Underhållning för fattiga, del 1: BARN!

Efter diverse apdyra avgifter hit och dit är nu sparkontot barskrapat. Kunde varit roligare såhär inför julen och allting. Man behöver helt klart något att trösta sig med en sådan här pank och dessutom mörk och blåsig novemberdag.
Så idag skrattar jag åt:

Märkliga scener som utspelar sig i korridoren: Ljud som närmast kan liknas vid brölande gnuer ekar mellan väggarna. I en nisch står två unga män med huvuden och händer tryckta mot varandra. Det är de som brölar. Jag går förbi, lätt förvirrad. Ung man passerar mig strax, hysteriskt skrattande, greppande sina nedhasande byxor. Nästa herre ropar bakom oss: "Jag tänkte våldta Gustav men jag visste inte hur jag skulle göra. Jag tror han bajsade på sig istället!"

Sonen som berättar om klassens muntliga redovisningar. Hur åtta av tretton flickor valt att berätta om sina husdjur. Han lägger rösten ljust och lite stockholmskt, huvudet kraftigt på sned och höjer på ögonbrynen. "Jag tänkte berätta om min katt SMILLAAAA..." Sedan härmar han killarna. Står stelt och håller ett papper alldeles framför ansiktet och läser med monoton röst. "Nu ska jag. Berätta om. Fotboll fotboll är en sport. Som är väldigt rolig tycker jag fotboll kan alla spela och." 

Fågel Fenix teatersällskaps skräckpjäser, där dottern deltar. Välspelade och galet finurliga, egenhändigt skrivna små pjäser. Men när hon spelar skiträdd tonåring i skräckpjäs och på riktigt lyckas gråta av skräck på scen, skrattar jag inte. Då gråter jag, först reflexmässigt (när andra gråter, gråter jag), sen av stolthet. Jag är gruvligt imponerad.

Lillebrors klagande stämma när storebror blir för närgången i sina gosningsanfall: "Iiinnntee kommer med sitt huvud!"

Sammanfattningsvis: barn är bra underhållning. Alldeles gratis.

Vind och pizza men inga cupcakes.

Idag är jag tacksam över:

- Att jag inte bakar cupcakes. Jag lider av en svår allergi mot när vedertagna fenomen (som muffins), uppdateras med lite amerikanskt trams, byter namn, blir hypertrendiga och är på var mans tunga. Det finns en hel hylla på Bokia med böcker om cupcakes. Mulliga, söta Leila ler skolflicksflörtigt mot kameran från en av dem, över ett dignande fat. Jag tittar, undrar och mår lite, lite illa.

- Kombinationen blåst, långt hår och läppglans. En kladdig men kär klassiker i mitt liv, i mitt älskade Göteborg.

- Nybadad Alfred. Det tråkiga är att han inte doftar som han brukar. Det roliga är att denna fantastiska doft börjat smyga sig på redan när vi blåser fram till parkeringen, jag känner den när jag lutar mig över honom och spänner fast bilbältet. Värme, närvaro, Alfreddoft.

- Den gamla mannen som stapplande kämpade för att hålla balansen i stormbyarna vid Hjuviks färjeläge, allt för den perfekta bilden på vågorna som skvätte in över betongen. Sofia drabbades av så akut medkänsla att jag nästan fick hejda henne från att störta ut och rädda honom. Sån är hon, min dotter. Att det finns folk som skriver läroböcker särskilt för niondeklassare, tänker ut hur de ska uttrycka sig för att eleverna ska förstå och väljer ut bilder de kan tänkas tycka om, är för henne så rörande och vackert och att hon faktiskt börjar gråta.

- Sofia. Jag förstår inte hur man kan beundra någon så mycket, se upp till någon som man själv har uppfostrat. Det säger väl en del om barnen. De är så väldigt mycket mer än summan av det man ger dem.

- Att människor kan ha medkänsla. Är inte detta egentligen vårt sjätte sinne?

- Elias och jag i blåsten, med armarna ut som vingar, jackorna bakom oss som segel. Hans skratt, som om jag kittlat honom.

- Ljudet av vinden i vajrar, flaggstänger och master i Öckerös hamn, som en något dissonant slagverksorkester ackompanjerad av vågskvätt.

- Pizzerian på Öckerö. Folk som stormar in med håret på ända och något vilt men upprymt i blicken. Hur hetsigt väder svetsar samman människor. Där är vi så lika, i vårt ojande över force mayeur, säkert överallt, i alla tider.

- Mat när man är riktigt hungrig. Pizzakillen: "Är det dina barn alla tre?" Jag: "Ja. De är lite olika gamla". Han: "Man kan inte tro att du har så stora barn!" Brett leende. Fjäsk, flört eller bara försäljningsknep, det bryr jag mig inte om. Ibland blir man väldigt glad av en komplimang.

God kväll, kära vänner!

Nu får vi vara lite tacksamma här.

Så idag är jag tacksam för:

Kollegor. Arbete. Mening. Ibland klaffar det bara.
 Vi anpassar, ändrar, tar ett steg fram, ett åt sidan och det är hela den där grejen med samspelet mellan oss - blickarna, de försiktiga kodorden för vad som krävs just nu, små nickar och tecken och vi förstår varandra. Jag älskar det. När man kokat ihop våra helt olika personligheter till en tjock smet, fast god. En sockerkakssmet som rinner mellan barnen, nästan omärkligt.
  Vi pratar med mjukare röster, eller väldigt tydliga, låtsas inte titta på ett barn, tar ett annat barns huvud i händerna och tittar väldigt noga, sitter bredvid en unge men verkar medvetet hemskt upptagna med annat, låter ett barn sova lite, slänger snabbt fram nytt material till racerbarnet samtidigt som vi lyckas få ett annat att inte börja gråta och försöker hålla oss för skratt när nästa rivit ner en gardin som han fastnat i.
  Med tanke på alla stunder man känner sig frustrerad, otillräcklig, handfallen och osäker är de här stunderna så galet viktiga. Att känna att man gör ett bra jobb tillsammans med människor man gillar. Ovärderligt.

Fint regn; små, små droppar som glittrar i ljuset från en strålkastare, ljudet från en bil som kör förbi på våt asfalt. Regn är underskattat. Tio grader strax innan första advent likaså.

Den lilla promenaden genom det äldsta villaområdet i Örgryte, alldeles ensam, som att få ta ett djupt, friskt andetag när det är riktigt jävla varmt och dammigt. De gamla kråkslotten med sina vildvuxna fruktträdgårdar. Tunga, stora äpplen på ett i övrigt helt kalt träd. Nästa gång ska jag våga palla ett.

Elias röst i telefonen. Han hade vågat hålla sitt föredrag. "Jag såg dem i ögonen, allihop." Modiga, vackra unge. Sofia och en mandelcroissant och trädformat mjölkskum på kaffet. Alfreds "älschkaj dej åsså mamma".

Nu tackar jag för det. En vacker dag är man död och innan dess vill jag minnas de små sakerna. Eller som han säger i Vanilla Sky: "There is nothing bigger, is there?"

Objudna gäster och magkänsla

Hon vaknar med ett litet ryck och ser sig omkring. Hörde hon ett ljud? Hon skärper uppmärksamheten men det är alldeles tyst. Den ljusröda katten ligger kvar i knäet, tung och varm. Den vänder sömnigt sitt lilla ansikte mot henne, utan att öppna ögonen. Sedan börjar den återigen trampa med tassarna och kurra, ett dovt, mjukt ljud som fortplantar sig som vibrationer ner i låren. Hon stryker handen över den lena, vita kattmagen och sedan över sin egen stela nacke. Inte bra att sova i fåtöljen såhär egentligen. Det är mörkt ute och de ljusgröna siffrorna på stereon visar tjugoett och femtiotre. Lika bra att borsta tänderna och gå och lägga sig nu. Roligare än så här blir det ju inte.
  Då hör hon ett ljud. Katten öppnar genast ögonen och spetsar öronen. Ett tydligt, lätt skrapande ljud är det, som av en möbel som flyttas några centimeter. Hon blir blick stilla. Katten möter hennes blick. Och plötsligt ser hon en bild framför sig: hennes egen nyckel som oförklarligt ligger på köksbänken. Och luckan till skåpet ovanför som står öppen. Samma kväll, alldeles för en liten stund sedan.
  Någon är i huset.
  Hon lyfter ner katten på golvet och reser sig. Blir stående ett par sekunder. Sedan tar hon några ljudlösa steg över golvet, undviker omedvetet de två knarrande golvplankorna, ser sig snabbt om efter tillhygge och greppar tag i en liten vit hylla som hon tänkt sätta upp över sängen. Kanske för klent virke?
  I trappan hör hon ytterligare ett ljud, ett kort prasslande och något som kan vara en utandning.
  Nu står hon bakom väggen och på andra sidan om den, i hennes hall, befinner sig någon. Någon som inte är bjuden. Det är svårt att ta det steget som återstår. En bild svischar förbi: hon står med sjövattnet till midjan och ser ut över den glittrande viken. Ett, två, tre, på det fjärde ska det ske.
  Så står de ansikte mot ansikte, den främmande mannen och hon. Han är en halvmeter längre än hon och har rutig skjorta. Hon kramar hyllan bakom ryggen och gör sig redo för att svinga den mot hans huvud.
  Då ser hon uttrycket i hans ögon. Det är skrämt, stort, det rycker till svagt runt munnen. I en impuls låter hon plankan stanna bakom ryggen. Hon sänker ögonbrynen och lägger rösten djupt ner i bröstet.
Vad gör du här? säger hon och hör själv att hon talar som till ett olydigt barn eller en hund. Mannen svarar något stammande och obegripligt. Han harklar sig. Jag har nog gått fel, säger han sen och lyfter handen upp mot jackan. Hon följer handen med blicken och känner hyllans tyngd. Ska hon?
  Jamen, ge dig iväg då! ropar hon. SÅ! Hon lutar sig lätt mot honom och gör en schasande rörelse med den fria handen.
 Under en svindlande sekund mäter de varandra med blicken. Sedan går han baklänges mot ytterdörren, öppnar den och är försvunnen.
  Hon låser båda låsen, hänger på säkerhetskedjan och står sedan kvar vid dörren, hon vet inte hur länge. Därefter letar hon snabbt igenom huset men ingenting saknas.
  När hon lägger sig i sängen med katten intill sig, i ljuset från månskärvan utanför fönstret, kommer äntligen gråten.

Den här dagen vill jag tillägna alla männniskor med mod och en osviklig magkänsla. Som min mamma.

Kom

här är jag
men var är du när jag vill ha dig?
är det bra
kan det vara bra där du är nu
men nej
det får inte räcka för dig
när du inte har mig

vet du vad
jag brukar sova i din tröja
inte bra
den luktar inte längre du
och hur
hur ska man hålla det kvar,
det enda lilla man har?

kom, kom
jag längtar ju
kom, kom
hör du mig?
kom, kom
jag väntar på dig
tills du är här

tiden går
och jag försöker väl med andra
men om jag får
så försöker jag med dig
för om
jag nu kan släppa dig fri
kan det ändå på nåt sätt vara vi?

kom, kom
jag längtar ju
kom, kom
hör du mig?
kom, kom
jag väntar på dig
tills du är här

för nu är allt vi kan leta
vi kan inte äga varann
och vad detta är
det kan man aldrig veta
men nån gång får man vara sann

så kom

En låttext, så det ska ju vara musik till. Men ändå.
Ha en skön lördagkväll, även alla som längtar efter någon!

Anna

Insomnia

Gud vad skönt att lägga sig tidigt. Lite över tio, helt fantastiskt, åh vad jag ska sova i natt. Kudden är lite ojämn bara, liksom bucklig. Jag försöker puffa till den, platta ut bucklorna. Det går inte så bra, ingen vidare kudde det här. En riktig skitkudde faktiskt, säkert nåt billigt krafs som barnen haft att leka med, vad gör den i min säng egentligen? Är det Blixten McQueen på den? Då är den ju Alfreds. Men var är min? Jag borde skaffa mig en lyxkudde egentligen, en sån där dyr tempurvariant som Jenny har. Hon är en människa som vet vad sömnen betyder. Jag får nog ta Franks kudde och lägga Blixten där istället, han är ju uppe fortfarande, han märker inte det. Inte nu. Men sen. Han kommer lägga sig bredvid mig, inte hitta sin kudde och börja fräsa och rumstera om i sängen och nej, jag går upp och tar en kudde ur Alfreds säng. Den jag brukar ha när han vaknar, som han alltid gör, och jag får fumla mig dit i mörkret och krypa ner hos honom.
  Såja. Nu. Ah.
   Är det så att jag är lite hungrig ändå? Men skit i det nu, man måste väl kunna somna även om man är lite hungrig? Tänk på alla stackars människor som somnar hungriga varenda kväll. Lade jag fram kläder till imorgon, eller hur blev det? Jag var i tvättstugan och hämtade nåt, jo men visst ligger det en hög därborta på stolen? Den där behån bara, det är det där med behån. Varför slänger jag den inte bara, ja jag vet att det är den snyggaste jag har och den har en läcker lite ljusrödlila färg som inte syns under vare sig mörka eller ljusa kläder men herregud! Den var i storlek sjuttiofem när jag köpte den, som ju säkert är ett slags centimetermått runt bröstkorgen, men därifrån har ju något gått väldigt snett och nu borde detta mått ligga runt hundra. Idag när jag skulle hålla i morgongymnastiken med eleverna, åkte den upp över, alltså ovanför själva brösten och där stod jag med behån under hakan, som om jag hade fyra bröst, det är ju helt orimligt. Man kan inte ha det så. Man får ha riktiga kuddar under huvudet och även på framsidan. Jag är ju ingen tonåring längre, jag måste väl kunna fixa så enkla saker? Är jag funktionshindrad på nåt sätt eller?
  Frank kommer och lägger sig. Vi ligger tysta i något slags samförstånd kring trötthet, stillhet, sömn.
  Men vänta lite nu. Det hade ringt nån på telefonsvararen som hette Klas, jag ringde ju aldrig tillbaka. Undrar vem det kan ha varit. En förälder säkert. Men det var ju min privata mobil, hur kan han ha fått tag i det numret? Klas? Klas.
  Jag minns en Klas. Det var väldigt längesen nu, vad kan vi ha varit, nitton? Jag och Anna Charlotta gillade honom aldrig, varför egentligen? Han var pojkvän till en liten, väldigt charmig och rolig tjej vi kände som jag inte minns namnet på just nu. De bodde nånstans i Johanneberg och visst var vi på fest där och jag fick problem med mina linser och tog ut dem och hade typ ledsyn resten av kvällen? Men vad var det för fel på Klas, han var väl lite tråkig kanske, fyrkantig på nåt sätt. Stålbågade pilotbrillor som ju var klart mindre coolt då än nu. Och för detta höll jag och Anna Charlotta på och trackade den stackars pojken, när han inte hörde. Han sa nåt om Sverige och fosterland vid nåt tillfälle och på dessa lösa grunder spånade vi fram att han var rasist och började i hemlighet kalla honom Ku Klux Klas. Gud vad fånigt. Välbyggd var han ju förstås, så vi drog slutsatsen att han även var välutrustad och att detta var anledningen till att den lilla charmiga stannade kvar. Så det blev Kuk Lux Klas alternativt Kuk Klas de Lux, vilket ju helt klart var precis lika fånigt.
  Tänk vad man har mognat sen dess. Eller?
  Men SOOOOV!
  Nej, jag måste äta. Jag går upp, tar en macka som jag hinner breda med smör men hör sedan Alfred i den elektroniska barnvakten. Jag som hade spetsat in mig på ost. Jag börjar gå ut från köket utan ost men vänder och sliter med mig hela osten från kylskåpet. Det är ändå bara en liten tunn skidbacke kvar av den och en ny fräsch väntar på mig till frukost. Jag tar ett bett på mackan och ett på osten medan jag hasar mig tillbaka till sovrummet och krånglar mig ner hos Alfred. Han gnäller lite men blir tyst och vänder sig mot väggen när han känner att jag är där. När magen är mindre tom lägger jag mg på sidan, placerar min hand på hans svala arm. Hans hår är lite rufsigt i nacken, det anar jag i det svaga dunkelljuset från gatlampan utanför.
  Det är ju helt otroligt.
  Jag har barn, flera stycken helt underbara barn. Och här ligger ett av dem och drömmer, är rufsig i håret och har en knubbig arm som blir allt varmare under min handflata.
  Vad spelar någonting annat egentligen för roll?
  Jag tror att jag kommer att somna snart. Jag vet det.

God natt / Anna

Jens och skalbaggarna

Jag har en elev som heter Jens. Säger vi. Jens blir bra.
  När jag började jobba i Jens klass hade jag svårt för honom. Han var tjurig och svår att samarbeta med och hans föräldrar var ett fullkomligt heldagsjobb. Första gången jag skulle hjälpa honom stirrade han ilsket på mig och undrade vad fan jag glodde på. Han hade lite talsvårigheter och föräldrarna och talpedagogen var på mig som bandhundar för att jag skulle träna honom individuellt. Jag kände ett visst motstånd mot att vistas ensam i ett litet grupprum med Jens men till slut var jag ju tvungen.
  Första gångerna blev det inte mycket gjort. Jens satt med armarna i kors och munnen som ett ihopknipt streck och vägrade ens titta på mina övningar. Han ansträngde sig för att hitta på de värsta förlämpningarna han kunde tänka sig och dessa spottade han ur sig medan han stirrade på mig genom sina tjocka glasögon. Jag var tråkig, taskig och en dålig lärare. På detta valde jag att inte ge några kommentarer. Jag var då ful och luktade äckligt. Du är ovanligt kort, jävligt jobbig och kan inte tala rent, tänkte jag. Sedan: du är ett barn. Högt sa jag:  Du får gärna tycka att jag är ful men nu ska vi jobba.
  Du är en insekt, sa han då. Jaså, vilken insekt är jag då? undrade jag, nu lite nyfiken. En skalbagge, svarade Jens. Nej, du är ingen skalbagge, du har skalbaggar i näsan. Detta verkade han känna sig mycket nöjd med.
   Åh, fy! sa jag. Jag började fnysa och klia mig runt näsan, ruska på huvudet och frusta. Han tittade på mig, förundrat. Har du skalbaggar i näsan?
  Detta var en öppning, helt klart.
  Ja, sa jag. Massor. Och vet du vad? Jag viskade fram det och lutade mig fram en aning. Nej? Jens viskade också nu. Jag har spindlar i håret också.
  VA? Jens var helt bestört. Vi måste ta bort dom! Du kan inte ha spindlar i håret, Anna! Då kunde jag inte hålla mig för skratt längre. Jens stirrade förvirrat på mig i några sekunder. Du skojar ju bara, sa han sen, lite besviket. Han letade lite i mitt hår, efter spindlar. Sen tog han en hårslinga, tvinnade den mellan sina fingrar och lade den över sin överläpp, som en mustasch. Och isen var bruten.
  Det blev ett internt skämt mellan oss, det där med insekterna. Du har nyckelpigor i öronen, kan jag säga. JASÅ?! säger Jens, som om det är en utmaning. Då har du...då har du gråsuggor i ögonbrynen! Och ögonen lyser av lycka och förväntan.
Det har gått ett år, lite mer. Jens har blivit bättre på att läsa, och talfelet hörs inte mycket. Han läser matsedeln på morgonen. SENAPSSALLAD, läste han idag, högt och frejdigt för hela klassen. Bra, Jens, säger min kollega, det var nästan rätt. SPENATLASAGNE.
  Han hjälper till med morgongymnastiken, håller reda på hur många axelövningar vi har gjort, när det är dags att byta till armsnurrar. Han brukar vilja hjälpa mig med att sätta på projektorn i taket. Då får han ställa sig på stolen men han vill att jag ska hålla i hans ben. Idag hann jag inte det, jag skulle fixa med datorn samtidigt. Då blev han rädd och klamrade sig fast på stolen i fosterställning och jag fick nästan lyfta ner honom. Och han börjar bli tung.
  Snart måste jag släppa iväg honom. Han är ju stor kille nu, som han själv säger.
  Till hösten börjar han på gymnasiet.

Den här dagen vill jag tillägna alla människor som kämpar med något. Som har en jävligt brant uppförsbacke. Men som ändå kan lära sig svåra saker.

Sköt om er. Anna

Kärlek och svarta kajor

Har ni sett kajorna? Hur de flyger i flock nu. Översållar träden likt stora svarta löv i rörelse, blir till ett mörkt moln som drar fram, saktar in något, ändrar form och drar vidare.

  En gång bodde jag i en liten lägenhet högst upp på ett berg, med en vacker men sorgsen trummis. Från det stora köksfönstret hade man en makalös utsikt med dalen som öppnade sig nedanför. På andra sidan dalen låg ett annat berg, med stenhus i olika färger som klättrade nerför sluttningen. Mitt emot oss, i ögonhöjd, på det röda husets tegeltak, bodde kajorna.
  Jag pluggade den hösten, satt ofta hemma och läste vid köksbordet, och hela hösten hängde kajorna på taket på andra sidan dalen. Trummisen mådde inte så bra, sorgsenheten byttes gradvis mot ilska och sen svartsjuka, och ju argare han blev, desto tystare blev jag.
  Han smällde i dörren och gick ut och där satt jag kvar vid fönstret, vilsen, med boken uppslagen.
  På andra sidan dalen lyfte kajorna som om någon av dem hade en plan. "Kom igen nu hörni, det växer ju fan mossa här!" och några sekunder senare: "Eller förresten, vi kan sätta oss igen. På samma tak, faktiskt."
 I timmar kunde kajorna hålla på sådär, bilda oregelbundna svarta mönster, som något man kastat upp i luften men som är lite för lätt för att falla ner igen. Svarta blomblad.
 Sådär var det, tänkte jag, så var det med kärleken. Tjusig men svart, och oberäknelig.
 Men huset var min vän. Tyst och deltagande stod det där varje morgon när jag vaknade, när jag bryggde morgonkaffet, när trummisen var arg, när vi blev vänner igen, på natten när jag inte kunde sova. Fönstren  med blåaktigt dunkel bakom, som om huset sov. Ett sovande gammalt tanthus med svarta blommor i sitt röda hår.
  Till slut fick vi slita oss loss från varandra, trummisen och jag, vi grät men vi stålsatte oss och vi överlevde. Jag ser honom ibland, hans barn går på dagis alldeles vid skolan där jag jobbar. Barnen är lika vackra, men verkar lyckligtvis inte lika sorgsna.

Denna dagen vill jag tillägna gammal kärlek, och ny. Höst, tystnad och kajor som likt svarta blomblad påminner oss om det mörka, det oberäkneliga. Men tjusiga.

Anna

Kontraster och projektiler

Idag har jag tänkt på kontraster.

Först sov jag och sedan var jag vaken, bara en sån sak.

Ute var det beckmörkt och kallt, rutorna täckta av pansaris som Frank hjälpte mig att skrapa loss. Jag behöver nämligen sitta vid pedalen en stund eftersom motorn i min bil måste rusas de första fem minuterna för att inte dö. En vacker dag prioriterar jag att lägga femtusen spänn eller nåt liknande på en originalservice. Den dagen kommer inte att infalla denna veckan.

Hur som helst, när jag lämnat Alfred på dagis kom nästa kontrast:
Jag råkade hamna mitt i soluppgången och vi hade plötsligt en himmel, och vad jag älskar himlar. Jag är kär i vår atmosfär. Mörkblått som tonas i ljusare blått till lysande gult och orange borta mellan träden och mitt i det ljusblå fyra skarpa vita streck, i ett oregelbundet sicksackmönster. Som om fyra projektiler precis skjutits från centrala Hisingen bort över hamnen och båtarna. Det såg så jävla härligt ut, jag ville vara en sån. En projektil som kastar sig över himlen med ett tyst fräsande, utan tvivel, ånger, stress och otillräcklighet. En kraft, bara, en ostoppbar energi.
Det var en ganska skarp kontrast mot hur jag hade känt mig senaste tiden, tänkte jag.
Projektilen Anna kastade sig sedan graciöst men kraftfullt in i bilen, rusade motorn en aning och hann till de stora barnens skola med tio minuter marginal och ett ledigt leende i mungipan.

När jag kom tillbaka till parkeringen efter jobbet var den lika mörk igen. Utanför min nu tysta bil stod en man i mörkret, Jag såg inte vem det var, han stod vänd mot mig, stirrande, helt orörlig. Projektilen Anna stannade upp ett ögonblick och drabbades av en tillfällig tveksamhet kring sakernas tillstånd.
  "Hallå", sa någon. Det var min nästan blinda granne som försökte orientera sig fram till sin bil.
Vad glad man blir när man blir lättad. Och det är stor kontrast mellan att bli rånad i mörkret av främmande män och att hälsa på en granne.

Sköt om er, alla där ute. Och glöm inte: utan natt - ingen gryning.

Änglar i mjukisbyxor

  Dagens glada nyhet: Chefen var tillbaka efter sitt njurstensanfall!
  Min egen morbror, som dessutom har samma tilltalsnamn som min chef, närapå förblödde efter sina njurstensproblem så jag hade faktiskt varit lite orolig. Men chefen svassade in med en lätt solbränna efter golfresan under höstlovet och såg inte alls ut att ha några inre blödningar.

  Sexorna placerade jag vist nog utspridda i klassrummet, grupprummet, respektive datasalen vilket gav mig något för mycket motion och dem något för lite undervisning, sjuorna stal mina whiteboardpennor och skrev snälla men väldigt stora meddelanden till mig på tavlan när jag vände ryggen till och åttorna fick sig till livs en rask och mycket intensiv genomgång av korstågens orsaker och konsekvenser. Det senare gick så smärtfritt att jag började undra vad som gått snett. Kanske var de för trötta för att orka fråga vad jag egentligen pratade om?

Sammantaget har arbetsdagen resulterat i ett gråtande barn, noll rättade läxförhör men ett ganska stort antal skrattade skratt så det kunde ju varit värre.

Dagis stängde fyra prick, så jag fick släppa åttorna en bra stund innan lektionen egentligen var slut, med förmaningar om provet på fredag och om att den ovanligt korta lektionen minsann inte skulle bli en vana, att de gärna kunde sitta i biblioteket och läsa och, ja, ni vet ju hur vi låter. Det hjälpte inte alls, de var precis lika lyckliga ändå. "Chill", sa de med kärlek i rösten, i osynkad kör, med höjda glada ögonbryn och gled ut genom dörren och när solen sken in genom korridorfönstret på deras höstbleka kinder såg de ut som änglar förklädda i mjukisbyxor och plattat hår.

Jag sprang bokstavligen till bilen, norpade femtonåringen utanför hennes skola, hamnade bakom ett långsamtgående fordon och kom ändå för sent till dagis. Hur går det till?

Idag önskar jag: 
-Att jag var två stycken,
-Att jag var rik nog att anställa någon som var ungefär som jag, eller
-Att jag var rik nog att inte behöva jobba lika mycket, så att jag inte behövde en till som jag, och slapp både kloning och arbetsgivaransvar.

Nu är dagsens sanning att det är som det är.
Jag jobbar, därför finns jag.

