Vi fikar på Backaplan och svullar i kladdkakor och grädde i kaffet och min femtonåring tränar på sitt spanska uttal. Hennes lärare har tipsat om att detta kan vara en väg till det högsta betyget. Flickan lutar sig mot mig med sin röda lugg i en tjock, vågig lock över ansiktet, anlägger en sensuell och oerhört spansk stämma och berättar, enligt vad jag förväntar mig, kloka, intressanta och dessutom spanska fakta för mig. Jag ler beundrande och känner mig stolt inför de andra cafégästerna att jag har en sådan vacker och språkbegåvad dotter.
Sedan översätter hon:
"Ursäkta, men de här byxorna är upptagna. Åren är i godiset. Tallrikarna håller på och springer i sängen. Min bror har studerat på stolen. Mina morföräldrar bor i kylan, äventyret är mycket stort. Vi ses på tisdag, du får ha en trevlig helg."
Strax därpå gör jag en lov in på Lindex januarirea. Medan jag står i kön till kassan ringer femtonåringen som sitter kvar i bilen och väntar. Hon är lite orolig, en lapplisa stryker omkring runt bilen. Jag lovar att skynda mig och vi lägger på. När det blir min tur att betala, möter jag expeditens blick, lägger fram t-shirten på disken och säger: "Nejdå."
Hennes leende stelnar något. "Va? Herregud, jag menar hej!" flåsar jag. Expediten skrattar ganska naturligt ändå. Jag inleder ett samtal med henne om risken att bli lappad på gratisparkeringen. "En lastbil försöker visst lappa min bil", hävdar jag sen. Denna gången är skrattet ganska krystat.
På jobbet är eleven Jens (med skalbaggarna, se inlägg från 17 november) inte riktigt samarbetsvillig.
"Titta här", säger jag käckt och skjuter fram en artikel som jag kopierat. Den handlar om influensa, som jag vet att han har en del erfarenheter av.
"Dåliga nyheterrrr", säger Jens med sina skorrande "r", avgrundsmörk stämma och kraftigt ihopdragna ögonbryn. Han låter som en bekymrad Bengt Bedrup.
"Jaså", säger jag. "Hurdå, menar du?"
"Det blirrr inget arrrbete för mig idag."
"Säger du det?"
"Jag beklagarrrrr", fortsätter han.
"Ja, det var ju lite tråkigt", medger jag.
"Ja, det var trrråkigt för dig, Anna. Nu blirrr hela din dag försörrrrd." Han lägger huvudet på sned och ser lite medlidsam ut, mitt i bekymmersamheten.
"Nja, så illa är det inte".
"Jooo. Helt förstörrd. Tyvärrrr."
Andra elever behöver hjälp och jag får lämna lille Bengt Bedrup vid sin bänk. Till slut får jag fram honom till tavlan för redovisning av artikeln, fast det blir en rätt summarisk sammanfattning med ryggen mot klassen och en del sufflering från min sida. Efter en rungande applåd från hans klasskamrater skiner han upp och skrider mellan bänkraderna som en kung, nådigt nickande åt höger och vänster.
Jag ska lämna klassrummet, Jens ska snart gå hem.
"Nu slutarrr jag snart på den här skolan", säger han och lägger en tröstande hand på min arm. "Ååå, vad du kommerrr sakna mig!" Precis innan jag stänger dörren pekar han på mig med fullifan i ögonen.
"Du harr grrråsuggor i ögonbrrrynen."
På väg till dagis, med snön knarrande under fötterna och januarirymden stor och kall ovanför mig, inser jag plötsligt en sak. De människor som säger de märkligaste sakerna till mig är de jag aldrig någonsin kommer glömma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar