Jag har en elev som heter Jens. Säger vi. Jens blir bra.
När jag började jobba i Jens klass hade jag svårt för honom. Han var tjurig och svår att samarbeta med och hans föräldrar var ett fullkomligt heldagsjobb. Första gången jag skulle hjälpa honom stirrade han ilsket på mig och undrade vad fan jag glodde på. Han hade lite talsvårigheter och föräldrarna och talpedagogen var på mig som bandhundar för att jag skulle träna honom individuellt. Jag kände ett visst motstånd mot att vistas ensam i ett litet grupprum med Jens men till slut var jag ju tvungen.
Första gångerna blev det inte mycket gjort. Jens satt med armarna i kors och munnen som ett ihopknipt streck och vägrade ens titta på mina övningar. Han ansträngde sig för att hitta på de värsta förlämpningarna han kunde tänka sig och dessa spottade han ur sig medan han stirrade på mig genom sina tjocka glasögon. Jag var tråkig, taskig och en dålig lärare. På detta valde jag att inte ge några kommentarer. Jag var då ful och luktade äckligt. Du är ovanligt kort, jävligt jobbig och kan inte tala rent, tänkte jag. Sedan: du är ett barn. Högt sa jag: Du får gärna tycka att jag är ful men nu ska vi jobba.
Du är en insekt, sa han då. Jaså, vilken insekt är jag då? undrade jag, nu lite nyfiken. En skalbagge, svarade Jens. Nej, du är ingen skalbagge, du har skalbaggar i näsan. Detta verkade han känna sig mycket nöjd med.
Åh, fy! sa jag. Jag började fnysa och klia mig runt näsan, ruska på huvudet och frusta. Han tittade på mig, förundrat. Har du skalbaggar i näsan?
Detta var en öppning, helt klart.
Ja, sa jag. Massor. Och vet du vad? Jag viskade fram det och lutade mig fram en aning. Nej? Jens viskade också nu. Jag har spindlar i håret också.
VA? Jens var helt bestört. Vi måste ta bort dom! Du kan inte ha spindlar i håret, Anna! Då kunde jag inte hålla mig för skratt längre. Jens stirrade förvirrat på mig i några sekunder. Du skojar ju bara, sa han sen, lite besviket. Han letade lite i mitt hår, efter spindlar. Sen tog han en hårslinga, tvinnade den mellan sina fingrar och lade den över sin överläpp, som en mustasch. Och isen var bruten.
Det blev ett internt skämt mellan oss, det där med insekterna. Du har nyckelpigor i öronen, kan jag säga. JASÅ?! säger Jens, som om det är en utmaning. Då har du...då har du gråsuggor i ögonbrynen! Och ögonen lyser av lycka och förväntan.
Det har gått ett år, lite mer. Jens har blivit bättre på att läsa, och talfelet hörs inte mycket. Han läser matsedeln på morgonen. SENAPSSALLAD, läste han idag, högt och frejdigt för hela klassen. Bra, Jens, säger min kollega, det var nästan rätt. SPENATLASAGNE.
Han hjälper till med morgongymnastiken, håller reda på hur många axelövningar vi har gjort, när det är dags att byta till armsnurrar. Han brukar vilja hjälpa mig med att sätta på projektorn i taket. Då får han ställa sig på stolen men han vill att jag ska hålla i hans ben. Idag hann jag inte det, jag skulle fixa med datorn samtidigt. Då blev han rädd och klamrade sig fast på stolen i fosterställning och jag fick nästan lyfta ner honom. Och han börjar bli tung.
Snart måste jag släppa iväg honom. Han är ju stor kille nu, som han själv säger.
Till hösten börjar han på gymnasiet.
Den här dagen vill jag tillägna alla människor som kämpar med något. Som har en jävligt brant uppförsbacke. Men som ändå kan lära sig svåra saker.
Sköt om er. Anna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar