Rapport från kaosets gränsland: jul

Så har ännu en jul stundat och passerat. Ännu en smäktande njutbar högtid i fridens och stillhetens tecken. NOT. Fröjdefull, ja. Mindful, nej.
  Julaftonen startar med att jag vaknar, faktiskt efter en sovmorgon, med skärande smärta i bröstet, på vänster sida. Jag vet genast att det inte är stress eller psykosomatiska besvär, trots att det säkert borde vara det. Det är nåt med musklerna. Ändå måste jag väcka sambon och fråga honom. Han är omtänksam men inte orolig. Jag tar två ipren som jag sköljer ner med en halvliter kaffe på fastande mage, stapplar planslöst och stelt runt på bottenplanet medan jag inväntar smärtlindrande effekt. Snart kan jag åtminstone lyfta armarna till rattposition, åker till mitt ex och hans fru i Majorna, där även två av mina barn spenderar halva sitt liv. På vägen har jag sällskap av en röst, låter som en riktig stekare: "Ett tjockt molntäcke ligger över Göteborg, det duggregnar och nu är du uppdaterad med göteborgsvädret och lyssnar på Mix Megapåååål". Utanför bilfönstret skiner solen från en klarblå himmel. Han måste ha sänt från ett annat Göteborg.
  Hos exet blir jag bjuden på julfrukost med skinka och gravad lax. Frun är lugn och osminkad och jag är det motsatta. Vi tar ut varandra bra och har så trevligt att jag inte vill åka hem. Egentligen borde jag kanske gifta mig med henne istället, tänker jag. Men det skulle bli lite knepigt på flera olika sätt, och jag skulle dessutom sakna sambon en del så jag bestämmer mig för att hoppa över det. Elvaåringen är på dåligt humör och lika trött som Kalle Anka i husvagnen men i längden kan han inte motstå mina kramar, femtonåringen är lång och tjusig som en mannekäng och detta är den enda lugna stunden denna dag.
  Hemma igen väntar andra julfirandet. Bonusbarnen och biologiska barnen utväxlar julklappar under skratt och glam (jag älskar det ordet) och elvaåringen äter trettiofem köttbullar. Treåringen har fortfarande en ljuvligt sund och oskuldsfull inställning till julklappar. Han får ett paket och öppnar det. Blir själaglad, uppslukad i lek och tittar inte efter nästa. När nästa ändå kommer, tror han att han måste välja: behålla den gamla leksaken eller ta emot den nya. (Innan kvällen är slut har han lärt sig att aldrig bli nöjd, det är hemskt. Tur att det är långt till nästa jul.)
  Klockan kvart i två får jag luftlängtan och måste ut. Jag lämnar kaoset och promenerar snabbt genom villakvarteren, det är milt som en vårdag och magnolian knoppar, tusenskönor i gräset. Påminner mig själv om att sluta gnälla över huslån och elpriser, vi är verkligen priviligierade. Välordnade trädgårdar, altaner och ljuspyntade buskar, villor som klättrar uppför sluttningen. En katt följer efter mig, samma katt som sov över på vår trappa förra veckan. Den pratar medan den springer, mja-ha-ha-ha-hau, mrr-hrr-hrr-hrr. Jag vänder tidigare än jag vill och vi packar ihop oss för mission impossible: hinna till Kalle Anka. Vi kommer ihåg att ta med allt utom det hemlagade godiset.
  Det är inte bara exet och jag som har en bra relation, det har alla ex i min släkt. Vilket är ett bra släktdrag i sig. (Att de flesta också har ex är ett annat släktdrag som vi kanske inte är lika stolta över.) Min pappa och hans fru tar emot i väntan på sina bägge föredettingar, varav den ena är min mamma. Efter hejdlösa mängder mat tar jag frikostigt på mig uppgiften som traditionellt är min pappas: julklappsutdelningen. Hur svårt kan det vara, tänker jag. Men högen tar aldrig slut, alla älskade människor sitter där uppradade och alla måste ju få lika mycket, tänker jag, och lika ofta, och jag har ingen aning om vad de får för jag hinner inte se utan måste krypa in under granen för att försöka läsa på paketen längst bak och PANIK! Jag bränner ut mig redan första omgången och kapitulerar skamset. Pappa blir ju glad förstås. "Det krävs ett proffs", säger han nöjt och kastar sig världsvant in i julklappshögen.
  Meva, meva! ropar treåringen medan elvaåringen får färre julklappar än alla andra vilket gör mig lite orolig för honom och pappret långsamt översvämmar rummet. När allt är över och undanstädat stirrar vi tomt på varandra över kaffet och saffranskakan. Vad hände? Vi minns knappt. Fast kakan är väldigt god. Och där är vi ju, hallå igen. Just det, ja, det var ju därför vi genomled allt detta, för varandra, det höll vi nästan på att glömma.
  En kort stund infinner sig någon sorts stillhet och jag frossar i kärleken till dessa kloka, roliga människor som av någon märkligt lycklig slump givits mig alldeles gratis. Kanske vill jag inte dela ut julklappar såhär nästa julafton, kanske är jag lite trött på detta berg av varor, kartonger och papper mitt i rummet. Det skymmer oss litegrann faktiskt.

God fortsättning, som man säger. Och låt den bli god, utan den bittra eftersmaken.