Kontinentaldrift. En sådan känner jag nu mycket starkt. Jag vill vara otrogen. Mot Europa.
Vet du varför jag startade den här bloggen till att börja med? Jag har inte erkänt det förrän nu.
Det är för att jag längtar så jävligt efter Afrika.
Det finns ett resebolag (jag tänker inte nämna vilket för jag vill inte ha någon onödig konkurrens även om jag förstår att du kan googla dig dit om du verkligen vill) som har utlyst en tävling. Den som skriver den bästa reseskildringen ska få åka på safari till Tanzania i tio dagar och blogga för resebolagets räkning, på hemsidan. Jag läste om resan. Jag tittade på kartor över Tanzania. Jag forskade om Lake Manyara och Serengeti, studerade bilder av flamingos och flodhästar och inom ett par dagar var jag fast. En förutbestämd sucker för Afrika.
Man måste kunna skriva en A4 om dagen om sina upplevelser, förmanade tävlingsvillkoren allvarligt. Ojoj, hur ska det gå?
Skoja inte. Det som förväntas av mig är alltså: 1. Upplev magiska safariäventyr hela dagen. 2. Skriv en A4 om det på kvällen. Däremellan ät och bada i poolen. Snälla, tvinga mig, jag ber!
Så; jag rafsade genast ihop tre olika tävlingsbidrag som jag bombarderade resebolaget med och startade bloggen. Nu väntar jag bara på min hårda men rättvisa dom.
Det är nämligen så, att en gång för längesen förälskade jag mig i en annan kontinent. Mitt första snedsteg kan man säga. Jag var elva år och fullkomligt oförberedd på den mörkblå himlen, den varma mintiga luften, den röda jorden under mina fötter. Jag tappade totalt huvudet för Australien. Vi hade ett öppet men mycket kärleksfullt förhållande i nio månader och jag lovade både kontinenten och mig själv att jag skulle komma tillbaka. Än så länge är detta löfte icke infriat.
Och något hände när jag började tänka på Tanzania. Om jag blundar nu kan jag känna de kryddiga dofterna, den varma vinden över huden, höra djurens märkliga läten i mörkret när solen gått ner. Känna hur naturen på natten tar över den jord människan tror att hon behärskar.
Du fattar. Jag är nästan redan där. Att inte fullfölja skulle vara naturvidrigt, konstruerat. Som mina elever säger: failat. Jag måste ha Afrika. Och Europa förlåter nog, det finns ju så många andra här. En liten invånare hit eller dit.
Så. Hur stora är oddsen? Inget vidare antar jag. Men vi måste alla ha nåt att drömma om, eller hur? Det där snacket; "hoppas inte för mycket för då blir du bara besviken" är inget för mig, det är ställt bortom alla tvivel. Jag hoppas hela tiden, det går inte att stoppa. Det är ju hoppet som håller igång en, right? Och skulle jag fixa detta, skulle jag vinna (snälla håll tummarna för mig) så lovar jag att jag ska avslöja alla smaskiga detaljer om baobabträd, masajbyar och slocknade vulkaner. För din skull.
Sluta inte hoppas på saker, hördu. Nu tänker vi lite på det, tillsammans, lovar varandra det.
Livet är lite, lite roligare så.
God natt! /Anna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar