"Karlar!" skulle vissa kvinnor sagt och skrattat hest och kanske lite bittert.
"Fruntimmer!" skulle nog andra refererat till, med ett gubbigt, självtillräckligt skrockande.
Själv tänker jag på bilar.
Min kollega och gode vän Erik har just bytt luftfilter och bränslefilter på den lilla midnattsblå Fiestan som i folkmun går under namnet Turbo (efter registreringsnumrets bokstäver TRB och eventuellt för att jag kör ganska snabbt i kurvorna). Även sambon har haft funderingar kring filter. För mig är det fullständig gallimattias.
Jag vill gärna se mig som en självständig kvinna men tyvärr är jag pinsamt förutsägbar där. Att man kan gissa sig till filtren är för mig helt magiskt. Men turligt. Jag måste nu inte längre rusa motorn i över fem minuter, samtidigt som jag kör och växlar, vilket krävde lite för stor simultankapacitet för min smak. (Nu räcker det med en halv minut, och det tycker jag att jag kan ta mig tid till innan jag lämnar parkeringsplatsen. Varför det behövs? Nåt med elen, kräver magi på högre nivå och cash jag inte äger.)
För några år sen ärvde jag en Volvo 460 efter min morfar. Den hade en del hyss för sig som jag hade mycket svårt att begripa.
En vintermorgon när jag och mina två barn kom ut från min lägenhet i Bagaregården, när blötsnön vilade som höga svajiga stolpar på cykelsadlarna, småfåglarna tjippade och jag just tagit plats bakom ratten för att backa ut från min fickparkering, hoppade jag så högt att jag slog i huvudet i innertaket.
Vem i själva HELVETE ställer sig på tutan klockan kvart över sju på morgonen? Jag såg mig omkring. Ingen där. Barnen: Varför tutar du, mamma? Jag lade återigen över ratten ordentligt åt höger. TUUUUT! Det stod snart klart för mig att min Volvo 460 drabbats av ett svårförklarligt men inte desto mindre allvarligt fall av tutsjuka. Varje gång jag svängde, tutade bilen spontant. Jag minns fortfarande med fasa hur jag förvirrad och outsägligt stressad kryssade genom ett sovande, nedsläckt Kålltorp för full tuta, TUUUUT-TUUUT-I-TUT-TUUUUT, hela vägen till barnens skola och vidare till jobbet. Vart jag kom vände sig människor om, på cyklar, med barnvagnar, och alla måste i den stunden ha förenats i en enda fövissning: Kvinnan i den där röda 460:n borde spärras in och förlora vårdnaden om barnen. Och bilen.
Efter en desperat vädjan till Erik och kanske en aningens vippande med ögonfransarna, löste han tillfälligtvis problemet med den simpla men eleganta lösningen: skruva ur säkringen till tutan.
Vid närmare eftertanke kanske jag vippade något även idag? Just nu brottas den lilla men envetna feministen i mig med hon den andra. Hon som tycker det är så jäkla gött att det finns folk som kan saker som man själv inte kan.
Jag är ledsen men feministen är lite trött såhär dags. Låt oss istället gemensamt bejubla alla människor som är suveräna på något. Och erkänna våra egna brister. Imorgon kanske jag pumpar däcken, undrens tid är ännu inte förbi.
God natt! Anna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar