Tacksam och bara lite bitter

Sommarveckorna glider fram, stabilt och ganska långsamt, som en pråm på en kanal, tänker jag mig. Den trycker på, tiden, alltid samma stadiga flöde, enligt klockan, fast inte alls i mitt huvud. Min tidsuppfattning är lite sned numera, jag tycker vissa partier tar stor plats, en djupdykning i tidspoolen. Den lilla stunden i skogen, precis där gläntan öppnade sig, blicken från någon jag tycker om. Tiden bromsar, jag får följa med in i en liten rymd där minsta lilla skeende blir stort, som ett mikrouniversum, och sen är jag tillbaka på ytan efter en längre tidsrymd. Fast det har gått ett par sekunder. En liten, plötslig evighet, en pöl av djup där det inte ska vara någon. 

  Andra stunder försvinner. Jag blir stående på hallmattan, går fram och tillbaka lite, sätter mig, reser mig, börjar torka diskbänken, kommer att tänka på något. Avbryter mig för att leta eller kolla eller städa bort eller ta fram, och så har en timme gått. Ett slukhål i tiden. Slurp, bara. 

Är det sakerna som stjäl tiden? Dem jag ska leta efter, flytta runt? 

  Det kan vara den här kroppen som inte riktigt lyder än. När jag var som sjukast var det som om ett kraftigt åldrande inträtt. Jag var fyrtio plus, men kände mig yngre ändå, och sen med ens nittio. Och dessutom sjuk. Och så trött, så oändligt trött. Vännerna har nickat igenkännande, de som inte själva haft detta virus. Jaaa, precis som när jag väntade barn, eller jaaa, precis som när jag hade influensan, jag kunde inte träna på flera veckor. Men sorry, och nej. 

  När jag var liten såg jag en film om en flicka vars mamma hade Münchhausens syndrom. Varje morgon flickan vaknade öppnade hon ögonen och sa "åh, mamma, idag tror jag att jag håller på att bli frisk!" "Det var roligt att höra!", svarade mamman, "drick nu bara din medicin". Och flickan drack, blev åter förgiftad och låg kvar i sjuksängen, i dvalliknande, total orkeslöshet. 

  Ungefär sådär var det, varje morgon vaknade jag och mådde lite bättre, men med vakenheten kom sjukdomen tillbaka, vältrade sig över mig som en tung, påträngande man som är helt ovälkommen. Min vän och jag, som också var sjuk, kallade honom rätt och slätt Mr Corona. Ett ex man bytt lås för och vars väskor man kastat ut, men så plötsligt står han där i vardagsrummet, närmar sig långsamt men obevekligt och lägger sig över en så att man knappt får luft och hela kroppen värker, ilar, hugger och ber om att få slippa. Så nej, det liknar ingenting annat. Och nej, nittioåringar vill inte bli behandlade sådär. 

   Sen har jag föryngrats, mycket, mycket långsamt. Idag, kanske etthundratrettiofem dagar senare, är jag säkert bara sjuttio. Bra dagar orkar jag lika mycket som mina föräldrar. Hur ung behöver man bli för att klara att löpträna? Är det för att jag inte kan, som jag längtar så hett? Spränga fram, med studsande skosulor och fjädrande ben, tungt och lätt samtidigt, kämpigt och svettigt och alldeles, alldeles underbart. 

 Ja, jag är kanske lite bitter. Men jag föredrar att tänka att jag längtar. Jag längtar efter styrkan, ungdomen, friskheten. Jag vill tro att den kommer. Kan jag bli sjuttio, så kan jag bli sextiofem, femtioåtta, och helt plötsligt är det jag igen, den gamla vanliga Anna.

  Helt som vanligt blir det aldrig mer. Det vill jag inte. De där andetagen som inte gav luft, huggen i benen och alla små blåmärken, omotiverade enkelstötar i armbågar och att inte kunna hålla i telefonen. Att inte veta vad ett vardagligt föremål heter, inte kunna läsa mer än några rader. Det tar en väldigt nära en kant. Den kanten dök upp, rakbladsvass men tyst och utan förvarning eller läskig musik, mitt i fågelkvittret. 

   Det kunde tagit slut.

   Det gjorde inte det. 

   Jag kan gå i den här gläntan. Pojken springer framför mig, han vänder sig om och ropar, väntar, det glittrar till i hans gröna ögon, där skogen reflekteras. 

  Det ska aldrig mer bli som vanligt. 

   

En liten grön pin

Det är en oanständigt tidig sportlovsmorgon. Klockan är tjugo över fem. Jag har numera en liten, klassisk väckarklocka på sängbordet och telefonen på laddning i köket. P och jag har pratat om det där med telefoner, att inte ha dem på sig, titta på dem jämt, och absolut inte!! sitta bredvid varandra med var sin i handen och blickarna vända ner och bort, när det man vill ha finns precis bredvid.
En kollega med blont skägg och ett blått och ett brunt öga, som jag har  moderskänslor för, vilket jag för övrigt får för alla människor under trettio, har också tipsat om detta. Ingen teknologi i sovrummet! För att till exempel kunna somna om när man vaknar oanständigt tidigt.
Jag funderar över om det är lika bra att gå upp och sätta på Gilmore girls till en halv, eller vem skojar jag med, en hel kanna kaffe. Men jag har drömt konstigt så jag börjar tänka på det istället. Jag och P låg i sängen och jag lyfte på täcket och tittade ner på hans vackra kropp. Men vad nu? Han hade ingen... Ingen alls! Som en liten navelstump på en bebis ungefär. Sen tänker jag, sådär listigt som man gör i drömmar: "Ahaaa! Jag visste väl att det fanns en hake." Eller kanske tvärtom då, ingen hake.
Plötsligt vaknar jag, en gång till. Och klockan är halv åtta, det ljusnar. Det är februari och solen går upp innan lunch!

Jag städar. Inte är det mycket, eller grundligt, men det sker ett slags sorterande av halsdukar och återvinning och det är sådana mängder att jag börjar skratta. Och tröttna. Fy fan vad mycket skräp vi skapar! Tioåringen vill inte att vi ska köpa något mer alls, någonsin. Den ambitionen kommer inte att sitta i, men han har sett en dokumentär om barn som lever på soptippar. Han har samma mimik som Greta Thunberg när han pratar om det.

Vi ska åka till Eriksberg, gå på kajen och fika i solen, det bestämmer jag och mina tre barn i spridda åldrar och jag tömmer en väska jag inte använt på ett tag. På botten ligger en liten, klargrön metallpin med ett enda ord i vit stil. "Nu." Jag tittar på den men låter den ligga kvar. Packar ner plånbok och telefon, vattenflaska. Jag minns inte var jag fått just denna pin ifrån. Säkert var det i valtider. Men var det Miljöpartiets representant som gav mig den? Eller Centerns? Jag gillar den men jag måste väl veta vad den står för om jag ska sätta fast den någonstans?
Det är blåsigt ute men vid älven finns en bänk med mörka stenplattor, varma av solen. Vi lutar oss mot dem och låter guldet rinna ner över oss, in i alla kalla små glapp, i halsar och vid handleder. Den ljuskänslige har slutat klaga, han har coola solbrillor och äter hallongrotta. Artonåringen fläker upp sin jacka och lockarna dansar bakåt över pannan när han vänder sitt numera skäggiga ansikte mot himlen. Tjugotvååringen ser ut som en hollywoodstjärna, fast de sällan äter semlor på film.
Efteråt springer vi gapande som gibbonapor upp över berget, stigarna och bergsknallarna, höga på socker och (ännu mer) koffein. Ut över våren blickar vi, som ramlar in över älvlandskapet, tinar och krackelerar mörker, is och tjäle. Jag tar bilder på det medan det händer men det är inte fotogeniskt.
Jag tänker att det inte är så enkelt att vuxna glömmer hur man leker. De flesta människor från ungefär elva år kan, om de tror att de behöver, lära sig att stå ut med ett liv i allvar. Det betyder inte något annat än just det. Ingen behöver stå ut med det. Don't grow up, it's a trap!
Vi står på utkiksplatsen,  jag har just blivit nerknuffad från en bänk under något slags herrepåtäppanlek. Tioåringen rusar tjutande bort och vill bli jagad. De stora sjunger märkliga lovsånger till fjolårsgräs, mörkblått älvvatten, båtar och kranar.
Jag öppnar väskan för att ta fram ett lypsyl. Där ligger en liten grön pin.
Jag tar upp den och stryker den blanka ytan med fingertoppen.
Jag vet inte vad den rent partipolitiskt står för, nej. Bryr jag mig just nu om det? Nej.
För att. Nu. Helt enkelt. Det är inte logiskt, det går inte att patentera, och det är inte  fotogeniskt.
Jag sätter fast den med den lilla nålen på framsidan av min slitna väska.
Sen springer jag med gutturala gibbonskrin efter barnet på väg upp i ett träd, på ett berg, i en stad, där våren kommer.

Över älven

Jag tar mig över älven två gånger under torsdagen, två gånger under fredagen. Sammanlagt tre gånger med färja, en gång över bron. Jag kan avundas dem som gör detta varje dag.

Göteborg är förrädiskt vackert under eftermiddagstimmarna, som ett lyckligt ovetande barn slumrar det i soldiset, medan gratisfärjan Älveli bär oss över den grönaktiga, böljande ytan. 

Där står vi med våra cyklar, som springare. Resenärer, främlingar för varandra, med siktet rakt fram, mot den gamla stadskärnan. En ung man skryter inför sina vänner om tidigare erövringar och kommande. Han lutar sig bakåt och skrattar självsäkert mot himlen, med en nuna som fått utstå några öl redan, och en del aprilsol. Det känns tidlöst.

Jag tänker att vi är tidsresenärer. Härifrån däck, med en siluett tonad i femtio nyanser av ljusblått, syns knappt några av stadens moderniteter. Även Göteborg är just nu befriad från tid, eller glider genom alla epoker. Uråldrig eller framtida vilar den som i en såpbubbla ett barn har blåst, en saga jag har berättat.

Oskar Fredriks kyrktorn spetsar sig in i bubblans kant, som en medeltida konungaspira. Masthuggskyrkan kan vara Apollo 13. Eller en gigantisk, rysk missil. Vart är den här bubblan på väg egentligen? Och vi resenärer? Det är oklart, disigt. Vi vilar i bubblan tillsammans med staden, medan måsarna skriar efter skummet vi rör upp bakom oss, och vi krampaktiskt greppar våra springare.

Jag skrattar mycket de här dagarna, trots allt. Träffar en gammal vän i Haga, på ett café jag besökt så många gånger att jag för längesen tappat räkningen. Vännen är olik alla jag känner och därför ovärderlig, icke utbytbar. Hon är klädd i en collegetröja med ett spindelnät på, som hon ägt sedan 80-talet och har örhängen i form av fiskskelett. Inget smink och det ljusgrå håret i stram hästvans uppe på huvudet, som vanligt. En gång per år, på niornas avslutningsfest, "klär hon ut sig till kvinna", som hon själv uttrycker det. Tonåringarna gör stora ögon och undrar vem den tjusiga damen är, med stor byst, prickig sextiotalsklänning och fantastisk makeup. Själv njuter hon av uppmärksamheten och avvaktar lugnt och med ett snett leende det stora avslöjandet ("Va? Är det...?"). 

Men det är den enda dagen. Idag är hon som vanligt och det känns tryggt; hon, caféet, den solbelysta tegelväggen utanför.

Vi börjar först med att berätta för varandra om några krångligheter i vardagen, ett barn som inte mår helt bra, en arbetssituation som känns tröttsam. Sedan berättar hon om någon hon känner vars mamma plötsligt dött varefter morbrorn fått för sig att klättra upp på dödsboets container, ramlat ner och fått hjärnblödning. Han har nu inget som helst närminne och kan säga de egendomligaste saker. Det är en på alla vis sorglig och tragisk historia men samtidigt i min sjuka värld vansinnigt rolig, som en fiktiv anekdot av Arto Paasilinna. Jag lyckas hålla mig för skratt men känner mig ändå lite skamsen.

I natten svischar jag hem på min svarta springare över Göta Älvbron, lite omskakad och rufsig av vitt vin, gammal vänskap och aprilnattens havsvindar.

Vart är allt på väg? Missilen, jag? Är jag missilen? Vad ska hända med oss, Göteborg, vad ska vi ställa till med?

Vi slumrar i den ljusblå såpbubblan, ett ögonblick i taget. 

Vi vet kanske något litet mer.

När vi vaknar.

Går det att vara olycklig på våren?

Det är märkligt med våren.
Det är mer invecklat att vara olycklig då.

När en flicka vägrar äta. Och illblå scilla kämpar sig upp i mullen bakom huset.
När hon slutar dricka vatten. Medan min gudom, den hett efterlängtade, vår enda sol, strålar på slutna ögonlock, rinner som varm sirap över nytt gräs, så grönt att det gör ont i ögonen.
När man inte kan hjälpa till och måste stå kvar. Andas, göra ingenting. Försöka överleva det. Medan vänner och älskande håller handen, dricker kaffe på träbänkar och strosar genom ljus skog med öppen jacka.

Jag hade en gång en vän som hade sina perioder, och då längtade hon bara efter regn, blåst och mörker. Hon tänkte sig att hon var gjord för den typen av väder eftersom det var så hon såg ut inuti. Då harmonierade helheten. Hon gled in och ut ur sig själv, som man gör, mellan tankar inifrån och intryck utifrån. Otvunget, ledigt. Olyckligt, ja. Men ändå, i samma värld, utan motstånd.
I regnet kunde hon gå med noggranna, återhållna steg, under sitt enorma paraply. Till jobbet, sedan hem.
Hon kunde fälla ihop paraplyet och parkera det i hallen, för att se ut genom blöta rutor en stund och sedan långsamt laga lite mat och kanske föra ett eller annat stillsamt samtal. Sedan somna och drömma märkliga drömmar. Hon kunde till och med bli lite uppåt, ta på sig den knallgula regnkappan och det röda läppstiftet och låtsas att hon var en färgklick i en svartvit film.

Men när solen sken och folk skrattade, låste hon in sig och låg vaken på nätterna. Tillvaron var skev, absurd, dissonant som ett falskt ackord. Världen var en glad operett och hon var ett mollackord.

Det är vettigt, makes sense. Själv har jag agerat ut, pratat, gråtit och skrivit. Ruskat på mig och försökt byta känslan mot den som passat. Passat vardagens göromål, andra människors känslor  och - årstiden. Vädret, våren.

Tills det inte gick att stänga av längre. Av olika orsaker fanns olyckligheten med lite för länge, orsakerna gick inte att pausa.

Jag minns en måndag när jag skar körsbärstomater i halvor, till doften av något ljuvligt i ugnen, medan barnen skrattade i bakgrunden och mina egna tårar rann. Det var första gången jag tänkte det: det är inte alltid antingen eller, upp och ner, efter regn kommer sol. Det kan lika gärna vara både och, SAMTIDIGT.

Det är en blandning av förnimmelser och de behöver inte alltid få några benämningar. Som toner i ett ackord, kryddor i en curryblandning. Hur förklarar man?
Det gör man knappt.
Hur väjer man undan, sållar bort dem som inte passar tillfället?
Det gör man inte heller enkelt.
Och egentligen, varför skulle man? När man bara släpper det, låter spjällen stå öppna, kan man bli förvånad.

Jag ber till gudomen för flickan. Jag gråter med min väninna, jag ser hennes skrattrynka med lite blött på. Hon är vacker som en dag.
Jag cyklar genom solfläckig skogsdunge med hjärtat i halsgropen över vad sjukhuset kan meddela, samtidigt som en gammal man blinkar åt mig och vi ler åt hans hund som satt sig för att skita mitt på gångbanan.

Det är ett ackord, ett vackert jävla ackord. En kryddblandning som ta mig fan gifter sig i munnen.

Det går att vara olycklig på våren. Och det går att vara lycklig samtidigt.

Ge mig ett motto!

Idag tänker jag på det; att det skulle sitta fint att ha ett motto eller två. Eller i alla fall mycket bestämda uppfattningar, som man upprepar, kanske ordagrant, kanske i olika formuleringar. Men man skulle osökt komma in på det nästan varje gång man pratar med någon, så att det stod klart för alla och envar vad som var viktigast för en och hur man ställde sig i denna den viktigaste frågan. Särskilt i en tid som flödar över av uttalanden och budskap som leder i miljoner riktningar och ofta saknar tydliga källor. Ett sätt att ruta in, skärma av och samtidigt komma ut.

Ni kan säga vad ni vill och för övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.
Det har ju visat sig både effektivt och inspirerande. Det lyckades ju med Karthago i alla fall, även om karthagierna (de som överlevde) säkert hade ett eller annat övrigt att tillägga. (Sambon berättar förresten att det finns en försvarsbloggare som avslutar alla inlägg i debatten med motsvarande: "För övrigt anser vi att Sverige ska gå med i Nato.")

Ett forskningsresultat eller en annan sorts sanning behöver ju valideras på olika sätt men ett motto? Det kan ju ingen ta ifrån en. Frågan är hur det är med vallöften, det funderar vi stilla över. Kanske räknas de som motton?

Min sambo har ett antal motton eller bestämda uppfattningar som han gärna delar med företrädesvis mig närhelst det ges möjlighet. Just nu handlar det en del om Decemberöverenskommelsens brister, faran med Rysslands imperialism och nödvändigheten av att bo på landet/skaffa torp. Här hemma kan det vara att taklamporna i hallen är idiotiska och bör bytas ut (till formen faktiskt lite lik Karthago). Det var jag som skaffade lamporna, de är galet snygga men mottots nötande retorik bryter sakta ner mitt försvar. Jag tror att nästa Ikeabesök kommer att sluta med några trista plafonder, som inte krockar med dörrar och fjortonåringens gitarrcase.

Jag har själv aldrig lyckats hitta några motton. Jag gjorde ett lamt försök med "Anna - aldrig fel" - som jag hade bredvid mitt namn på chatappen Whatsapp ett tag. Så väldigt fånigt, det låter som en reklamslogan. Och väldigt ospecifik dessutom, vad är Anna aldrig fel till, kaffet? Och för vem? Det ska ju handla om vad man själv vill ha, eller inte ha. Inte om någon annans eventuella val av Whatsapp-samtalspartner. Att jag själv, vare sig jag nu vill det eller ej, är nödgad att välja mig själv både till kaffet och i alla konversationer jag har, är liksom oundvikligt och inget som behöver uttryckas i något statement.

Jag hade en fin gymnasietid på många sätt. Huvudet överfullt av tankar, känslor och tvivel. Under tredje året upplyste en klasskamrat, som jag inte hade så nära relation med, mig om att hon hade en väldigt luddig uppfattning om vem jag var. "Jag vet ju hur du brukar se ut, hur din röst låter, vilka kompisar du gillar att umgås med och vilka ämnen du är bra på. Men jag har ingen aning om VEM DU ÄR."
Mycket snopet, liksom obegripligt. Och måhända är det så: Man är hela sin värld, ett överflöd, en urskog man gärna skulle ansa lite i, rensa, fixa till ett eller annat kalhygge. Men vem är man för andra? Ingen?

Är det för att det fattas ett motto?

Det finns en fågel här bakom huset, kanske en stare, med en melodi i sin sång som låter som något från en rocklåt. Den sjunger en mängd olika trudelutter, till synes utan inbördes sammanhang, rim eller reson. Men den avslutar med sin favoritmelodi.
Fjortonåringen med gitarrcaset har lockat ut mig för att lyssna på den. Hans vackra ögon smalnar och skrattar när vi hör, han ser på mig och är imponerad. Den lilla fågeln som inte förstår mycket av världen, eller av det vi tror att vi förstår, har preferenser. Föredrar en viss tonföljd, tycker det låter snyggt och avslutar alla uttalanden med sitt eget melodiska motto.
Kanske, kanske är det fjortonåringen själv som har inspirerat staren, tänker jag.
Jag ser framför mig hur riffet likt en doft sipprar ut genom hans fönster och stiger upp mot hustaken och ekskogen i vårkvällen, där starhanen förbluffad över skönheten i det, stannar upp och börjar öva. För att få till det rätta uttrycket.

Det är väl så många av oss får göra, som staren. Vi famlar tvivlande bland ställningstaganden i ett överflöd av sympatier och antipatier, av sanningar, slogans och lögner. Men vi hör något, ser något, känner något som fångar oss.

Och det försöker vi uttrycka.

Kan vi få ha lite långtråkigt?

Sexåringen är nöjd över långfredagens ankomst. "Vi ska ha långtråkigt", säger han lyckligt i mitt knä. "För det ska man ha på långfredag. Det hade Jesus." Jag undrar stilla över varifrån alla dessa religionskunskaper kommer men är glad att slippa lyssna på skrikiga barnprogramsröster.
  Vi är först uppe, som vanligt. Huset är tyst på det där soliga sättet som egentligen brukar vara förbehållet sommarmorgnar.
Vi ser båda simultant ut genom fönstret. "Jag önskar att det var lika varmt som i södra Australien", suckar sexåringen längtansfullt. Vi enas om att gå ut på promenad och köpa påskris när temperatiren åtminstone stigit i nivå med Danmark.
Han stryker försiktigt över min handlov med sin lilla, lena pekfingertopp.
"Jag vet varför du är skrynklig, mamma", säger han. "Det är bara för att du är lite gammal". "Jo, jag vet", svarar jag. "Det är åren, och solen."

Sen tänker jag på det han säger. Att det inte längre ger den där svaga stresskänslan i hjärttrakten. Tiden som bara går. Solen som jag älskar så, men som hejar på medelåldern.
För jag följer med min ålder nu, går med den, hand i hand. Hänger med armarnas lite skrynkliga skinn. Vi lutar oss framåt ihop, armarna och jag och huden följer med så fint, som mjuka gardiner. Inte så långa, två ganska styva kappor bara, men ändå. Följsamma.
 Jag haltar lite emellanåt med den ömmande höften, och jag ömmar för den tillbaka. Inte ska du behöva springa då min lilla vän, så som du ränt runt i dina dar. Vi kan gå på crosstrainern istället, det gillar du bättre.
Och jag klämmer ner mig själv i solhörnen, och skiter i vilket. Skrattar med skrattrynkorna, inte åt dem. Tänker att de kan vara glada att de är så många, att de har varann. Och den lilla i vänster mungipa, den gör mig faktiskt lite, lite snyggare.
Jag kan trava in rakryggad på det flotta lunchstället och bli behandlad som en dam. Inte som en brud man kan flörta med, eller en vilsen studentska som knappt kan betala för sig. Jag skäms inte ens när jag tappar servetter och glömmer kortet i läsaren. Skrattar bara åt mig själv med alla mina skrattrynkor, och det gör även servitören, fast utan sina.

För det ska va gött å leva och fint å ha levat. Annars är det ju ingen mening med att vara ung, kämpa, plugga, jobba, träna, föda barn och - herregud - uppfostra dem, LEVA. För att sen må illa av att HA LEVT? Då kan man ju lika gärna sätta punkt vid tjugosju, gå med i klubben strax innan så att man går till historien som kompis med Kurt Cobain, och YOLO rakt in i bergväggen bara? Klart mer tidseffektivt, billigare och befriande kravlöst.
Och fyrtio ska inte vara det nya tjugo. För helvete, folket! Låt tjugoåringarna vara tjugo, låt oss vara medelålders. Jag ät trött på ett samhälle som måste, måste vara ungt och nytt, där ingen tar sig tid att tänka efter och allt måste opereras. En halv värld med Michael Jackson-syndrom.
Jag vill att vi ska få vara skrynkliga, rynkiga, glada och trygga. Solbrända, självsäkra och faktiskt ganska snygga. Men också bekymrade, oroliga, eftertänksamma och visa. Kan vi få bli gamla, tack? Vänta lite, pausa, bara en liten stund?
Och tack, älskade sexåring: Kan vi få ha lite långtråkigt?

Rastlöshet och ätstörningar

Jag hade en ätstörning en gång.
Det var egentligen inte som en fråga om mat. Eller vikt. Det var en fråga om kontroll.

Jag var arton och ett halvt, det var höst och drygt en termin kvar till studenten. Livet skulle förändras, blir stort, bli viktigt. Något skulle uträttas och klaras av, men vad var fortfarande ganska oklart. Det som var ställt bortom alla tvivel var vem. Vem som skulle vända livet rätt, upp, fram.
  Dagarna gick rätt bra, skolan ankrade mig. Men kvällarna blev alltmer tveksamma, med ovissa syften. Tystnad, stillhet och lugn blev ett tecken på inaktivitet, på att tiden inte utnyttjats rätt. Stunderna borde ha använts på något lämpligt, ändamålsenligt sätt, för att driva mig in i vuxenlivet. Sätt som andra verkade känna till men jag själv var helt oklar över.
 En otålighet, rastlöshet, som pyttesmå elstötar genom lårmusklerna, drev ut mig på Sävedalens trygga villagator, upp för trånga, lövhala trappor, mellan frukttyngda trädgårdar och övergivna lekplatser. Doften av mull och nedfallna äpplen, anspänningen i benen och den ökade andhämtningen var oslagbart som knark. Efter någon timme eller två var jag trött och varm i kroppen, kunde gå hemåt, tränga mig ned bredvid min varma mamma i soffan och låta mig översköljas av tevens tröstande småprat.
  Bieffekten var viktminskning, till att börja med helt ofrivillig, och en tillfredsställelse över att åtminstone kunna använda tiden till något konkret. Det var någon gång efter jul som det började gå snett. Att undvika julgodiset var mycket lättare än jag trott och tappa i vikt kändes numera som det enda jag verkligen med säkerhet kunde åstadkomma. Att gå upp det igen var ju därför logiskt sett otänkbart. Problemet är bara att väger man så lite att kroppen inte ens kostar på sig menstruationer, suger den åt sig kalorier som om det är det enda den vill och kan. Att hålla vikten på den nivån utvecklar en total mat- och viktfixering, så blir det bara.
  Det märkliga var att ingen reagerade. Det vill säga; då tyckte jag att det var mycket märkligt. Hur jag mådde borde väl ha lyst igenom mina ögon? Helst hade jag inte ögonkontakt för länge, det måste ju vara helt förskräckligt för vem som helst att stirra in i den där avgrunden? Och revbenen - vem såg inte dem?
  Men det är så underligt, det där. Bylsiga tröjor, överaktivitet och stora leenden kan dupera vem som helst. Och när man mår som sämst, verkar man ibland som starkast. Mamma, pappa: jag klandrar er inte ett ögonblick.
  Jag ruskade mig ur det under några månaders uthärdande av viktuppgång, med start på studentfesten. Det blev helt enkelt lite för tråkigt att peta i skagentoast och låtsasdricka rosa champagne. Och så gräsligt otacksamt.
  Det sägs ibland att "en gång ätstörd, alltid ätstörd". Det stämde visst inte riktigt på mig. När jag väl börjat äta har jag gjort det med större frimod och mindre ånger än många tjejer och kvinnor i min omgivning. Där har jag varit och dit vill jag inte tillbaka.
Däremot kanske man skulle mynta ett nytt uttryck: "En gång rastlös, alltid rastlös". Det otåliga pirret i kroppen, längtan efter något annat, något mer, hjärnans lite för många associationer, vemodet och de alla tusentals obesvarade frågorna, dessa ting blir man visst aldrig av med.
  Kronisk rastlöshet kan lindras med allehanda metoder; stajlad hårman, bekräftelse, prestation, humor, lite för många pojkvänner, musik, skrivande, fester, träning. Skaffa många barn, undervisa ännu många fler. Dricka lite för mycket kaffe. Och så de långa, snabba promenaderna. Men det måste erkännas: man blir ju sliten av alla dessa aktiviteter.
  Kanske är jag det ändå äntligen på spåren? Tricket verkar vara att trösta sig med rätt saker. Hårmanen är kvar, fast mindre stajlad. Humorn, promenaderna och kaffet har fått stanna. Likaså musiken och skrivandet, fast ransonerat. Prestationsångest och bekräftelsenoja motas ihärdigt som Olle i grind. Alla pojkvännerna också, haha.
 Rätt lindring behöver dock ett nytt och till synes ovärderligt tillägg: att låta bli att trösta sig. Tänk. Så bakvänt och ironiskt - och ändå så genialt: Stå kvar, vara rastlös, överleva.
  Detta görs med fördel i skogsterräng.

Så, mina vackra och rastlösa tonårsbarn: jag förstår er så oerhört väl. Kanske får ni heller aldrig ro i själen? Och vilken lindring som är den rätta för er kan ni bara prova er fram till på egen hand. Men ni kan väl följa med mig till gläntan en stund? Där de gamla ekarna klättrar mellan de ännu äldre klippblocken medan den svaga, vinterröda solen letar sig ned genom trädkronorna, som sköra blyertsteckningar.
 Kom, vi går dit, vi håller varandras händer. Och står ut en stund.