Vind och pizza men inga cupcakes.

Idag är jag tacksam över:

- Att jag inte bakar cupcakes. Jag lider av en svår allergi mot när vedertagna fenomen (som muffins), uppdateras med lite amerikanskt trams, byter namn, blir hypertrendiga och är på var mans tunga. Det finns en hel hylla på Bokia med böcker om cupcakes. Mulliga, söta Leila ler skolflicksflörtigt mot kameran från en av dem, över ett dignande fat. Jag tittar, undrar och mår lite, lite illa.

- Kombinationen blåst, långt hår och läppglans. En kladdig men kär klassiker i mitt liv, i mitt älskade Göteborg.

- Nybadad Alfred. Det tråkiga är att han inte doftar som han brukar. Det roliga är att denna fantastiska doft börjat smyga sig på redan när vi blåser fram till parkeringen, jag känner den när jag lutar mig över honom och spänner fast bilbältet. Värme, närvaro, Alfreddoft.

- Den gamla mannen som stapplande kämpade för att hålla balansen i stormbyarna vid Hjuviks färjeläge, allt för den perfekta bilden på vågorna som skvätte in över betongen. Sofia drabbades av så akut medkänsla att jag nästan fick hejda henne från att störta ut och rädda honom. Sån är hon, min dotter. Att det finns folk som skriver läroböcker särskilt för niondeklassare, tänker ut hur de ska uttrycka sig för att eleverna ska förstå och väljer ut bilder de kan tänkas tycka om, är för henne så rörande och vackert och att hon faktiskt börjar gråta.

- Sofia. Jag förstår inte hur man kan beundra någon så mycket, se upp till någon som man själv har uppfostrat. Det säger väl en del om barnen. De är så väldigt mycket mer än summan av det man ger dem.

- Att människor kan ha medkänsla. Är inte detta egentligen vårt sjätte sinne?

- Elias och jag i blåsten, med armarna ut som vingar, jackorna bakom oss som segel. Hans skratt, som om jag kittlat honom.

- Ljudet av vinden i vajrar, flaggstänger och master i Öckerös hamn, som en något dissonant slagverksorkester ackompanjerad av vågskvätt.

- Pizzerian på Öckerö. Folk som stormar in med håret på ända och något vilt men upprymt i blicken. Hur hetsigt väder svetsar samman människor. Där är vi så lika, i vårt ojande över force mayeur, säkert överallt, i alla tider.

- Mat när man är riktigt hungrig. Pizzakillen: "Är det dina barn alla tre?" Jag: "Ja. De är lite olika gamla". Han: "Man kan inte tro att du har så stora barn!" Brett leende. Fjäsk, flört eller bara försäljningsknep, det bryr jag mig inte om. Ibland blir man väldigt glad av en komplimang.

God kväll, kära vänner!