Men SOOOOV!
Nej, jag måste äta. Jag går upp, tar en macka som jag hinner breda med smör men hör sedan Alfred i den elektroniska barnvakten. Jag som hade spetsat in mig på ost. Jag börjar gå ut från köket utan ost men vänder och sliter med mig hela osten från kylskåpet. Det är ändå bara en liten tunn skidbacke kvar av den och en ny fräsch väntar på mig till frukost. Jag tar ett bett på mackan och ett på osten medan jag hasar mig tillbaka till sovrummet och krånglar mig ner hos Alfred. Han gnäller lite men blir tyst och vänder sig mot väggen när han känner att jag är där. När magen är mindre tom lägger jag mg på sidan, placerar min hand på hans svala arm. Hans hår är lite rufsigt i nacken, det anar jag i det svaga dunkelljuset från gatlampan utanför.
Det är ju helt otroligt.
Jag har barn, flera stycken helt underbara barn. Och här ligger ett av dem och drömmer, är rufsig i håret och har en knubbig arm som blir allt varmare under min handflata.
Vad spelar någonting annat egentligen för roll?
Jag tror att jag kommer att somna snart. Jag vet det.
God natt / Anna
Såja. Nu. Ah.
Är det så att jag är lite hungrig ändå? Men skit i det nu, man måste väl kunna somna även om man är lite hungrig? Tänk på alla stackars människor som somnar hungriga varenda kväll. Lade jag fram kläder till imorgon, eller hur blev det? Jag var i tvättstugan och hämtade nåt, jo men visst ligger det en hög därborta på stolen? Den där behån bara, det är det där med behån. Varför slänger jag den inte bara, ja jag vet att det är den snyggaste jag har och den har en läcker lite ljusrödlila färg som inte syns under vare sig mörka eller ljusa kläder men herregud! Den var i storlek sjuttiofem när jag köpte den, som ju säkert är ett slags centimetermått runt bröstkorgen, men därifrån har ju något gått väldigt snett och nu borde detta mått ligga runt hundra. Idag när jag skulle hålla i morgongymnastiken med eleverna, åkte den upp över, alltså ovanför själva brösten och där stod jag med behån under hakan, som om jag hade fyra bröst, det är ju helt orimligt. Man kan inte ha det så. Man får ha riktiga kuddar under huvudet och även på framsidan. Jag är ju ingen tonåring längre, jag måste väl kunna fixa så enkla saker? Är jag funktionshindrad på nåt sätt eller?
Frank kommer och lägger sig. Vi ligger tysta i något slags samförstånd kring trötthet, stillhet, sömn.
Men vänta lite nu. Det hade ringt nån på telefonsvararen som hette Klas, jag ringde ju aldrig tillbaka. Undrar vem det kan ha varit. En förälder säkert. Men det var ju min privata mobil, hur kan han ha fått tag i det numret? Klas? Klas.
Jag minns en Klas. Det var väldigt längesen nu, vad kan vi ha varit, nitton? Jag och Anna Charlotta gillade honom aldrig, varför egentligen? Han var pojkvän till en liten, väldigt charmig och rolig tjej vi kände som jag inte minns namnet på just nu. De bodde nånstans i Johanneberg och visst var vi på fest där och jag fick problem med mina linser och tog ut dem och hade typ ledsyn resten av kvällen? Men vad var det för fel på Klas, han var väl lite tråkig kanske, fyrkantig på nåt sätt. Stålbågade pilotbrillor som ju var klart mindre coolt då än nu. Och för detta höll jag och Anna Charlotta på och trackade den stackars pojken, när han inte hörde. Han sa nåt om Sverige och fosterland vid nåt tillfälle och på dessa lösa grunder spånade vi fram att han var rasist och började i hemlighet kalla honom Ku Klux Klas. Gud vad fånigt. Välbyggd var han ju förstås, så vi drog slutsatsen att han även var välutrustad och att detta var anledningen till att den lilla charmiga stannade kvar. Så det blev Kuk Lux Klas alternativt Kuk Klas de Lux, vilket ju helt klart var precis lika fånigt.
Tänk vad man har mognat sen dess. Eller?
Men SOOOOV!
Nej, jag måste äta. Jag går upp, tar en macka som jag hinner breda med smör men hör sedan Alfred i den elektroniska barnvakten. Jag som hade spetsat in mig på ost. Jag börjar gå ut från köket utan ost men vänder och sliter med mig hela osten från kylskåpet. Det är ändå bara en liten tunn skidbacke kvar av den och en ny fräsch väntar på mig till frukost. Jag tar ett bett på mackan och ett på osten medan jag hasar mig tillbaka till sovrummet och krånglar mig ner hos Alfred. Han gnäller lite men blir tyst och vänder sig mot väggen när han känner att jag är där. När magen är mindre tom lägger jag mg på sidan, placerar min hand på hans svala arm. Hans hår är lite rufsigt i nacken, det anar jag i det svaga dunkelljuset från gatlampan utanför.
Det är ju helt otroligt.
Jag har barn, flera stycken helt underbara barn. Och här ligger ett av dem och drömmer, är rufsig i håret och har en knubbig arm som blir allt varmare under min handflata.
Vad spelar någonting annat egentligen för roll?
Jag tror att jag kommer att somna snart. Jag vet det.
God natt / Anna
torsdag 17 november 2011
Jens och skalbaggarna
Jag har en elev som heter Jens. Säger vi. Jens blir bra.
När jag började jobba i Jens klass hade jag svårt för honom. Han var tjurig och svår att samarbeta med och hans föräldrar var ett fullkomligt heldagsjobb. Första gången jag skulle hjälpa honom stirrade han ilsket på mig och undrade vad fan jag glodde på. Han hade lite talsvårigheter och föräldrarna och talpedagogen var på mig som bandhundar för att jag skulle träna honom individuellt. Jag kände ett visst motstånd mot att vistas ensam i ett litet grupprum med Jens men till slut var jag ju tvungen.
Första gångerna blev det inte mycket gjort. Jens satt med armarna i kors och munnen som ett ihopknipt streck och vägrade ens titta på mina övningar. Han ansträngde sig för att hitta på de värsta förlämpningarna han kunde tänka sig och dessa spottade han ur sig medan han stirrade på mig genom sina tjocka glasögon. Jag var tråkig, taskig och en dålig lärare. På detta valde jag att inte ge några kommentarer. Jag var då ful och luktade äckligt. Du är ovanligt kort, jävligt jobbig och kan inte tala rent, tänkte jag. Sedan: du är ett barn. Högt sa jag: Du får gärna tycka att jag är ful men nu ska vi jobba.
Du är en insekt, sa han då. Jaså, vilken insekt är jag då? undrade jag, nu lite nyfiken. En skalbagge, svarade Jens. Nej, du är ingen skalbagge, du har skalbaggar i näsan. Detta verkade han känna sig mycket nöjd med.
Åh, fy! sa jag. Jag började fnysa och klia mig runt näsan, ruska på huvudet och frusta. Han tittade på mig, förundrat. Har du skalbaggar i näsan?
Detta var en öppning, helt klart.
Ja, sa jag. Massor. Och vet du vad? Jag viskade fram det och lutade mig fram en aning. Nej? Jens viskade också nu. Jag har spindlar i håret också.
VA? Jens var helt bestört. Vi måste ta bort dom! Du kan inte ha spindlar i håret, Anna! Då kunde jag inte hålla mig för skratt längre. Jens stirrade förvirrat på mig i några sekunder. Du skojar ju bara, sa han sen, lite besviket. Han letade lite i mitt hår, efter spindlar. Sen tog han en hårslinga, tvinnade den mellan sina fingrar och lade den över sin överläpp, som en mustasch. Och isen var bruten.
Det blev ett internt skämt mellan oss, det där med insekterna. Du har nyckelpigor i öronen, kan jag säga. JASÅ?! säger Jens, som om det är en utmaning. Då har du...då har du gråsuggor i ögonbrynen! Och ögonen lyser av lycka och förväntan.
Det har gått ett år, lite mer. Jens har blivit bättre på att läsa, och talfelet hörs inte mycket. Han läser matsedeln på morgonen. SENAPSSALLAD, läste han idag, högt och frejdigt för hela klassen. Bra, Jens, säger min kollega, det var nästan rätt. SPENATLASAGNE.
Han hjälper till med morgongymnastiken, håller reda på hur många axelövningar vi har gjort, när det är dags att byta till armsnurrar. Han brukar vilja hjälpa mig med att sätta på projektorn i taket. Då får han ställa sig på stolen men han vill att jag ska hålla i hans ben. Idag hann jag inte det, jag skulle fixa med datorn samtidigt. Då blev han rädd och klamrade sig fast på stolen i fosterställning och jag fick nästan lyfta ner honom. Och han börjar bli tung.
Snart måste jag släppa iväg honom. Han är ju stor kille nu, som han själv säger.
Till hösten börjar han på gymnasiet.
Den här dagen vill jag tillägna alla människor som kämpar med något. Som har en jävligt brant uppförsbacke. Men som ändå kan lära sig svåra saker.
Sköt om er. Anna
När jag började jobba i Jens klass hade jag svårt för honom. Han var tjurig och svår att samarbeta med och hans föräldrar var ett fullkomligt heldagsjobb. Första gången jag skulle hjälpa honom stirrade han ilsket på mig och undrade vad fan jag glodde på. Han hade lite talsvårigheter och föräldrarna och talpedagogen var på mig som bandhundar för att jag skulle träna honom individuellt. Jag kände ett visst motstånd mot att vistas ensam i ett litet grupprum med Jens men till slut var jag ju tvungen.
Första gångerna blev det inte mycket gjort. Jens satt med armarna i kors och munnen som ett ihopknipt streck och vägrade ens titta på mina övningar. Han ansträngde sig för att hitta på de värsta förlämpningarna han kunde tänka sig och dessa spottade han ur sig medan han stirrade på mig genom sina tjocka glasögon. Jag var tråkig, taskig och en dålig lärare. På detta valde jag att inte ge några kommentarer. Jag var då ful och luktade äckligt. Du är ovanligt kort, jävligt jobbig och kan inte tala rent, tänkte jag. Sedan: du är ett barn. Högt sa jag: Du får gärna tycka att jag är ful men nu ska vi jobba.
Du är en insekt, sa han då. Jaså, vilken insekt är jag då? undrade jag, nu lite nyfiken. En skalbagge, svarade Jens. Nej, du är ingen skalbagge, du har skalbaggar i näsan. Detta verkade han känna sig mycket nöjd med.
Åh, fy! sa jag. Jag började fnysa och klia mig runt näsan, ruska på huvudet och frusta. Han tittade på mig, förundrat. Har du skalbaggar i näsan?
Detta var en öppning, helt klart.
Ja, sa jag. Massor. Och vet du vad? Jag viskade fram det och lutade mig fram en aning. Nej? Jens viskade också nu. Jag har spindlar i håret också.
VA? Jens var helt bestört. Vi måste ta bort dom! Du kan inte ha spindlar i håret, Anna! Då kunde jag inte hålla mig för skratt längre. Jens stirrade förvirrat på mig i några sekunder. Du skojar ju bara, sa han sen, lite besviket. Han letade lite i mitt hår, efter spindlar. Sen tog han en hårslinga, tvinnade den mellan sina fingrar och lade den över sin överläpp, som en mustasch. Och isen var bruten.
Det blev ett internt skämt mellan oss, det där med insekterna. Du har nyckelpigor i öronen, kan jag säga. JASÅ?! säger Jens, som om det är en utmaning. Då har du...då har du gråsuggor i ögonbrynen! Och ögonen lyser av lycka och förväntan.
Det har gått ett år, lite mer. Jens har blivit bättre på att läsa, och talfelet hörs inte mycket. Han läser matsedeln på morgonen. SENAPSSALLAD, läste han idag, högt och frejdigt för hela klassen. Bra, Jens, säger min kollega, det var nästan rätt. SPENATLASAGNE.
Han hjälper till med morgongymnastiken, håller reda på hur många axelövningar vi har gjort, när det är dags att byta till armsnurrar. Han brukar vilja hjälpa mig med att sätta på projektorn i taket. Då får han ställa sig på stolen men han vill att jag ska hålla i hans ben. Idag hann jag inte det, jag skulle fixa med datorn samtidigt. Då blev han rädd och klamrade sig fast på stolen i fosterställning och jag fick nästan lyfta ner honom. Och han börjar bli tung.
Snart måste jag släppa iväg honom. Han är ju stor kille nu, som han själv säger.
Till hösten börjar han på gymnasiet.
Den här dagen vill jag tillägna alla människor som kämpar med något. Som har en jävligt brant uppförsbacke. Men som ändå kan lära sig svåra saker.
Sköt om er. Anna
onsdag 16 november 2011
Kärlek och svarta kajor
Har ni sett kajorna? Hur de flyger i flock nu. Översållar träden likt stora svarta löv i rörelse, blir till ett mörkt moln som drar fram, saktar in något, ändrar form och drar vidare.
En gång bodde jag i en liten lägenhet högst upp på ett berg, med en vacker men sorgsen trummis. Från det stora köksfönstret hade man en makalös utsikt med dalen som öppnade sig nedanför. På andra sidan dalen låg ett annat berg, med stenhus i olika färger som klättrade nerför sluttningen. Mitt emot oss, i ögonhöjd, på det röda husets tegeltak, bodde kajorna.
Jag pluggade den hösten, satt ofta hemma och läste vid köksbordet, och hela hösten hängde kajorna på taket på andra sidan dalen. Trummisen mådde inte så bra, sorgsenheten byttes gradvis mot ilska och sen svartsjuka, och ju argare han blev, desto tystare blev jag.
Han smällde i dörren och gick ut och där satt jag kvar vid fönstret, vilsen, med boken uppslagen.
På andra sidan dalen lyfte kajorna som om någon av dem hade en plan. "Kom igen nu hörni, det växer ju fan mossa här!" och några sekunder senare: "Eller förresten, vi kan sätta oss igen. På samma tak, faktiskt."
I timmar kunde kajorna hålla på sådär, bilda oregelbundna svarta mönster, som något man kastat upp i luften men som är lite för lätt för att falla ner igen. Svarta blomblad.
Sådär var det, tänkte jag, så var det med kärleken. Tjusig men svart, och oberäknelig.
Men huset var min vän. Tyst och deltagande stod det där varje morgon när jag vaknade, när jag bryggde morgonkaffet, när trummisen var arg, när vi blev vänner igen, på natten när jag inte kunde sova. Fönstren med blåaktigt dunkel bakom, som om huset sov. Ett sovande gammalt tanthus med svarta blommor i sitt röda hår.
Till slut fick vi slita oss loss från varandra, trummisen och jag, vi grät men vi stålsatte oss och vi överlevde. Jag ser honom ibland, hans barn går på dagis alldeles vid skolan där jag jobbar. Barnen är lika vackra, men verkar lyckligtvis inte lika sorgsna.
Denna dagen vill jag tillägna gammal kärlek, och ny. Höst, tystnad och kajor som likt svarta blomblad påminner oss om det mörka, det oberäkneliga. Men tjusiga.
Anna
En gång bodde jag i en liten lägenhet högst upp på ett berg, med en vacker men sorgsen trummis. Från det stora köksfönstret hade man en makalös utsikt med dalen som öppnade sig nedanför. På andra sidan dalen låg ett annat berg, med stenhus i olika färger som klättrade nerför sluttningen. Mitt emot oss, i ögonhöjd, på det röda husets tegeltak, bodde kajorna.
Jag pluggade den hösten, satt ofta hemma och läste vid köksbordet, och hela hösten hängde kajorna på taket på andra sidan dalen. Trummisen mådde inte så bra, sorgsenheten byttes gradvis mot ilska och sen svartsjuka, och ju argare han blev, desto tystare blev jag.
Han smällde i dörren och gick ut och där satt jag kvar vid fönstret, vilsen, med boken uppslagen.
På andra sidan dalen lyfte kajorna som om någon av dem hade en plan. "Kom igen nu hörni, det växer ju fan mossa här!" och några sekunder senare: "Eller förresten, vi kan sätta oss igen. På samma tak, faktiskt."
I timmar kunde kajorna hålla på sådär, bilda oregelbundna svarta mönster, som något man kastat upp i luften men som är lite för lätt för att falla ner igen. Svarta blomblad.
Sådär var det, tänkte jag, så var det med kärleken. Tjusig men svart, och oberäknelig.
Men huset var min vän. Tyst och deltagande stod det där varje morgon när jag vaknade, när jag bryggde morgonkaffet, när trummisen var arg, när vi blev vänner igen, på natten när jag inte kunde sova. Fönstren med blåaktigt dunkel bakom, som om huset sov. Ett sovande gammalt tanthus med svarta blommor i sitt röda hår.
Till slut fick vi slita oss loss från varandra, trummisen och jag, vi grät men vi stålsatte oss och vi överlevde. Jag ser honom ibland, hans barn går på dagis alldeles vid skolan där jag jobbar. Barnen är lika vackra, men verkar lyckligtvis inte lika sorgsna.
Denna dagen vill jag tillägna gammal kärlek, och ny. Höst, tystnad och kajor som likt svarta blomblad påminner oss om det mörka, det oberäkneliga. Men tjusiga.
Anna
tisdag 15 november 2011
Kontraster och projektiler
Idag har jag tänkt på kontraster.
Först sov jag och sedan var jag vaken, bara en sån sak.
Ute var det beckmörkt och kallt, rutorna täckta av pansaris som Frank hjälpte mig att skrapa loss. Jag behöver nämligen sitta vid pedalen en stund eftersom motorn i min bil måste rusas de första fem minuterna för att inte dö. En vacker dag prioriterar jag att lägga femtusen spänn eller nåt liknande på en originalservice. Den dagen kommer inte att infalla denna veckan.
Hur som helst, när jag lämnat Alfred på dagis kom nästa kontrast:
Jag råkade hamna mitt i soluppgången och vi hade plötsligt en himmel, och vad jag älskar himlar. Jag är kär i vår atmosfär. Mörkblått som tonas i ljusare blått till lysande gult och orange borta mellan träden och mitt i det ljusblå fyra skarpa vita streck, i ett oregelbundet sicksackmönster. Som om fyra projektiler precis skjutits från centrala Hisingen bort över hamnen och båtarna. Det såg så jävla härligt ut, jag ville vara en sån. En projektil som kastar sig över himlen med ett tyst fräsande, utan tvivel, ånger, stress och otillräcklighet. En kraft, bara, en ostoppbar energi.
Det var en ganska skarp kontrast mot hur jag hade känt mig senaste tiden, tänkte jag.
Projektilen Anna kastade sig sedan graciöst men kraftfullt in i bilen, rusade motorn en aning och hann till de stora barnens skola med tio minuter marginal och ett ledigt leende i mungipan.
När jag kom tillbaka till parkeringen efter jobbet var den lika mörk igen. Utanför min nu tysta bil stod en man i mörkret, Jag såg inte vem det var, han stod vänd mot mig, stirrande, helt orörlig. Projektilen Anna stannade upp ett ögonblick och drabbades av en tillfällig tveksamhet kring sakernas tillstånd.
"Hallå", sa någon. Det var min nästan blinda granne som försökte orientera sig fram till sin bil.
Vad glad man blir när man blir lättad. Och det är stor kontrast mellan att bli rånad i mörkret av främmande män och att hälsa på en granne.
Sköt om er, alla där ute. Och glöm inte: utan natt - ingen gryning.
Först sov jag och sedan var jag vaken, bara en sån sak.
Ute var det beckmörkt och kallt, rutorna täckta av pansaris som Frank hjälpte mig att skrapa loss. Jag behöver nämligen sitta vid pedalen en stund eftersom motorn i min bil måste rusas de första fem minuterna för att inte dö. En vacker dag prioriterar jag att lägga femtusen spänn eller nåt liknande på en originalservice. Den dagen kommer inte att infalla denna veckan.
Hur som helst, när jag lämnat Alfred på dagis kom nästa kontrast:
Jag råkade hamna mitt i soluppgången och vi hade plötsligt en himmel, och vad jag älskar himlar. Jag är kär i vår atmosfär. Mörkblått som tonas i ljusare blått till lysande gult och orange borta mellan träden och mitt i det ljusblå fyra skarpa vita streck, i ett oregelbundet sicksackmönster. Som om fyra projektiler precis skjutits från centrala Hisingen bort över hamnen och båtarna. Det såg så jävla härligt ut, jag ville vara en sån. En projektil som kastar sig över himlen med ett tyst fräsande, utan tvivel, ånger, stress och otillräcklighet. En kraft, bara, en ostoppbar energi.
Det var en ganska skarp kontrast mot hur jag hade känt mig senaste tiden, tänkte jag.
Projektilen Anna kastade sig sedan graciöst men kraftfullt in i bilen, rusade motorn en aning och hann till de stora barnens skola med tio minuter marginal och ett ledigt leende i mungipan.
När jag kom tillbaka till parkeringen efter jobbet var den lika mörk igen. Utanför min nu tysta bil stod en man i mörkret, Jag såg inte vem det var, han stod vänd mot mig, stirrande, helt orörlig. Projektilen Anna stannade upp ett ögonblick och drabbades av en tillfällig tveksamhet kring sakernas tillstånd.
"Hallå", sa någon. Det var min nästan blinda granne som försökte orientera sig fram till sin bil.
Vad glad man blir när man blir lättad. Och det är stor kontrast mellan att bli rånad i mörkret av främmande män och att hälsa på en granne.
Sköt om er, alla där ute. Och glöm inte: utan natt - ingen gryning.
måndag 14 november 2011
Änglar i mjukisbyxor
Dagens glada nyhet: Chefen var tillbaka efter sitt njurstensanfall!
Min egen morbror, som dessutom har samma tilltalsnamn som min chef, närapå förblödde efter sina njurstensproblem så jag hade faktiskt varit lite orolig. Men chefen svassade in med en lätt solbränna efter golfresan under höstlovet och såg inte alls ut att ha några inre blödningar.
Sexorna placerade jag vist nog utspridda i klassrummet, grupprummet, respektive datasalen vilket gav mig något för mycket motion och dem något för lite undervisning, sjuorna stal mina whiteboardpennor och skrev snälla men väldigt stora meddelanden till mig på tavlan när jag vände ryggen till och åttorna fick sig till livs en rask och mycket intensiv genomgång av korstågens orsaker och konsekvenser. Det senare gick så smärtfritt att jag började undra vad som gått snett. Kanske var de för trötta för att orka fråga vad jag egentligen pratade om?
Sammantaget har arbetsdagen resulterat i ett gråtande barn, noll rättade läxförhör men ett ganska stort antal skrattade skratt så det kunde ju varit värre.
Dagis stängde fyra prick, så jag fick släppa åttorna en bra stund innan lektionen egentligen var slut, med förmaningar om provet på fredag och om att den ovanligt korta lektionen minsann inte skulle bli en vana, att de gärna kunde sitta i biblioteket och läsa och, ja, ni vet ju hur vi låter. Det hjälpte inte alls, de var precis lika lyckliga ändå. "Chill", sa de med kärlek i rösten, i osynkad kör, med höjda glada ögonbryn och gled ut genom dörren och när solen sken in genom korridorfönstret på deras höstbleka kinder såg de ut som änglar förklädda i mjukisbyxor och plattat hår.
Jag sprang bokstavligen till bilen, norpade femtonåringen utanför hennes skola, hamnade bakom ett långsamtgående fordon och kom ändå för sent till dagis. Hur går det till?
Idag önskar jag:
-Att jag var två stycken,
-Att jag var rik nog att anställa någon som var ungefär som jag, eller
-Att jag var rik nog att inte behöva jobba lika mycket, så att jag inte behövde en till som jag, och slapp både kloning och arbetsgivaransvar.
Nu är dagsens sanning att det är som det är.
Jag jobbar, därför finns jag.
Men idag har jag försökt, om och om igen, hela dagen igenom, att göra det jag vet att jag måste:
stjäla mig stunder som jag själv väljer. Släppa ner axlarna, le, få fem minuter novemberluft, klappa en kollega på armen, lyssna på en skitbra låt på spotify och vips! Kaosmörker förgås i som troll i solen.
Vi är kanske alla förklädda änglar.
Min egen morbror, som dessutom har samma tilltalsnamn som min chef, närapå förblödde efter sina njurstensproblem så jag hade faktiskt varit lite orolig. Men chefen svassade in med en lätt solbränna efter golfresan under höstlovet och såg inte alls ut att ha några inre blödningar.
Sexorna placerade jag vist nog utspridda i klassrummet, grupprummet, respektive datasalen vilket gav mig något för mycket motion och dem något för lite undervisning, sjuorna stal mina whiteboardpennor och skrev snälla men väldigt stora meddelanden till mig på tavlan när jag vände ryggen till och åttorna fick sig till livs en rask och mycket intensiv genomgång av korstågens orsaker och konsekvenser. Det senare gick så smärtfritt att jag började undra vad som gått snett. Kanske var de för trötta för att orka fråga vad jag egentligen pratade om?
Sammantaget har arbetsdagen resulterat i ett gråtande barn, noll rättade läxförhör men ett ganska stort antal skrattade skratt så det kunde ju varit värre.
Dagis stängde fyra prick, så jag fick släppa åttorna en bra stund innan lektionen egentligen var slut, med förmaningar om provet på fredag och om att den ovanligt korta lektionen minsann inte skulle bli en vana, att de gärna kunde sitta i biblioteket och läsa och, ja, ni vet ju hur vi låter. Det hjälpte inte alls, de var precis lika lyckliga ändå. "Chill", sa de med kärlek i rösten, i osynkad kör, med höjda glada ögonbryn och gled ut genom dörren och när solen sken in genom korridorfönstret på deras höstbleka kinder såg de ut som änglar förklädda i mjukisbyxor och plattat hår.
Jag sprang bokstavligen till bilen, norpade femtonåringen utanför hennes skola, hamnade bakom ett långsamtgående fordon och kom ändå för sent till dagis. Hur går det till?
Idag önskar jag:
-Att jag var två stycken,
-Att jag var rik nog att anställa någon som var ungefär som jag, eller
-Att jag var rik nog att inte behöva jobba lika mycket, så att jag inte behövde en till som jag, och slapp både kloning och arbetsgivaransvar.
Nu är dagsens sanning att det är som det är.
Jag jobbar, därför finns jag.
Men idag har jag försökt, om och om igen, hela dagen igenom, att göra det jag vet att jag måste:
stjäla mig stunder som jag själv väljer. Släppa ner axlarna, le, få fem minuter novemberluft, klappa en kollega på armen, lyssna på en skitbra låt på spotify och vips! Kaosmörker förgås i som troll i solen.
Vi är kanske alla förklädda änglar.
söndag 13 november 2011
Innan jag somnar
Alfred, tre år, och jag hade en diskussion när jag nattade honom nyss. Jag gav honom mjukisdjuret han sover med. Här får du hunden, sa jag. Då skrattade han åt mig! "Hunden? Nallen!", sa han och tittade på mig som om jag försökte vara rolig på nåt sätt. Både han och hans far kallar nämligen djuret för "nallen". Men det är ju en hund! Vän av ordning får problem.
Jag tyckte diplomatiskt att det kunde vara en hund som hette Nallen. Det var en intressant vinkling på det hela, verkade Alfred tycka, men drog det hela lite långt genom att i sin tur föreslå att den kunde heta "Pappa", "Mamma" eller kanske "Alfred". Förväxlingarna kunde blivit oräkneliga.
Så jag fick lägga mig platt. Nallen får det bli, en overkligt hundlik nalle, som går på alla fyra, har avlång nos och långa cockerspanielöron men fine, jag är inte den som är den, nejdå. Här får du "NALLEN", ska jag säga med citattecken i luften varenda kväll.
Nej det ska jag inte.
Jag ska däremot aldrig glömma att lukta på treåringen. Det är märkligt hur gott ett barn kan dofta.
För övrigt är jag idag tacksam över:
- Att jag kunde hjälpa dottern med rymdgeometrin. Man vet aldrig när man behöver räkna ut en prismas volym, behovet kan tränga sig på när man minst anar det. För att inte tala om begränsningsarean och rymddiagonalen! Helt ovärderliga kunskaper.
- Bertilssons stuga, fiket i mitt hjärta. Den mjuka höstluften, nybakade bullar, levande ljus på borden och vår lilla utbrytning ur den stora familjen Annorlunda, jag och mina biologiska barn. En trio som blivit kvartett. Gött att ha sina egna traditioner.
- Att ha en son som växer två centimeter på en månad, med mohikanfriss, nitarmband och världens mjukaste händer.
- Ost.
- Franks köttfärssås med grädde, vin och oanständiga mängder vitlök.
- När det blir tyst i huset.
En vacker dag kommer det vara alldeles för tyst. Så nu passar jag på att njuta av: att faktiskt kunna njuta av tystnad.
Gonatt!
