Kan vi få ha lite långtråkigt?

Sexåringen är nöjd över långfredagens ankomst. "Vi ska ha långtråkigt", säger han lyckligt i mitt knä. "För det ska man ha på långfredag. Det hade Jesus." Jag undrar stilla över varifrån alla dessa religionskunskaper kommer men är glad att slippa lyssna på skrikiga barnprogramsröster.
  Vi är först uppe, som vanligt. Huset är tyst på det där soliga sättet som egentligen brukar vara förbehållet sommarmorgnar.
Vi ser båda simultant ut genom fönstret. "Jag önskar att det var lika varmt som i södra Australien", suckar sexåringen längtansfullt. Vi enas om att gå ut på promenad och köpa påskris när temperatiren åtminstone stigit i nivå med Danmark.
Han stryker försiktigt över min handlov med sin lilla, lena pekfingertopp.
"Jag vet varför du är skrynklig, mamma", säger han. "Det är bara för att du är lite gammal". "Jo, jag vet", svarar jag. "Det är åren, och solen."

Sen tänker jag på det han säger. Att det inte längre ger den där svaga stresskänslan i hjärttrakten. Tiden som bara går. Solen som jag älskar så, men som hejar på medelåldern.
För jag följer med min ålder nu, går med den, hand i hand. Hänger med armarnas lite skrynkliga skinn. Vi lutar oss framåt ihop, armarna och jag och huden följer med så fint, som mjuka gardiner. Inte så långa, två ganska styva kappor bara, men ändå. Följsamma.
 Jag haltar lite emellanåt med den ömmande höften, och jag ömmar för den tillbaka. Inte ska du behöva springa då min lilla vän, så som du ränt runt i dina dar. Vi kan gå på crosstrainern istället, det gillar du bättre.
Och jag klämmer ner mig själv i solhörnen, och skiter i vilket. Skrattar med skrattrynkorna, inte åt dem. Tänker att de kan vara glada att de är så många, att de har varann. Och den lilla i vänster mungipa, den gör mig faktiskt lite, lite snyggare.
Jag kan trava in rakryggad på det flotta lunchstället och bli behandlad som en dam. Inte som en brud man kan flörta med, eller en vilsen studentska som knappt kan betala för sig. Jag skäms inte ens när jag tappar servetter och glömmer kortet i läsaren. Skrattar bara åt mig själv med alla mina skrattrynkor, och det gör även servitören, fast utan sina.

För det ska va gött å leva och fint å ha levat. Annars är det ju ingen mening med att vara ung, kämpa, plugga, jobba, träna, föda barn och - herregud - uppfostra dem, LEVA. För att sen må illa av att HA LEVT? Då kan man ju lika gärna sätta punkt vid tjugosju, gå med i klubben strax innan så att man går till historien som kompis med Kurt Cobain, och YOLO rakt in i bergväggen bara? Klart mer tidseffektivt, billigare och befriande kravlöst.
Och fyrtio ska inte vara det nya tjugo. För helvete, folket! Låt tjugoåringarna vara tjugo, låt oss vara medelålders. Jag ät trött på ett samhälle som måste, måste vara ungt och nytt, där ingen tar sig tid att tänka efter och allt måste opereras. En halv värld med Michael Jackson-syndrom.
Jag vill att vi ska få vara skrynkliga, rynkiga, glada och trygga. Solbrända, självsäkra och faktiskt ganska snygga. Men också bekymrade, oroliga, eftertänksamma och visa. Kan vi få bli gamla, tack? Vänta lite, pausa, bara en liten stund?
Och tack, älskade sexåring: Kan vi få ha lite långtråkigt?