Underhållning för fattiga, del 1: BARN!

Efter diverse apdyra avgifter hit och dit är nu sparkontot barskrapat. Kunde varit roligare såhär inför julen och allting. Man behöver helt klart något att trösta sig med en sådan här pank och dessutom mörk och blåsig novemberdag.
Så idag skrattar jag åt:

Märkliga scener som utspelar sig i korridoren: Ljud som närmast kan liknas vid brölande gnuer ekar mellan väggarna. I en nisch står två unga män med huvuden och händer tryckta mot varandra. Det är de som brölar. Jag går förbi, lätt förvirrad. Ung man passerar mig strax, hysteriskt skrattande, greppande sina nedhasande byxor. Nästa herre ropar bakom oss: "Jag tänkte våldta Gustav men jag visste inte hur jag skulle göra. Jag tror han bajsade på sig istället!"

Sonen som berättar om klassens muntliga redovisningar. Hur åtta av tretton flickor valt att berätta om sina husdjur. Han lägger rösten ljust och lite stockholmskt, huvudet kraftigt på sned och höjer på ögonbrynen. "Jag tänkte berätta om min katt SMILLAAAA..." Sedan härmar han killarna. Står stelt och håller ett papper alldeles framför ansiktet och läser med monoton röst. "Nu ska jag. Berätta om. Fotboll fotboll är en sport. Som är väldigt rolig tycker jag fotboll kan alla spela och." 

Fågel Fenix teatersällskaps skräckpjäser, där dottern deltar. Välspelade och galet finurliga, egenhändigt skrivna små pjäser. Men när hon spelar skiträdd tonåring i skräckpjäs och på riktigt lyckas gråta av skräck på scen, skrattar jag inte. Då gråter jag, först reflexmässigt (när andra gråter, gråter jag), sen av stolthet. Jag är gruvligt imponerad.

Lillebrors klagande stämma när storebror blir för närgången i sina gosningsanfall: "Iiinnntee kommer med sitt huvud!"

Sammanfattningsvis: barn är bra underhållning. Alldeles gratis.