Idag tänker jag på en elev. Han har nämligen just lärt mig något viktigt.
Det är han den brunögde längst fram i sexan, som ser ut som min elvaåring, förutom ögonfärgen. Samma varma lilla ställe under huvan, samma gänglighet, samma sätt att fastna i den inre världen. Pennan flyger fram över pappret, inte i textformation utan i vilda, fantastiska blyertsteckningar som obevekligt måste få växa, till synes utan hans egen kontroll. Under höstterminen har jag endast korta stunder lyckats fånga honom till något mer än en tyst vaksamhet, ett lika motvilligt som tillfälligt avbrott från det ständiga tecknandet. Förvånad och disträ tittar han upp på mig. Va? Jaså, Gustav II Adolf. Jaha, vad har du att komma med då? Jaja jag skriver lite då, men bara lite. Jag har viktigare saker för mig.
Igår hände något. Jag hade glömt att ta med mig deras religionsbok hem kvällen innan och kunde inte skriva det vanliga läxförhöret som jag utlovat. Buddhismen kan jag. Men vad stod egentligen på de två sidorna de hade i läxa? Var pagod med? Munkarna, ja, men färgen på kläderna?
Det fick bli ett annorlunda läxförhör: berätta vad du lärt dig om buddhismen. Som utvecklades till: berätta vad du intresserar dig för. Jag vill ha en personlig text, ingen ska vara den andra lik! Jag vill veta vad DU tycker, inte allt som står i boken. Kan man frälsa sig själv, kan man frälsa någon annan? Är livet ett lidande? Om inte, vad är det då? Whatever, blås på, ge mig vad du har, vad du vill!
Fundersamma blickar, tysta ansikten. Jag känner plötsligt att min syn på skolan inte riktigt stämmer med deras. Och att jag inte lyckats kommunicera den, kanske inte riktigt efterlevt den.
Jag tar ett djupt andetag och försöker vara tydlig. Detta måste gå fram.
Är era liv till för lektionerna? För böckerna? För läraren? Eller är skolan till för era liv? Vad spelar det för roll om ni lär er en massa fakta om de känns helt ointressanta för er? Vad händer med kunskaperna?
Vi glömmer dem igen, svarar en flicka.
Ja, det gör ni. När ni är äldre och hamnar i en situation där ni hade behövt ha goda kunskaper om buddhismen, vad händer? Ni försöker komma ihåg vad en pagod var och vilken färg munkarna hade på kläderna. Hade det hjälpt er i det läget? Flera elever skakar sakta på huvudet.
Den brunögde har glömt sin teckning, handen vilar mot bänken med pennan kvar i greppet, blicken är stor och liksom ljus.
Under närmaste halvtimman är det enda som hörs rafset från pennor mot randigt lösblad. Jag känner mig annorlunda. Upprymd, lugn.
Vi ser en ganska fånig film från nittiotalet om en buddhistisk församling i London. Under en scen går buddhister genom rummet i slowmotion, i något slags meditativ övning och vi skrattar åt det. Säger att de leker "ett-två-tre-rött ljus!" eller övar inför lucia. Sen vill jag att eleverna ska berätta något om vad de skrivit i sina texter.
Många räcker upp handen, de duktiga, de som alltid kan svaret. Men jag väntar. Den brunögde längst fram rycker liksom till och verkar bestämma sig, sträcker upp sin hand, lite ovant. Ja, berätta, Nicolas?
Och han berättar fritt, utan att läsa från sitt papper.
"Jag skrev att det är konstigt med deras mål i livet. Att målet ska vara att man ska bli fri från livet. Jag menar...vi är ju här. Om det finns nån mening med det, nån mening med livet. Då måste det väl vara att vi ska leva? Men jag tycker det är bra, det där att ingen annan kan frälsa en. Att man liksom måste titta inåt eller vad man säger, och känna efter vad man vill. Man kan ju stötta varandra och så. Men om man mår dåligt och inte vill ta emot hjälp från nån annan heller. Då är det väl så. Att man bara kan rädda sig själv?"
Hans mjuka röst dör ut och en lika mjuk tystnad uppstår. Vi har nog inget mer att tillägga här, säger jag. Vi ser tysta på varandra i några sekunder. Den brunögde tittar på mig, sen runt omkring sig på de andra, sen på mig igen. Som om han ser mig för första gången.
Ni får gå till bamba nu, och äta med andakt, säger jag, utan att släppa honom med blicken. Han skrattar och tar lite tid på sig att komma ut ur salen.
När jag går från jobbet den eftermiddagen, hör jag en röst på avstånd som ropar mitt namn. Jag vänder mig om och där borta vid busshållplatsen ser jag en bekant gestalt. Gänglig med den röda hoddiehuvan flaxandes, han hoppar upp och ner med armarna som en väderkvarn runt sig.
"Trevlig helg, fröken!"
"Detsamma, Nico!" ropar jag. "Glöm inte blicka inåt!"
Han ler med hela ansiktet och nickar. "Du med fröken!"
Att det ska ta sån tid innan man fattar vad man behöver prata om, tänker jag. Att de redan är så indoktrinerade. Att de måste skakas om, väckas. Och att jag visst behöver skakas om en del själv. Synd att vi inte skakat om varandra allihop, första dagen.
Och tur att det till slut händer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar