Fuck my life?

Ni får förlåta min bortavaro. Jag har varit fullt upptagen med att undvika att gå in i väggen.
   Efter att ha skrapat upp hela sidan av min sambos metallicgröna Renault, vilket kommer kosta oss fem papp, blev jag utskälld av en arbetskamrat för något denne själv hade missat. Därefter hamnade en hel klass i upplösningstillstånd över något jag önskade att jag kunde påverka och eftersom hela livet är lite krävande just nu av lite olika skäl så var dessa, av varandra helt oberoende, händelser helt enkelt - overkill.
   Fuck my life, säger tonåringarna när de har en sån vecka.
   Jag hade inte ens fattat att mina söta kollegor skulle bowla idag, efter julbordet, utan istället bokat in en julklappsrunda på stan med elvaåringen och femtonåringen. Nu såhär efteråt kan jag dock på intet sätt ångra detta misstag. Det finns inga människor som kan höja mitt stämningsläge som dessa två.
   Våra rykande andedräkter, marchallerna i Bältesspännarparken, den lilla flickan som på starka ben och skridskor sparkar sig fram över den runda isen, de fiffiga och egensinniga små julklapparna som vi hittar på tillsammans, doften av brända mandlar. Och här och där i detta enorma, anonyma, plastiga temple of consumption som vi passerar igenom, plockar vi russinen och mandlarna till den glöggen vi faktiskt vill ha;  det äkta, det sköna, det varma i det frostigt kalla. Julstämning. Otroligt men sant.
  Och just idag kan man även konstatera att man inte är den som gjort det klantigaste i år. För att olovligen ta sig in i ett land känt för sin totala avsaknad på rättssäkerhet slår åtminstone mig i klantighet, åtminstone denna veckan. Jag kommer inte heller att straffas med tjugo år bakom etiopiskt lås och bom. Jag avundas inte deras föräldrar och flickvänner. Inte dem heller. Jag ber till min personliga gudom för dem.
Det kan inte undgås att vara tacksam över att slippa befinna sig i deras helt bottenlöst fruktansvärda läge.

För övrigt är jag idag tacksam över:
- Att treåringen blir så lycklig när onlinepizza ringer på dörren.
- Att han säger att pizza kommer från träden och stjärnorna. Alternativt hönorna.
- Mina ljuvliga vänner, varav en stod ut med mina förvirrade tankegångar under en lång och lika förvirrad guidning till Ullevis konferenscenter.

På vägen hem köpte jag ett knallrött läppstift, nyans Winter red. Jag menar, ska man ändå springa rätt in i julväggen så kan man ju lika gärna göra det med julröd, brett leende filmstjärnemun.
  Kyss mig i röven, men lämna ett rött märke då. Typ.
  Eller kanske: Fuck my life? Visst! Men då vill jag vara överst.

Hörs snart, lovar. / Anna