Man blir trött av att älska

Nu vet jag nog vad du tänker: Du ser mig framför dig i sänghalmen (jag som är din vän, arbetskamrat, mamma eller totala främling och allt är ungefär lika illa), svettig och slutkörd och tänker: det där var LITE mer information än vad jag ville ha. Eller som man säger i agentfilmer: Let's keep this on an need-to-know basis, please.

  Men HAHA! Det var inte så jag menade.

Jag menade såhär.

  Att älska någon, bry sig om någon, vilja någon väldigt väl - det är så vansinnigt ansträngande tycker jag. 

Man gör så mycket i kärlekens namn, så jävla mycket hela tiden. Bara telefonräkningen i sig är totalt kärleksrelaterad, alla steg i trappor, alla mil i bil, alla miljarder ord man formulerar, alla sömnlösa nätter. Allt man står ut med för kärlekens skull som helst velat slippa, allt man lyssnar på, sätter sig in i, försöker lära sig, tänker på, sörjer och oroar sig för - som egentligen handlar om någon annan. 

Ibland tänker jag: Hur kommer detta sluta? Orkar jag, klarar jag? Men det finns inget val. Det är ju jag som älskar och kärleken kräver det, den är jag, den går inte att dämpa, avliva eller dra ur mig och skicka iväg i en luftballong över kvällshimlen. 

  Jag älskar dem jag älskar för att jag är den jag är. 

Och när man älskar så många som jag gör...herregud vad ansträngande det är. För det är inte som jag en gång för väldigt länge sedan trodde - att det finns en viss mängd som man fördelar på antalet älskade. Hur kunde jag tro det?

  Men å andra sidan - hur kunde jag veta? Att varenda kärlek är ett universum som saknar slut, botten, väggar och tak? Det är egentligen helt omöjligt att förstå.

  Man oroar sig, undrar och försöker. Bryr sig, tänker och hoppas. Sliter nästan livet ur sig. Jo, det är sant.

Ibland tänker jag: om det aldrig hänt? 

  Om jag blivit själv. Så vilsamt, så fridfullt, så enkelt.

  Jag sitter här vid datorn i köket, kvällen är svart utanför och adventsljusstakarna speglar sig i fönstren. De har varit omkring mig sedan i natt vid ettsnåret och nu är jag ensam och det är underbart. Hur var det att ha det så? Att bara ta hand om sig själv? Jag minns vagt.

  Men jag vet hur det blir. Jag kommer att se sambon här alldeles intill i morgon bitti, bråkandes över kaffebryggaren, nyvaken med skäggstubb och glädjen kommer gå upp som en sol över takåsarna. Sonen hasar snart nerför trappan i för stor hoodie. Han är varm under huvan och hans elvaåringsarmar måste jag krama så hårt att han säger aj och jag blir alldeles...ja. 

  Trött.

  Och är det värt det? Hell, yeah. För är det inte så? Det går inte att välja kärleken, den väljer oss. 

  Och sanna mina ord: när den väl är där, går det inte att välja bort den.

God natt alla ni som älskar / Anna