Ord kan ha ett underhållningsvärde långt vidare än vad man skulle kunna föreställa sig.
Min före detta kollega skrattade på sig av "kallhamrad". Hon föreställde sig en helt humorbefriad person som ville vara stenhård och mordisk men i själva verket var helt harmlös.
En avlägsen släkting hetsar upp sig särskilt över "kusinbarn" och "febertopp", fast med viss irritation. Hon tycker dessa är ord som vill ha vuxenpoäng.
En god vän är mycket förtjust i "skogstokig". Han föreställer sig någon som går total bärsärkargång och skrikande springer till skogs.
Min pappa har ett varmt förhållande till att "bli opasslig". Om någon har blivit opasslig har han kanske fått för mycket innanför västen, börjat gapa eller säga konstiga och opassande saker och får milt men bestämt avvisas från tillställningen, eller kanske till och med bäras ut, fäktandes. Det tycker pappa är vansinnigt roligt att tänka på.
Personligen uppskattar jag, kanske på ett något bisarrt vis, olika anatomiska begrepp. "Magmun", alldeles särskilt. Helt hillarious med en mun i magen som liksom plutar med läpparna, och ganska äckligt också faktiskt. Tänk att vi går omkring med en sån allihop.
"Nedre hålven" skulle min femtonåring kunna i läxa. Låter som en adress, tycker jag men inte då. Anatomiskt, det också! Nåt i njurtrakterna. "Ni måste ursäkta mig ett ögonblick, jag har sådana problem med nedre hålven!" Det ska jag använda nästa gång jag är sen till ett möte. Vad svarar man på det? Just det, ingenting! Och man slipper onödiga följdfrågor. (Eller också blir det tvärtom många frågor men det tar fokus från den sena ankomsten hur som helst.) Kroppen har helt klart humor, eller åtminstone de som namngett den.
Olika uttryck för när nåt är lite kaotiskt, svajigt och oberäkneligt, eller kanske dåligt planerat, gillar jag också skarpt. Något kan vara lite "hejsan svejsan", "high chaparal", "hej baberiba" eller "hoola bandoola". Observera: allt på "h". En underhållande bokstav?
På mitt jobb är vi flera som uppskattar uttryck för att ha oplanerade lektioner, varför vet jag inte. Kanske för att det är nåt som är förenat med viss kollektiv skam, för att det är nåt man egentligen inte ska ha, men ändå emellanåt har. Man "kör ad hoc" eller "ad lib" "freestylar" och "skjuter från höften". En av mina kollegor har "tröskelpedagogik", vilket är en lektion som planeras i det ögonblick man går över klassrumströskeln. Lustigt att tänka på alla lärare som står där och svamlar, fast med ett självsäkert snett leende i mungipan.
Mina barns far föredrar olika varianter på ord, återigen ofta med "h" i begynnelsen. "Havamal" är en storfavorit. "Hardangervidda" funkar också bra. Nu senast har han börjat dela med sig på facebook av godingar som "sträva", (substantivet alltså, en sträva, jag är osäker på om det verkligen existerar enligt vedertagna språkregler) och "havre". Enligt honom ska dessa ord uttalas lite tveksamt. Som om man inte har bestämt sig för vad man ska säga utan improviserar under tiden, och de ska avslutas med ett frågande tonfall. "Ha...va..maaaal?", alltså. Dessa övningar kan gärna resultera i ord som inte förr sett dagens ljus. "Snaaav...näpp...sa?", kanske.
Några gamla manliga bekanta, som alla arbetade på dåvarande skivjätten Skivhugget, inklusive barnens pappa, blev vid en läkarundersökning i företagets regi, ombedda att svara på frågan om de var allergiska mot apa. Detta blev föremål för mycken munterhet och starten på en lång och apfixerad ordbajseriperiod. En av killarna brukade, återigen på sen-till-mötet-temat, ursäkta sig med "Jag är ledsen men mina lemurer har hållit mig vaken hela natten", eller "Ett gäng makaker hade ställt till det så fasligt i min garderob så jag fick röja upp där först". Detta spred sig sedan till fågeltema. "Mina vaktlar förde ett sådant väsen i natt", och så vidare.
Vilket får mig att tänka på "småfläckig sumphöna". Att vara sumphöna verkar tillräckligt illa, att då också vara småfläckig måste ju vara ett riktigt allvarligt öde. (Elvaåringen, som även är fågelkännare av rang, gick fågeln till hetsigt försvar när jag började fnissa åt dess namn. "Det är en helt vanlig sumphöna! Den kan väl inte hjälpa att den är småfläckig?") Liksom "buskskvätta", vilket måste innebära den som skvätter i busken. Alla av manskön då? "Vattenrall" kan man också fundera över. Jag vet vad vatten är, men vad i hela friden är en rall?
För att inte tala om "trädgårdssångare"! Hahaha....eh. Nä, där tog det visst stopp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar