Idag har jag tänkt på kontraster.
Först sov jag och sedan var jag vaken, bara en sån sak.
Ute var det beckmörkt och kallt, rutorna täckta av pansaris som Frank hjälpte mig att skrapa loss. Jag behöver nämligen sitta vid pedalen en stund eftersom motorn i min bil måste rusas de första fem minuterna för att inte dö. En vacker dag prioriterar jag att lägga femtusen spänn eller nåt liknande på en originalservice. Den dagen kommer inte att infalla denna veckan.
Hur som helst, när jag lämnat Alfred på dagis kom nästa kontrast:
Jag råkade hamna mitt i soluppgången och vi hade plötsligt en himmel, och vad jag älskar himlar. Jag är kär i vår atmosfär. Mörkblått som tonas i ljusare blått till lysande gult och orange borta mellan träden och mitt i det ljusblå fyra skarpa vita streck, i ett oregelbundet sicksackmönster. Som om fyra projektiler precis skjutits från centrala Hisingen bort över hamnen och båtarna. Det såg så jävla härligt ut, jag ville vara en sån. En projektil som kastar sig över himlen med ett tyst fräsande, utan tvivel, ånger, stress och otillräcklighet. En kraft, bara, en ostoppbar energi.
Det var en ganska skarp kontrast mot hur jag hade känt mig senaste tiden, tänkte jag.
Projektilen Anna kastade sig sedan graciöst men kraftfullt in i bilen, rusade motorn en aning och hann till de stora barnens skola med tio minuter marginal och ett ledigt leende i mungipan.
När jag kom tillbaka till parkeringen efter jobbet var den lika mörk igen. Utanför min nu tysta bil stod en man i mörkret, Jag såg inte vem det var, han stod vänd mot mig, stirrande, helt orörlig. Projektilen Anna stannade upp ett ögonblick och drabbades av en tillfällig tveksamhet kring sakernas tillstånd.
"Hallå", sa någon. Det var min nästan blinda granne som försökte orientera sig fram till sin bil.
Vad glad man blir när man blir lättad. Och det är stor kontrast mellan att bli rånad i mörkret av främmande män och att hälsa på en granne.
Sköt om er, alla där ute. Och glöm inte: utan natt - ingen gryning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar