Änglar i mjukisbyxor

  Dagens glada nyhet: Chefen var tillbaka efter sitt njurstensanfall!
  Min egen morbror, som dessutom har samma tilltalsnamn som min chef, närapå förblödde efter sina njurstensproblem så jag hade faktiskt varit lite orolig. Men chefen svassade in med en lätt solbränna efter golfresan under höstlovet och såg inte alls ut att ha några inre blödningar.

  Sexorna placerade jag vist nog utspridda i klassrummet, grupprummet, respektive datasalen vilket gav mig något för mycket motion och dem något för lite undervisning, sjuorna stal mina whiteboardpennor och skrev snälla men väldigt stora meddelanden till mig på tavlan när jag vände ryggen till och åttorna fick sig till livs en rask och mycket intensiv genomgång av korstågens orsaker och konsekvenser. Det senare gick så smärtfritt att jag började undra vad som gått snett. Kanske var de för trötta för att orka fråga vad jag egentligen pratade om?

Sammantaget har arbetsdagen resulterat i ett gråtande barn, noll rättade läxförhör men ett ganska stort antal skrattade skratt så det kunde ju varit värre.

Dagis stängde fyra prick, så jag fick släppa åttorna en bra stund innan lektionen egentligen var slut, med förmaningar om provet på fredag och om att den ovanligt korta lektionen minsann inte skulle bli en vana, att de gärna kunde sitta i biblioteket och läsa och, ja, ni vet ju hur vi låter. Det hjälpte inte alls, de var precis lika lyckliga ändå. "Chill", sa de med kärlek i rösten, i osynkad kör, med höjda glada ögonbryn och gled ut genom dörren och när solen sken in genom korridorfönstret på deras höstbleka kinder såg de ut som änglar förklädda i mjukisbyxor och plattat hår.

Jag sprang bokstavligen till bilen, norpade femtonåringen utanför hennes skola, hamnade bakom ett långsamtgående fordon och kom ändå för sent till dagis. Hur går det till?

Idag önskar jag: 
-Att jag var två stycken,
-Att jag var rik nog att anställa någon som var ungefär som jag, eller
-Att jag var rik nog att inte behöva jobba lika mycket, så att jag inte behövde en till som jag, och slapp både kloning och arbetsgivaransvar.

Nu är dagsens sanning att det är som det är.
Jag jobbar, därför finns jag.

Men idag har jag försökt, om och om igen, hela dagen igenom, att göra det jag vet att jag måste:
stjäla mig stunder som jag själv väljer. Släppa ner axlarna, le, få fem minuter novemberluft, klappa en kollega på armen, lyssna på en skitbra låt på spotify och vips! Kaosmörker förgås i som troll i solen.
Vi är kanske alla förklädda änglar.