Hon vaknar med ett litet ryck och ser sig omkring. Hörde hon ett ljud? Hon skärper uppmärksamheten men det är alldeles tyst. Den ljusröda katten ligger kvar i knäet, tung och varm. Den vänder sömnigt sitt lilla ansikte mot henne, utan att öppna ögonen. Sedan börjar den återigen trampa med tassarna och kurra, ett dovt, mjukt ljud som fortplantar sig som vibrationer ner i låren. Hon stryker handen över den lena, vita kattmagen och sedan över sin egen stela nacke. Inte bra att sova i fåtöljen såhär egentligen. Det är mörkt ute och de ljusgröna siffrorna på stereon visar tjugoett och femtiotre. Lika bra att borsta tänderna och gå och lägga sig nu. Roligare än så här blir det ju inte.
Då hör hon ett ljud. Katten öppnar genast ögonen och spetsar öronen. Ett tydligt, lätt skrapande ljud är det, som av en möbel som flyttas några centimeter. Hon blir blick stilla. Katten möter hennes blick. Och plötsligt ser hon en bild framför sig: hennes egen nyckel som oförklarligt ligger på köksbänken. Och luckan till skåpet ovanför som står öppen. Samma kväll, alldeles för en liten stund sedan.
Någon är i huset.
Hon lyfter ner katten på golvet och reser sig. Blir stående ett par sekunder. Sedan tar hon några ljudlösa steg över golvet, undviker omedvetet de två knarrande golvplankorna, ser sig snabbt om efter tillhygge och greppar tag i en liten vit hylla som hon tänkt sätta upp över sängen. Kanske för klent virke?
I trappan hör hon ytterligare ett ljud, ett kort prasslande och något som kan vara en utandning.
Nu står hon bakom väggen och på andra sidan om den, i hennes hall, befinner sig någon. Någon som inte är bjuden. Det är svårt att ta det steget som återstår. En bild svischar förbi: hon står med sjövattnet till midjan och ser ut över den glittrande viken. Ett, två, tre, på det fjärde ska det ske.
Så står de ansikte mot ansikte, den främmande mannen och hon. Han är en halvmeter längre än hon och har rutig skjorta. Hon kramar hyllan bakom ryggen och gör sig redo för att svinga den mot hans huvud.
Då ser hon uttrycket i hans ögon. Det är skrämt, stort, det rycker till svagt runt munnen. I en impuls låter hon plankan stanna bakom ryggen. Hon sänker ögonbrynen och lägger rösten djupt ner i bröstet.
Vad gör du här? säger hon och hör själv att hon talar som till ett olydigt barn eller en hund. Mannen svarar något stammande och obegripligt. Han harklar sig. Jag har nog gått fel, säger han sen och lyfter handen upp mot jackan. Hon följer handen med blicken och känner hyllans tyngd. Ska hon?
Jamen, ge dig iväg då! ropar hon. SÅ! Hon lutar sig lätt mot honom och gör en schasande rörelse med den fria handen.
Under en svindlande sekund mäter de varandra med blicken. Sedan går han baklänges mot ytterdörren, öppnar den och är försvunnen.
Hon låser båda låsen, hänger på säkerhetskedjan och står sedan kvar vid dörren, hon vet inte hur länge. Därefter letar hon snabbt igenom huset men ingenting saknas.
När hon lägger sig i sängen med katten intill sig, i ljuset från månskärvan utanför fönstret, kommer äntligen gråten.
Den här dagen vill jag tillägna alla männniskor med mod och en osviklig magkänsla. Som min mamma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar