Insomnia

Gud vad skönt att lägga sig tidigt. Lite över tio, helt fantastiskt, åh vad jag ska sova i natt. Kudden är lite ojämn bara, liksom bucklig. Jag försöker puffa till den, platta ut bucklorna. Det går inte så bra, ingen vidare kudde det här. En riktig skitkudde faktiskt, säkert nåt billigt krafs som barnen haft att leka med, vad gör den i min säng egentligen? Är det Blixten McQueen på den? Då är den ju Alfreds. Men var är min? Jag borde skaffa mig en lyxkudde egentligen, en sån där dyr tempurvariant som Jenny har. Hon är en människa som vet vad sömnen betyder. Jag får nog ta Franks kudde och lägga Blixten där istället, han är ju uppe fortfarande, han märker inte det. Inte nu. Men sen. Han kommer lägga sig bredvid mig, inte hitta sin kudde och börja fräsa och rumstera om i sängen och nej, jag går upp och tar en kudde ur Alfreds säng. Den jag brukar ha när han vaknar, som han alltid gör, och jag får fumla mig dit i mörkret och krypa ner hos honom.
  Såja. Nu. Ah.
   Är det så att jag är lite hungrig ändå? Men skit i det nu, man måste väl kunna somna även om man är lite hungrig? Tänk på alla stackars människor som somnar hungriga varenda kväll. Lade jag fram kläder till imorgon, eller hur blev det? Jag var i tvättstugan och hämtade nåt, jo men visst ligger det en hög därborta på stolen? Den där behån bara, det är det där med behån. Varför slänger jag den inte bara, ja jag vet att det är den snyggaste jag har och den har en läcker lite ljusrödlila färg som inte syns under vare sig mörka eller ljusa kläder men herregud! Den var i storlek sjuttiofem när jag köpte den, som ju säkert är ett slags centimetermått runt bröstkorgen, men därifrån har ju något gått väldigt snett och nu borde detta mått ligga runt hundra. Idag när jag skulle hålla i morgongymnastiken med eleverna, åkte den upp över, alltså ovanför själva brösten och där stod jag med behån under hakan, som om jag hade fyra bröst, det är ju helt orimligt. Man kan inte ha det så. Man får ha riktiga kuddar under huvudet och även på framsidan. Jag är ju ingen tonåring längre, jag måste väl kunna fixa så enkla saker? Är jag funktionshindrad på nåt sätt eller?
  Frank kommer och lägger sig. Vi ligger tysta i något slags samförstånd kring trötthet, stillhet, sömn.
  Men vänta lite nu. Det hade ringt nån på telefonsvararen som hette Klas, jag ringde ju aldrig tillbaka. Undrar vem det kan ha varit. En förälder säkert. Men det var ju min privata mobil, hur kan han ha fått tag i det numret? Klas? Klas.
  Jag minns en Klas. Det var väldigt längesen nu, vad kan vi ha varit, nitton? Jag och Anna Charlotta gillade honom aldrig, varför egentligen? Han var pojkvän till en liten, väldigt charmig och rolig tjej vi kände som jag inte minns namnet på just nu. De bodde nånstans i Johanneberg och visst var vi på fest där och jag fick problem med mina linser och tog ut dem och hade typ ledsyn resten av kvällen? Men vad var det för fel på Klas, han var väl lite tråkig kanske, fyrkantig på nåt sätt. Stålbågade pilotbrillor som ju var klart mindre coolt då än nu. Och för detta höll jag och Anna Charlotta på och trackade den stackars pojken, när han inte hörde. Han sa nåt om Sverige och fosterland vid nåt tillfälle och på dessa lösa grunder spånade vi fram att han var rasist och började i hemlighet kalla honom Ku Klux Klas. Gud vad fånigt. Välbyggd var han ju förstås, så vi drog slutsatsen att han även var välutrustad och att detta var anledningen till att den lilla charmiga stannade kvar. Så det blev Kuk Lux Klas alternativt Kuk Klas de Lux, vilket ju helt klart var precis lika fånigt.
  Tänk vad man har mognat sen dess. Eller?
  Men SOOOOV!
  Nej, jag måste äta. Jag går upp, tar en macka som jag hinner breda med smör men hör sedan Alfred i den elektroniska barnvakten. Jag som hade spetsat in mig på ost. Jag börjar gå ut från köket utan ost men vänder och sliter med mig hela osten från kylskåpet. Det är ändå bara en liten tunn skidbacke kvar av den och en ny fräsch väntar på mig till frukost. Jag tar ett bett på mackan och ett på osten medan jag hasar mig tillbaka till sovrummet och krånglar mig ner hos Alfred. Han gnäller lite men blir tyst och vänder sig mot väggen när han känner att jag är där. När magen är mindre tom lägger jag mg på sidan, placerar min hand på hans svala arm. Hans hår är lite rufsigt i nacken, det anar jag i det svaga dunkelljuset från gatlampan utanför.
  Det är ju helt otroligt.
  Jag har barn, flera stycken helt underbara barn. Och här ligger ett av dem och drömmer, är rufsig i håret och har en knubbig arm som blir allt varmare under min handflata.
  Vad spelar någonting annat egentligen för roll?
  Jag tror att jag kommer att somna snart. Jag vet det.

God natt / Anna