Idag begav jag mig till Göteborgs stolthet Bengans skivbutik för att titta efter AC/DC-skivor ("med Bon Scott, inte han den där skrikhalsen") till elvaåringen i just elvaårspresent. Det visade sig vara lättare sagt än gjort.
Jag tog mig till Stigbergstorget i den lilla midnattsblå, vi krängde lite i stormen, den och jag men i övrigt förlöpte denna första del av trippen utan större missöden. Sedan började problemen tillstöta, kan man säga. Jag var fiffig nog att slå upp mitt paraply, ett stort, åskmolnsgrått, stabilt paraply som jag annars är glad att jag införskaffat. Det klarar alla väder. Utom detta. Trettio sekundmeter kan man inte begära av någon gjord av tyg och tunna stålpinnar.
När jag kommit ur bilen tog en kastvind tag i paraplyet och slungade genast det och mig rakt in i en rabatt där min extremt långa och stora, svarta halsduk, som hunnit linda upp sig ett par varv, omedelbart lyckades fastna i en buske två meter längre bort. Därefter kom nästa kastby, nu från motsatt håll. Paraplyet knäcktes i ett par av de små ekrarna och tyget blåste ner över mitt huvud som en jättestor, toppig hatt. Nu tänkte jag mig att jag skulle försöka lossa min halsduk från busken. Varför jag inte valde att släppa paraplyet och låta det blåsa bort över Masthugget är lite svårt att förklara. Troligtvis ville jag inte skräpa ner på gator och torg. Utan att egentligen alls kunna se något, sträckte jag mig mot busken. Samtidigt kände jag hur min ena fot började glida i rabattleran tills jag var skrämmande nära spagat.
I detta läge hörde jag en röst som vrålade genom stormen.
"BEHÖVER DU HJÄLP?"
Ett mansansikte blev synligt halvvägs in under paraplyet.
"NEJDÅ!" vrålade jag tillbaka. "DET GÅR BRA!"
Kvinna i spagat på lera, fångad i sin egen halsduk uträckt från hennes hals fram till en buske två meter längre bort, med ett trasigt paraply långt ner över huvudet som en failad häxhatt. Som på räls, verkligen.
Sekunden därpå flög paraplyet ur min hand och vidare över Stigbergtorget och med håret i hela ansiktet skymtade jag nu större delar av mannen. Han var klädd i rock, var blöt i håret och sträckte nu fram en handskbeklädd hand. Jag tog den och med gemensamma krafter vecklade vi ihop min arma kropp och knöt loss mig från busken. Jag gastade ett hest "TACK!" och blåste in på Bengans där jag kanske, kanske inte köpte AC/DC-skiva till elvaåringen.
Efter denna fridfulla stund satt jag sedan i bilkö i en och en halv timma, köpte de förbannade chipsen till sambon och har alltså överlevt, eftersom jag skriver detta.
Idag är jag tacksam för:
- utsträckta handskbeklädda händer i storm
- hus som man kan gå in i, och
- chips
God natt kära vänner! / Anna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar