Var stolt, var obrydd!

Våga vägra renoveringsnoja.

Jag försöker verkligen. Jag vill inte trilla dit mer än jag redan gjort. För jag ser mig omkring och jag blir faktiskt lite sorgsen.
 Förr pratade man om förspilld kvinnokraft när tanterna veckade örngottsbanden. Och hur mycket mer frigjorda har vi blivit?
 Varenda hus måste ha en altan, och det räcker inte med en altan, det måste vara en stor jävla grill och inte vilken grill som helst utan en Weber, och inte vilken Weber som helst utan en gasol och inte vilken gasol som helst utan en med dubbla kokplattor, avställningsytor och halster.
 Och jag vet inte hur många gånger jag blivit hembjuden till helt underbara, egensinniga, intelligenta vänner som efter veckor av slit, med tomt bankkonto och bottenkörd relation stolt visat mig in i sina sinsemellan identiska vardagsrum.
Man vill ju inte verka obrydd.

 Jag har varit rätt stolt över mitt kök, trots dess uppenbara renoveringsbehov. Det saknar köksö, har skåp och luckor från tidigt nittiotal och gammaldags diskbänk av rostfritt stål. En hundrafemtio år gammal pinnsoffa i blågrön originalfärg, inramade reklamannonser från fyrtiotalet, prickig vaxduk och färgglada, mönstrade plåtburkar på hyllorna.
Tills jag fick ett exemplar av tidningen Hus och Hem Retro av min mamma. Jag öppnade den och stirrade in i mitt eget kök. Det enda som skiljde dem åt var färgen på pinnsoffan och stolarna - de hade bytt plats.
Vad hände där? Först blev jag glad, igenkänningsglädje, någon mer har samma skumma smak som jag! Sen lite besviken. Skit, någon mer har samma skumma smak som jag. Nej, jag har inte renoveringsnojat. Men det är ju ingen slump att mitt och Hus och Hems kök är tvåäggstvillingar.
 Men varför gör vi såhär? Det är ett socialt beteende, säger min dotter, den kloka. Men har vi inte alltid varit sociala varelser? Och inte har väl vi vanliga dödliga varit inredningsfixerade förr. Så varför denna designängsliga trendbrådska just innevarande årtionde? Välfärdssjukdom i Facebook-Sverige? ROT och RUT flyttar in?
 Det ytliga plåstret på den bråddjupa bristen på sammanhang?

Alla ni som joddlar medan ni hänger tavlor, mysfiser i blåstället och ligger och fantiserar i varandras armar om den nya kaminen: ni har hittat rätt, ni gör det ni älskar.
Men alla ni som egentligen inte orkar, vill eller har råd: gör som vi. Vi tog det lilla vi lyckats spara till köksrenoveringen och köpte en resa till Kanarieöarna.
Obrytt av oss, eller hur?