Har du varit olyckligt kär någon gång? Det har du säkert. Du tror det i alla fall. För frågan är: vad är egentligen olycklig kärlek? Det återstår att utreda.
Första gången jag ansåg mig olyckligt kär var jag femton. Det vill säga: det började ovanligt lyckligt. Vi hamnade i samma soffa med en popcornskål emellan oss och i en diskussion om vad popcornen föreställde. Och sen i varandras ögon. Han var allt jag önskade mig i solblekt hår, slitna 501:or och en evighet av ljusa sommarkvällar. Han berättade hur han skulle hämta mig efter skolan med motorcykeln han tänkte införskaffa när han blev arton och framtiden var lika ljus och oändlig som natten vi vandrade hemåt i, till soundtracket av Bruce Springsteen och svirrande tornseglare.
Vad naiva vi var.
Två månader senare fick jag en påtaglig anledning att bestämma mig för att aldrig, aldrig vara naiv igen. Vilket ledde till att jag lämnade först, höll mig distanserad eller blev för mycket kompis. Kanske känns det igen?
Vad räddade mig? En olycklig kärlek, såklart.
Vi kallar honom Kalle.
Året var 2005, ett par dagar innan midsommar. Jag och mina två barn flyttade in i den lilla lägenheten med trägolv i landshövdingehuset med innergården. Jag kom kånkandes på en flyttlåda tvärs över gården, han och hans kompis satt och rökte på träbordet. (Fortfarande reagerar jag när jag känner doften av Marlboro i utomhusluft.) Jag såg lite nonchalant på honom när jag gick förbi och han tittade tillbaka, lika självtillräckligt.
Jag försökte upprätthålla ointresset för det verkliga innehållet i denna människa. Jag misslyckades. Vi blev tidigt rädda för att mista varandra och eftersom ett normalt kärleksförhållande av olika skäl bedömdes som totalt surrealistiskt, levde vi som ett slags vänner. Det blev visst min räddning. Denna kärlekens räddning.
Det blev en logisk kullerbytta: eftersom jag inte kunde vinna honom, kunde jag inte förlora honom. Eftersom jag inte kunde tillåta mig att bli beroende av honom, kunde jag bara vara tacksam för honom. Jag blev långsamt, lite plågsamt, men framgångsrikt, botad från min olyckliga kärlek. Ett slags kognitiv beteendeterapi. Släpp taget. Stå kvar. Älska. Överlev.
Jag kommer inte att kunna återge dessa år med rättvisa. Några nedslag bara:
En känsla av totalt fokus, utan avsaknad, utan längtan bort.
En mening med alla händelser; jag skulle ju kunna berätta om dem för honom.
Våra samtal, associationer som avlöste varandra, vi målade upp världen med ord som hakade i varandra, växte på varandra. Jag önskade att jag hade spelat in oss, som ett filmmanus var vi.
Hans ärr över tummen.
Måsskriken som ekade över gården i natten, från mitt ständigt öppna fönster.
Vi, i mitt vardagsrum högt över taken, i mittens rike.
Oräkneliga gånger släppte jag in honom i den trånga hallen. Oräkneliga gånger såg jag honom gå baklänges och leende nerför trappan frampå småtimmarna och rulla iväg över gården, som den jättestora hiphopare han faktiskt var, ut i världen, ut i de coola kretsarna. Och där satt jag kvar med mina barn. Ändå var jag den första han ringde. Konstigt.
Jag var lite sorgsen ibland, över att vi så uppenbart inte kunde äga varandra. Men jag fattade hela grejen, just på grund av det.
Man kan ju bara äga sin egen kärlek.
Och att älska någon är lycka nedkokt till sin absoluta essens. Att älska någon när han inte är där är lycka tillsammans med kärleken, men i frånvaro av personens fysiska närvaro.
Saknad, absolut. Olycka, inte egentligen. Så ser jag på det nu för tiden.
Jag träffade en man till slut, någon som jag är så väldigt glad för. Men eftersom jag aldrig ägde Kalle, kändes det aldrig som om jag förlorade honom. Kanske kändes det annorlunda för honom. Det var ändå jag som flyttade bort, ihop med någon och skaffade barn.
Vi sågs för inte så länge sedan, Kalle och jag. När jag satt där i hans kök, mellan hans krukväxt och hans brungröna blick, tänkte jag att han borde få veta hur annorlunda jag blivit, bara för att jag känt honom. Jag tror inte att jag fick ur mig det riktigt och jag sökte honom efteråt för ett nytt försök, men utan resultat.
Snälla du, om du läser det här: jag är en bättre människa tack vare dig. Mindre prestige och löjlig stolthet. Jag kan tala om för mina människor hur viktiga de är, tåla ett avvisande utan att ta illa vid mig och vågar tro på kärleken, även när den har sina mörkaste stunder. Jag har fattat att den är min, inte någon annans och att den därför aldrig kan gå förlorad. Jag kan till och med älska fler personer, eftersom jag insåg att man inte alltid måste välja. Eller välja bort.
Så. Min kärlek kommer kanske aldrig mer att bli riktigt olycklig. För detta, och för mycket mer, är jag dig evigt tacksam.
And I quote mr Ledin: En del av mitt hjärta kommer alltid slå för dig.
God morgon, alla (o)lyckliga älskare / Anna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar