Rastlöshet och ätstörningar

Jag hade en ätstörning en gång.
Det var egentligen inte som en fråga om mat. Eller vikt. Det var en fråga om kontroll.

Jag var arton och ett halvt, det var höst och drygt en termin kvar till studenten. Livet skulle förändras, blir stort, bli viktigt. Något skulle uträttas och klaras av, men vad var fortfarande ganska oklart. Det som var ställt bortom alla tvivel var vem. Vem som skulle vända livet rätt, upp, fram.
  Dagarna gick rätt bra, skolan ankrade mig. Men kvällarna blev alltmer tveksamma, med ovissa syften. Tystnad, stillhet och lugn blev ett tecken på inaktivitet, på att tiden inte utnyttjats rätt. Stunderna borde ha använts på något lämpligt, ändamålsenligt sätt, för att driva mig in i vuxenlivet. Sätt som andra verkade känna till men jag själv var helt oklar över.
 En otålighet, rastlöshet, som pyttesmå elstötar genom lårmusklerna, drev ut mig på Sävedalens trygga villagator, upp för trånga, lövhala trappor, mellan frukttyngda trädgårdar och övergivna lekplatser. Doften av mull och nedfallna äpplen, anspänningen i benen och den ökade andhämtningen var oslagbart som knark. Efter någon timme eller två var jag trött och varm i kroppen, kunde gå hemåt, tränga mig ned bredvid min varma mamma i soffan och låta mig översköljas av tevens tröstande småprat.
  Bieffekten var viktminskning, till att börja med helt ofrivillig, och en tillfredsställelse över att åtminstone kunna använda tiden till något konkret. Det var någon gång efter jul som det började gå snett. Att undvika julgodiset var mycket lättare än jag trott och tappa i vikt kändes numera som det enda jag verkligen med säkerhet kunde åstadkomma. Att gå upp det igen var ju därför logiskt sett otänkbart. Problemet är bara att väger man så lite att kroppen inte ens kostar på sig menstruationer, suger den åt sig kalorier som om det är det enda den vill och kan. Att hålla vikten på den nivån utvecklar en total mat- och viktfixering, så blir det bara.
  Det märkliga var att ingen reagerade. Det vill säga; då tyckte jag att det var mycket märkligt. Hur jag mådde borde väl ha lyst igenom mina ögon? Helst hade jag inte ögonkontakt för länge, det måste ju vara helt förskräckligt för vem som helst att stirra in i den där avgrunden? Och revbenen - vem såg inte dem?
  Men det är så underligt, det där. Bylsiga tröjor, överaktivitet och stora leenden kan dupera vem som helst. Och när man mår som sämst, verkar man ibland som starkast. Mamma, pappa: jag klandrar er inte ett ögonblick.
  Jag ruskade mig ur det under några månaders uthärdande av viktuppgång, med start på studentfesten. Det blev helt enkelt lite för tråkigt att peta i skagentoast och låtsasdricka rosa champagne. Och så gräsligt otacksamt.
  Det sägs ibland att "en gång ätstörd, alltid ätstörd". Det stämde visst inte riktigt på mig. När jag väl börjat äta har jag gjort det med större frimod och mindre ånger än många tjejer och kvinnor i min omgivning. Där har jag varit och dit vill jag inte tillbaka.
Däremot kanske man skulle mynta ett nytt uttryck: "En gång rastlös, alltid rastlös". Det otåliga pirret i kroppen, längtan efter något annat, något mer, hjärnans lite för många associationer, vemodet och de alla tusentals obesvarade frågorna, dessa ting blir man visst aldrig av med.
  Kronisk rastlöshet kan lindras med allehanda metoder; stajlad hårman, bekräftelse, prestation, humor, lite för många pojkvänner, musik, skrivande, fester, träning. Skaffa många barn, undervisa ännu många fler. Dricka lite för mycket kaffe. Och så de långa, snabba promenaderna. Men det måste erkännas: man blir ju sliten av alla dessa aktiviteter.
  Kanske är jag det ändå äntligen på spåren? Tricket verkar vara att trösta sig med rätt saker. Hårmanen är kvar, fast mindre stajlad. Humorn, promenaderna och kaffet har fått stanna. Likaså musiken och skrivandet, fast ransonerat. Prestationsångest och bekräftelsenoja motas ihärdigt som Olle i grind. Alla pojkvännerna också, haha.
 Rätt lindring behöver dock ett nytt och till synes ovärderligt tillägg: att låta bli att trösta sig. Tänk. Så bakvänt och ironiskt - och ändå så genialt: Stå kvar, vara rastlös, överleva.
  Detta görs med fördel i skogsterräng.

Så, mina vackra och rastlösa tonårsbarn: jag förstår er så oerhört väl. Kanske får ni heller aldrig ro i själen? Och vilken lindring som är den rätta för er kan ni bara prova er fram till på egen hand. Men ni kan väl följa med mig till gläntan en stund? Där de gamla ekarna klättrar mellan de ännu äldre klippblocken medan den svaga, vinterröda solen letar sig ned genom trädkronorna, som sköra blyertsteckningar.
 Kom, vi går dit, vi håller varandras händer. Och står ut en stund.