Kärlek och svarta kajor

Har ni sett kajorna? Hur de flyger i flock nu. Översållar träden likt stora svarta löv i rörelse, blir till ett mörkt moln som drar fram, saktar in något, ändrar form och drar vidare.

  En gång bodde jag i en liten lägenhet högst upp på ett berg, med en vacker men sorgsen trummis. Från det stora köksfönstret hade man en makalös utsikt med dalen som öppnade sig nedanför. På andra sidan dalen låg ett annat berg, med stenhus i olika färger som klättrade nerför sluttningen. Mitt emot oss, i ögonhöjd, på det röda husets tegeltak, bodde kajorna.
  Jag pluggade den hösten, satt ofta hemma och läste vid köksbordet, och hela hösten hängde kajorna på taket på andra sidan dalen. Trummisen mådde inte så bra, sorgsenheten byttes gradvis mot ilska och sen svartsjuka, och ju argare han blev, desto tystare blev jag.
  Han smällde i dörren och gick ut och där satt jag kvar vid fönstret, vilsen, med boken uppslagen.
  På andra sidan dalen lyfte kajorna som om någon av dem hade en plan. "Kom igen nu hörni, det växer ju fan mossa här!" och några sekunder senare: "Eller förresten, vi kan sätta oss igen. På samma tak, faktiskt."
 I timmar kunde kajorna hålla på sådär, bilda oregelbundna svarta mönster, som något man kastat upp i luften men som är lite för lätt för att falla ner igen. Svarta blomblad.
 Sådär var det, tänkte jag, så var det med kärleken. Tjusig men svart, och oberäknelig.
 Men huset var min vän. Tyst och deltagande stod det där varje morgon när jag vaknade, när jag bryggde morgonkaffet, när trummisen var arg, när vi blev vänner igen, på natten när jag inte kunde sova. Fönstren  med blåaktigt dunkel bakom, som om huset sov. Ett sovande gammalt tanthus med svarta blommor i sitt röda hår.
  Till slut fick vi slita oss loss från varandra, trummisen och jag, vi grät men vi stålsatte oss och vi överlevde. Jag ser honom ibland, hans barn går på dagis alldeles vid skolan där jag jobbar. Barnen är lika vackra, men verkar lyckligtvis inte lika sorgsna.

Denna dagen vill jag tillägna gammal kärlek, och ny. Höst, tystnad och kajor som likt svarta blomblad påminner oss om det mörka, det oberäkneliga. Men tjusiga.

Anna