Så idag är jag tacksam för:
Kollegor. Arbete. Mening. Ibland klaffar det bara.
Vi anpassar, ändrar, tar ett steg fram, ett åt sidan och det är hela den där grejen med samspelet mellan oss - blickarna, de försiktiga kodorden för vad som krävs just nu, små nickar och tecken och vi förstår varandra. Jag älskar det. När man kokat ihop våra helt olika personligheter till en tjock smet, fast god. En sockerkakssmet som rinner mellan barnen, nästan omärkligt.
Vi pratar med mjukare röster, eller väldigt tydliga, låtsas inte titta på ett barn, tar ett annat barns huvud i händerna och tittar väldigt noga, sitter bredvid en unge men verkar medvetet hemskt upptagna med annat, låter ett barn sova lite, slänger snabbt fram nytt material till racerbarnet samtidigt som vi lyckas få ett annat att inte börja gråta och försöker hålla oss för skratt när nästa rivit ner en gardin som han fastnat i.
Med tanke på alla stunder man känner sig frustrerad, otillräcklig, handfallen och osäker är de här stunderna så galet viktiga. Att känna att man gör ett bra jobb tillsammans med människor man gillar. Ovärderligt.
Fint regn; små, små droppar som glittrar i ljuset från en strålkastare, ljudet från en bil som kör förbi på våt asfalt. Regn är underskattat. Tio grader strax innan första advent likaså.
Den lilla promenaden genom det äldsta villaområdet i Örgryte, alldeles ensam, som att få ta ett djupt, friskt andetag när det är riktigt jävla varmt och dammigt. De gamla kråkslotten med sina vildvuxna fruktträdgårdar. Tunga, stora äpplen på ett i övrigt helt kalt träd. Nästa gång ska jag våga palla ett.
Elias röst i telefonen. Han hade vågat hålla sitt föredrag. "Jag såg dem i ögonen, allihop." Modiga, vackra unge. Sofia och en mandelcroissant och trädformat mjölkskum på kaffet. Alfreds "älschkaj dej åsså mamma".
Nu tackar jag för det. En vacker dag är man död och innan dess vill jag minnas de små sakerna. Eller som han säger i Vanilla Sky: "There is nothing bigger, is there?"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar