Går det att vara olycklig på våren?

Det är märkligt med våren.
Det är mer invecklat att vara olycklig då.

När en flicka vägrar äta. Och illblå scilla kämpar sig upp i mullen bakom huset.
När hon slutar dricka vatten. Medan min gudom, den hett efterlängtade, vår enda sol, strålar på slutna ögonlock, rinner som varm sirap över nytt gräs, så grönt att det gör ont i ögonen.
När man inte kan hjälpa till och måste stå kvar. Andas, göra ingenting. Försöka överleva det. Medan vänner och älskande håller handen, dricker kaffe på träbänkar och strosar genom ljus skog med öppen jacka.

Jag hade en gång en vän som hade sina perioder, och då längtade hon bara efter regn, blåst och mörker. Hon tänkte sig att hon var gjord för den typen av väder eftersom det var så hon såg ut inuti. Då harmonierade helheten. Hon gled in och ut ur sig själv, som man gör, mellan tankar inifrån och intryck utifrån. Otvunget, ledigt. Olyckligt, ja. Men ändå, i samma värld, utan motstånd.
I regnet kunde hon gå med noggranna, återhållna steg, under sitt enorma paraply. Till jobbet, sedan hem.
Hon kunde fälla ihop paraplyet och parkera det i hallen, för att se ut genom blöta rutor en stund och sedan långsamt laga lite mat och kanske föra ett eller annat stillsamt samtal. Sedan somna och drömma märkliga drömmar. Hon kunde till och med bli lite uppåt, ta på sig den knallgula regnkappan och det röda läppstiftet och låtsas att hon var en färgklick i en svartvit film.

Men när solen sken och folk skrattade, låste hon in sig och låg vaken på nätterna. Tillvaron var skev, absurd, dissonant som ett falskt ackord. Världen var en glad operett och hon var ett mollackord.

Det är vettigt, makes sense. Själv har jag agerat ut, pratat, gråtit och skrivit. Ruskat på mig och försökt byta känslan mot den som passat. Passat vardagens göromål, andra människors känslor  och - årstiden. Vädret, våren.

Tills det inte gick att stänga av längre. Av olika orsaker fanns olyckligheten med lite för länge, orsakerna gick inte att pausa.

Jag minns en måndag när jag skar körsbärstomater i halvor, till doften av något ljuvligt i ugnen, medan barnen skrattade i bakgrunden och mina egna tårar rann. Det var första gången jag tänkte det: det är inte alltid antingen eller, upp och ner, efter regn kommer sol. Det kan lika gärna vara både och, SAMTIDIGT.

Det är en blandning av förnimmelser och de behöver inte alltid få några benämningar. Som toner i ett ackord, kryddor i en curryblandning. Hur förklarar man?
Det gör man knappt.
Hur väjer man undan, sållar bort dem som inte passar tillfället?
Det gör man inte heller enkelt.
Och egentligen, varför skulle man? När man bara släpper det, låter spjällen stå öppna, kan man bli förvånad.

Jag ber till gudomen för flickan. Jag gråter med min väninna, jag ser hennes skrattrynka med lite blött på. Hon är vacker som en dag.
Jag cyklar genom solfläckig skogsdunge med hjärtat i halsgropen över vad sjukhuset kan meddela, samtidigt som en gammal man blinkar åt mig och vi ler åt hans hund som satt sig för att skita mitt på gångbanan.

Det är ett ackord, ett vackert jävla ackord. En kryddblandning som ta mig fan gifter sig i munnen.

Det går att vara olycklig på våren. Och det går att vara lycklig samtidigt.