Över älven

Jag tar mig över älven två gånger under torsdagen, två gånger under fredagen. Sammanlagt tre gånger med färja, en gång över bron. Jag kan avundas dem som gör detta varje dag.

Göteborg är förrädiskt vackert under eftermiddagstimmarna, som ett lyckligt ovetande barn slumrar det i soldiset, medan gratisfärjan Älveli bär oss över den grönaktiga, böljande ytan. 

Där står vi med våra cyklar, som springare. Resenärer, främlingar för varandra, med siktet rakt fram, mot den gamla stadskärnan. En ung man skryter inför sina vänner om tidigare erövringar och kommande. Han lutar sig bakåt och skrattar självsäkert mot himlen, med en nuna som fått utstå några öl redan, och en del aprilsol. Det känns tidlöst.

Jag tänker att vi är tidsresenärer. Härifrån däck, med en siluett tonad i femtio nyanser av ljusblått, syns knappt några av stadens moderniteter. Även Göteborg är just nu befriad från tid, eller glider genom alla epoker. Uråldrig eller framtida vilar den som i en såpbubbla ett barn har blåst, en saga jag har berättat.

Oskar Fredriks kyrktorn spetsar sig in i bubblans kant, som en medeltida konungaspira. Masthuggskyrkan kan vara Apollo 13. Eller en gigantisk, rysk missil. Vart är den här bubblan på väg egentligen? Och vi resenärer? Det är oklart, disigt. Vi vilar i bubblan tillsammans med staden, medan måsarna skriar efter skummet vi rör upp bakom oss, och vi krampaktiskt greppar våra springare.

Jag skrattar mycket de här dagarna, trots allt. Träffar en gammal vän i Haga, på ett café jag besökt så många gånger att jag för längesen tappat räkningen. Vännen är olik alla jag känner och därför ovärderlig, icke utbytbar. Hon är klädd i en collegetröja med ett spindelnät på, som hon ägt sedan 80-talet och har örhängen i form av fiskskelett. Inget smink och det ljusgrå håret i stram hästvans uppe på huvudet, som vanligt. En gång per år, på niornas avslutningsfest, "klär hon ut sig till kvinna", som hon själv uttrycker det. Tonåringarna gör stora ögon och undrar vem den tjusiga damen är, med stor byst, prickig sextiotalsklänning och fantastisk makeup. Själv njuter hon av uppmärksamheten och avvaktar lugnt och med ett snett leende det stora avslöjandet ("Va? Är det...?"). 

Men det är den enda dagen. Idag är hon som vanligt och det känns tryggt; hon, caféet, den solbelysta tegelväggen utanför.

Vi börjar först med att berätta för varandra om några krångligheter i vardagen, ett barn som inte mår helt bra, en arbetssituation som känns tröttsam. Sedan berättar hon om någon hon känner vars mamma plötsligt dött varefter morbrorn fått för sig att klättra upp på dödsboets container, ramlat ner och fått hjärnblödning. Han har nu inget som helst närminne och kan säga de egendomligaste saker. Det är en på alla vis sorglig och tragisk historia men samtidigt i min sjuka värld vansinnigt rolig, som en fiktiv anekdot av Arto Paasilinna. Jag lyckas hålla mig för skratt men känner mig ändå lite skamsen.

I natten svischar jag hem på min svarta springare över Göta Älvbron, lite omskakad och rufsig av vitt vin, gammal vänskap och aprilnattens havsvindar.

Vart är allt på väg? Missilen, jag? Är jag missilen? Vad ska hända med oss, Göteborg, vad ska vi ställa till med?

Vi slumrar i den ljusblå såpbubblan, ett ögonblick i taget. 

Vi vet kanske något litet mer.

När vi vaknar.

Går det att vara olycklig på våren?

Det är märkligt med våren.
Det är mer invecklat att vara olycklig då.

När en flicka vägrar äta. Och illblå scilla kämpar sig upp i mullen bakom huset.
När hon slutar dricka vatten. Medan min gudom, den hett efterlängtade, vår enda sol, strålar på slutna ögonlock, rinner som varm sirap över nytt gräs, så grönt att det gör ont i ögonen.
När man inte kan hjälpa till och måste stå kvar. Andas, göra ingenting. Försöka överleva det. Medan vänner och älskande håller handen, dricker kaffe på träbänkar och strosar genom ljus skog med öppen jacka.

Jag hade en gång en vän som hade sina perioder, och då längtade hon bara efter regn, blåst och mörker. Hon tänkte sig att hon var gjord för den typen av väder eftersom det var så hon såg ut inuti. Då harmonierade helheten. Hon gled in och ut ur sig själv, som man gör, mellan tankar inifrån och intryck utifrån. Otvunget, ledigt. Olyckligt, ja. Men ändå, i samma värld, utan motstånd.
I regnet kunde hon gå med noggranna, återhållna steg, under sitt enorma paraply. Till jobbet, sedan hem.
Hon kunde fälla ihop paraplyet och parkera det i hallen, för att se ut genom blöta rutor en stund och sedan långsamt laga lite mat och kanske föra ett eller annat stillsamt samtal. Sedan somna och drömma märkliga drömmar. Hon kunde till och med bli lite uppåt, ta på sig den knallgula regnkappan och det röda läppstiftet och låtsas att hon var en färgklick i en svartvit film.

Men när solen sken och folk skrattade, låste hon in sig och låg vaken på nätterna. Tillvaron var skev, absurd, dissonant som ett falskt ackord. Världen var en glad operett och hon var ett mollackord.

Det är vettigt, makes sense. Själv har jag agerat ut, pratat, gråtit och skrivit. Ruskat på mig och försökt byta känslan mot den som passat. Passat vardagens göromål, andra människors känslor  och - årstiden. Vädret, våren.

Tills det inte gick att stänga av längre. Av olika orsaker fanns olyckligheten med lite för länge, orsakerna gick inte att pausa.

Jag minns en måndag när jag skar körsbärstomater i halvor, till doften av något ljuvligt i ugnen, medan barnen skrattade i bakgrunden och mina egna tårar rann. Det var första gången jag tänkte det: det är inte alltid antingen eller, upp och ner, efter regn kommer sol. Det kan lika gärna vara både och, SAMTIDIGT.

Det är en blandning av förnimmelser och de behöver inte alltid få några benämningar. Som toner i ett ackord, kryddor i en curryblandning. Hur förklarar man?
Det gör man knappt.
Hur väjer man undan, sållar bort dem som inte passar tillfället?
Det gör man inte heller enkelt.
Och egentligen, varför skulle man? När man bara släpper det, låter spjällen stå öppna, kan man bli förvånad.

Jag ber till gudomen för flickan. Jag gråter med min väninna, jag ser hennes skrattrynka med lite blött på. Hon är vacker som en dag.
Jag cyklar genom solfläckig skogsdunge med hjärtat i halsgropen över vad sjukhuset kan meddela, samtidigt som en gammal man blinkar åt mig och vi ler åt hans hund som satt sig för att skita mitt på gångbanan.

Det är ett ackord, ett vackert jävla ackord. En kryddblandning som ta mig fan gifter sig i munnen.

Det går att vara olycklig på våren. Och det går att vara lycklig samtidigt.

Ge mig ett motto!

Idag tänker jag på det; att det skulle sitta fint att ha ett motto eller två. Eller i alla fall mycket bestämda uppfattningar, som man upprepar, kanske ordagrant, kanske i olika formuleringar. Men man skulle osökt komma in på det nästan varje gång man pratar med någon, så att det stod klart för alla och envar vad som var viktigast för en och hur man ställde sig i denna den viktigaste frågan. Särskilt i en tid som flödar över av uttalanden och budskap som leder i miljoner riktningar och ofta saknar tydliga källor. Ett sätt att ruta in, skärma av och samtidigt komma ut.

Ni kan säga vad ni vill och för övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.
Det har ju visat sig både effektivt och inspirerande. Det lyckades ju med Karthago i alla fall, även om karthagierna (de som överlevde) säkert hade ett eller annat övrigt att tillägga. (Sambon berättar förresten att det finns en försvarsbloggare som avslutar alla inlägg i debatten med motsvarande: "För övrigt anser vi att Sverige ska gå med i Nato.")

Ett forskningsresultat eller en annan sorts sanning behöver ju valideras på olika sätt men ett motto? Det kan ju ingen ta ifrån en. Frågan är hur det är med vallöften, det funderar vi stilla över. Kanske räknas de som motton?

Min sambo har ett antal motton eller bestämda uppfattningar som han gärna delar med företrädesvis mig närhelst det ges möjlighet. Just nu handlar det en del om Decemberöverenskommelsens brister, faran med Rysslands imperialism och nödvändigheten av att bo på landet/skaffa torp. Här hemma kan det vara att taklamporna i hallen är idiotiska och bör bytas ut (till formen faktiskt lite lik Karthago). Det var jag som skaffade lamporna, de är galet snygga men mottots nötande retorik bryter sakta ner mitt försvar. Jag tror att nästa Ikeabesök kommer att sluta med några trista plafonder, som inte krockar med dörrar och fjortonåringens gitarrcase.

Jag har själv aldrig lyckats hitta några motton. Jag gjorde ett lamt försök med "Anna - aldrig fel" - som jag hade bredvid mitt namn på chatappen Whatsapp ett tag. Så väldigt fånigt, det låter som en reklamslogan. Och väldigt ospecifik dessutom, vad är Anna aldrig fel till, kaffet? Och för vem? Det ska ju handla om vad man själv vill ha, eller inte ha. Inte om någon annans eventuella val av Whatsapp-samtalspartner. Att jag själv, vare sig jag nu vill det eller ej, är nödgad att välja mig själv både till kaffet och i alla konversationer jag har, är liksom oundvikligt och inget som behöver uttryckas i något statement.

Jag hade en fin gymnasietid på många sätt. Huvudet överfullt av tankar, känslor och tvivel. Under tredje året upplyste en klasskamrat, som jag inte hade så nära relation med, mig om att hon hade en väldigt luddig uppfattning om vem jag var. "Jag vet ju hur du brukar se ut, hur din röst låter, vilka kompisar du gillar att umgås med och vilka ämnen du är bra på. Men jag har ingen aning om VEM DU ÄR."
Mycket snopet, liksom obegripligt. Och måhända är det så: Man är hela sin värld, ett överflöd, en urskog man gärna skulle ansa lite i, rensa, fixa till ett eller annat kalhygge. Men vem är man för andra? Ingen?

Är det för att det fattas ett motto?

Det finns en fågel här bakom huset, kanske en stare, med en melodi i sin sång som låter som något från en rocklåt. Den sjunger en mängd olika trudelutter, till synes utan inbördes sammanhang, rim eller reson. Men den avslutar med sin favoritmelodi.
Fjortonåringen med gitarrcaset har lockat ut mig för att lyssna på den. Hans vackra ögon smalnar och skrattar när vi hör, han ser på mig och är imponerad. Den lilla fågeln som inte förstår mycket av världen, eller av det vi tror att vi förstår, har preferenser. Föredrar en viss tonföljd, tycker det låter snyggt och avslutar alla uttalanden med sitt eget melodiska motto.
Kanske, kanske är det fjortonåringen själv som har inspirerat staren, tänker jag.
Jag ser framför mig hur riffet likt en doft sipprar ut genom hans fönster och stiger upp mot hustaken och ekskogen i vårkvällen, där starhanen förbluffad över skönheten i det, stannar upp och börjar öva. För att få till det rätta uttrycket.

Det är väl så många av oss får göra, som staren. Vi famlar tvivlande bland ställningstaganden i ett överflöd av sympatier och antipatier, av sanningar, slogans och lögner. Men vi hör något, ser något, känner något som fångar oss.

Och det försöker vi uttrycka.

Kan vi få ha lite långtråkigt?

Sexåringen är nöjd över långfredagens ankomst. "Vi ska ha långtråkigt", säger han lyckligt i mitt knä. "För det ska man ha på långfredag. Det hade Jesus." Jag undrar stilla över varifrån alla dessa religionskunskaper kommer men är glad att slippa lyssna på skrikiga barnprogramsröster.
  Vi är först uppe, som vanligt. Huset är tyst på det där soliga sättet som egentligen brukar vara förbehållet sommarmorgnar.
Vi ser båda simultant ut genom fönstret. "Jag önskar att det var lika varmt som i södra Australien", suckar sexåringen längtansfullt. Vi enas om att gå ut på promenad och köpa påskris när temperatiren åtminstone stigit i nivå med Danmark.
Han stryker försiktigt över min handlov med sin lilla, lena pekfingertopp.
"Jag vet varför du är skrynklig, mamma", säger han. "Det är bara för att du är lite gammal". "Jo, jag vet", svarar jag. "Det är åren, och solen."

Sen tänker jag på det han säger. Att det inte längre ger den där svaga stresskänslan i hjärttrakten. Tiden som bara går. Solen som jag älskar så, men som hejar på medelåldern.
För jag följer med min ålder nu, går med den, hand i hand. Hänger med armarnas lite skrynkliga skinn. Vi lutar oss framåt ihop, armarna och jag och huden följer med så fint, som mjuka gardiner. Inte så långa, två ganska styva kappor bara, men ändå. Följsamma.
 Jag haltar lite emellanåt med den ömmande höften, och jag ömmar för den tillbaka. Inte ska du behöva springa då min lilla vän, så som du ränt runt i dina dar. Vi kan gå på crosstrainern istället, det gillar du bättre.
Och jag klämmer ner mig själv i solhörnen, och skiter i vilket. Skrattar med skrattrynkorna, inte åt dem. Tänker att de kan vara glada att de är så många, att de har varann. Och den lilla i vänster mungipa, den gör mig faktiskt lite, lite snyggare.
Jag kan trava in rakryggad på det flotta lunchstället och bli behandlad som en dam. Inte som en brud man kan flörta med, eller en vilsen studentska som knappt kan betala för sig. Jag skäms inte ens när jag tappar servetter och glömmer kortet i läsaren. Skrattar bara åt mig själv med alla mina skrattrynkor, och det gör även servitören, fast utan sina.

För det ska va gött å leva och fint å ha levat. Annars är det ju ingen mening med att vara ung, kämpa, plugga, jobba, träna, föda barn och - herregud - uppfostra dem, LEVA. För att sen må illa av att HA LEVT? Då kan man ju lika gärna sätta punkt vid tjugosju, gå med i klubben strax innan så att man går till historien som kompis med Kurt Cobain, och YOLO rakt in i bergväggen bara? Klart mer tidseffektivt, billigare och befriande kravlöst.
Och fyrtio ska inte vara det nya tjugo. För helvete, folket! Låt tjugoåringarna vara tjugo, låt oss vara medelålders. Jag ät trött på ett samhälle som måste, måste vara ungt och nytt, där ingen tar sig tid att tänka efter och allt måste opereras. En halv värld med Michael Jackson-syndrom.
Jag vill att vi ska få vara skrynkliga, rynkiga, glada och trygga. Solbrända, självsäkra och faktiskt ganska snygga. Men också bekymrade, oroliga, eftertänksamma och visa. Kan vi få bli gamla, tack? Vänta lite, pausa, bara en liten stund?
Och tack, älskade sexåring: Kan vi få ha lite långtråkigt?