Men idag har jag försökt, om och om igen, hela dagen igenom, att göra det jag vet att jag måste:
stjäla mig stunder som jag själv väljer. Släppa ner axlarna, le, få fem minuter novemberluft, klappa en kollega på armen, lyssna på en skitbra låt på spotify och vips! Kaosmörker förgås i som troll i solen.
Vi är kanske alla förklädda änglar.

Innan jag somnar

Alfred, tre år, och jag hade en diskussion när jag nattade honom nyss. Jag gav honom mjukisdjuret han sover med. Här får du hunden, sa jag. Då skrattade han åt mig! "Hunden? Nallen!", sa han och tittade på mig som om jag försökte vara rolig på nåt sätt. Både han och hans far kallar nämligen djuret för "nallen". Men det är ju en hund! Vän av ordning får problem.
  Jag tyckte diplomatiskt att det kunde vara en hund som hette Nallen. Det var en intressant vinkling på det hela, verkade Alfred tycka, men drog det hela lite långt genom att i sin tur föreslå att den kunde heta "Pappa", "Mamma" eller kanske "Alfred". Förväxlingarna kunde blivit oräkneliga.
  Så jag fick lägga mig platt. Nallen får det bli, en overkligt hundlik nalle, som går på alla fyra, har avlång nos och långa cockerspanielöron men fine, jag är inte den som är den, nejdå. Här får du "NALLEN", ska jag säga med citattecken i luften varenda kväll.
  Nej det ska jag inte.
  Jag ska däremot aldrig glömma att lukta på treåringen. Det är märkligt hur gott ett barn kan dofta.

För övrigt är jag idag tacksam över:
- Att jag kunde hjälpa dottern med rymdgeometrin. Man vet aldrig när man behöver räkna ut en prismas volym, behovet kan tränga sig på när man minst anar det. För att inte tala om begränsningsarean och rymddiagonalen! Helt ovärderliga kunskaper.
- Bertilssons stuga, fiket i mitt hjärta. Den mjuka höstluften, nybakade bullar, levande ljus på borden och vår lilla utbrytning ur den stora familjen Annorlunda, jag och mina biologiska barn. En trio som blivit kvartett. Gött att ha sina egna traditioner.
- Att ha en son som växer två centimeter på en månad, med mohikanfriss, nitarmband och världens mjukaste händer.
- Ost.
- Franks köttfärssås med grädde, vin och oanständiga mängder vitlök.
- När det blir tyst i huset.
 En vacker dag kommer det vara alldeles för tyst. Så nu passar jag på att njuta av: att faktiskt kunna njuta av tystnad.

Gonatt!

Jag som inte skulle börja blogga

Kära nyträffade blogg!
Så jag skaffade dig till slut i alla fall, det var ju kanske inte så oväntat ändå. Det tycker i alla fall inte folk omkring mig, till exempel här hemma. Själv har jag stretat emot hur länge som helst. Varför? För att ALLA ska ha en blogg! Och när alla ska göra något så blir jag anti, helt enkelt.
  Men nu trillade jag dit ändå.
  Jag insåg nämligen plötsligt att jag redan bloggade, fast på papper, i anteckningsbok efter anteckningsbok. Dessa böcker ligger på olika ställen i huset; i en bokhylla i vardagsrummet, bredvid sängen, på skänken i köket, i datorväskan och sällan har jag koll på vilken det var jag skrev i sist. Att följa den röda tråden kräver med andra ord totalt detektivarbete.
  Så: eftersom min mellanson vill ha omedelbar handledning med något livsviktigt på datorn (som om JAG skulle kunna hjälpa HONOM?!), min äldsta behöver hjälp inför matteprovet och det samtidigt känns fullständigt nödvändigt att gå på kvällspromenad för att jag inte ska få rastlöshetsspasmer, nöjer jag mig för tillfället med att hälsa mig själv välkommen. Och såklart dig som av misstag, eller efter noggrannt övervägande, hamnat här!
Auf wiedersehen! 

Anna