Jag tyckte diplomatiskt att det kunde vara en hund som hette Nallen. Det var en intressant vinkling på det hela, verkade Alfred tycka, men drog det hela lite långt genom att i sin tur föreslå att den kunde heta "Pappa", "Mamma" eller kanske "Alfred". Förväxlingarna kunde blivit oräkneliga.
Så jag fick lägga mig platt. Nallen får det bli, en overkligt hundlik nalle, som går på alla fyra, har avlång nos och långa cockerspanielöron men fine, jag är inte den som är den, nejdå. Här får du "NALLEN", ska jag säga med citattecken i luften varenda kväll.
Nej det ska jag inte.
Jag ska däremot aldrig glömma att lukta på treåringen. Det är märkligt hur gott ett barn kan dofta.
För övrigt är jag idag tacksam över:
- Att jag kunde hjälpa dottern med rymdgeometrin. Man vet aldrig när man behöver räkna ut en prismas volym, behovet kan tränga sig på när man minst anar det. För att inte tala om begränsningsarean och rymddiagonalen! Helt ovärderliga kunskaper.
- Bertilssons stuga, fiket i mitt hjärta. Den mjuka höstluften, nybakade bullar, levande ljus på borden och vår lilla utbrytning ur den stora familjen Annorlunda, jag och mina biologiska barn. En trio som blivit kvartett. Gött att ha sina egna traditioner.
- Att ha en son som växer två centimeter på en månad, med mohikanfriss, nitarmband och världens mjukaste händer.
- Ost.
- Franks köttfärssås med grädde, vin och oanständiga mängder vitlök.
- När det blir tyst i huset.
En vacker dag kommer det vara alldeles för tyst. Så nu passar jag på att njuta av: att faktiskt kunna njuta av tystnad.
Gonatt!
Jag som inte skulle börja blogga
Kära nyträffade blogg!
Så jag skaffade dig till slut i alla fall, det var ju kanske inte så oväntat ändå. Det tycker i alla fall inte folk omkring mig, till exempel här hemma. Själv har jag stretat emot hur länge som helst. Varför? För att ALLA ska ha en blogg! Och när alla ska göra något så blir jag anti, helt enkelt.
Men nu trillade jag dit ändå.
Jag insåg nämligen plötsligt att jag redan bloggade, fast på papper, i anteckningsbok efter anteckningsbok. Dessa böcker ligger på olika ställen i huset; i en bokhylla i vardagsrummet, bredvid sängen, på skänken i köket, i datorväskan och sällan har jag koll på vilken det var jag skrev i sist. Att följa den röda tråden kräver med andra ord totalt detektivarbete.
Så: eftersom min mellanson vill ha omedelbar handledning med något livsviktigt på datorn (som om JAG skulle kunna hjälpa HONOM?!), min äldsta behöver hjälp inför matteprovet och det samtidigt känns fullständigt nödvändigt att gå på kvällspromenad för att jag inte ska få rastlöshetsspasmer, nöjer jag mig för tillfället med att hälsa mig själv välkommen. Och såklart dig som av misstag, eller efter noggrannt övervägande, hamnat här!
Auf wiedersehen!
Anna
Så jag skaffade dig till slut i alla fall, det var ju kanske inte så oväntat ändå. Det tycker i alla fall inte folk omkring mig, till exempel här hemma. Själv har jag stretat emot hur länge som helst. Varför? För att ALLA ska ha en blogg! Och när alla ska göra något så blir jag anti, helt enkelt.
Men nu trillade jag dit ändå.
Jag insåg nämligen plötsligt att jag redan bloggade, fast på papper, i anteckningsbok efter anteckningsbok. Dessa böcker ligger på olika ställen i huset; i en bokhylla i vardagsrummet, bredvid sängen, på skänken i köket, i datorväskan och sällan har jag koll på vilken det var jag skrev i sist. Att följa den röda tråden kräver med andra ord totalt detektivarbete.
Så: eftersom min mellanson vill ha omedelbar handledning med något livsviktigt på datorn (som om JAG skulle kunna hjälpa HONOM?!), min äldsta behöver hjälp inför matteprovet och det samtidigt känns fullständigt nödvändigt att gå på kvällspromenad för att jag inte ska få rastlöshetsspasmer, nöjer jag mig för tillfället med att hälsa mig själv välkommen. Och såklart dig som av misstag, eller efter noggrannt övervägande, hamnat här!
Auf wiedersehen!
Anna
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)