Att försöka låta bli att hata sig själv

Jag hatar mig själv.

Min älskling har för några veckor sedan fixat en gammal skada på sin nyligen inköpta grönmetallic Renault Megane, vilket inte var billigt (varken bilen eller skadan). Idag hämtar han mig på jobbet, jag lämnar av honom hemma och fattar det ödesdigra beslutet att inte byta till min egen lilla midnattsblå. Femtonåringen och jag handlar ingredienser till julgodis på Willys och för första gången någonsin ska jag trixa in denna Renault i garaget. Jag har gjort det många gånger, helt prickfritt, med Volvon han ägde tidigare. Jag tar ut svängen så att jag kommer i exakt rätt vinkel, kollar avståndet mellan backspeglarna och karmen till garageporten.
  "Skrap". Inte "SKRAP". Bara "skrap". Men ändå. Ett skrap är ett skrap är ett skrap.
   Det var inte bara den första, utan troligen den sista gången jag körde in den bilen i det garaget. Kanske sista gången jag körde den alls.

Visst, det är bara en bil. Ett stycke död materia. Glänsande, mjukt spinnande - men död.
  Grejen är: det är min älsklings materia. Jag ser hur hans ögon lyser när han sjunker in i skinnklädseln och trixar med färddator och specialfunktioner och HELVETE.
   Varför kunde det inte bara varit min egen bil?

Jag måste få perspektiv på detta nu. Hjälp mig, du som läser. Tänk hårt, så jag hör dig.
  "Människor", tänker du. "Människor är viktigast. Ingen kom ju till skada i alla fall."
  Du har väl en poäng.
  Vi har en släkting som fick sin dödsdom för två månader sedan och gav upp sitt sista andetag natten till igår. Med detta kan ingen bils skrapskador mäta sig. Inte ens min älsklings.

Jag tänker också trösta mig själv med luciatåget på mitt jobb. Åtta modiga, tappra tonåringar sjunger så högt de kan för hundratals potentiella utskrattare. Med brustna målbrottsröster och fjuniga överläppar hoppar två gossar in jämfota, utklädda till jättelika julklappar. Den ene unge mannen får strax nervositetsklåda över hela kroppen där framme på scenen, men har svårt att nå runt sin enorma lådkropp. Till slut måste han stoppa in handen innanför pappen och rafsa hetsigt, på okänt ställe. Alla skrattar men liksom glatt, mjukt. Julklappspojken också.
  Under "Jul, jul, strålande jul", blir stämningen alldeles stilla. Tonårsögon, med False Lash Effect Mascara, eller utkikande under tjocka lager av tubhalsdukar, tittar stort och stjärnaktigt. Stentuffe Amir torkar sig irriterat under ögonen och kikar sig omkring  i smyg för att se till att ingen märkt hans tårar. Det har jag. Jag ler, genom mina egna. Han ler. Och under en sekund ler hela världen genom ett dis av gnistrande stearinljus.

Nu tröstar vi varandra lite. Alla kan göra fel, alla kan göra någon besviken. Vi har alla gjort det. Nu förlåter vi varandra. Om du gör det, så gör jag det. Ett, två.
  Tre.

Vi hörs snart. / Anna