Beroenden

Kaffe. Musik, särskilt då sjunga. Barn. Samtal med kloka människor, snabba promenader. Skriva, uppenbarligen.
  Frihet. Och SOL.
  Det mesta går att lösa året runt.
  Men solen. Åh, solen! Jag saknar den så gruvligt.
Blunda mot den, bada i den, gå långsamt med ryggen i den. Som varma händer över skuldrorna.

Jag minns alla sommarmorgnar på trappan. När man inte behövde stänga ytterdörren, bara sätta sig överst på trappavsatsen, lutad mot den öppna dörren, med tidningen och jättestora kaffekoppen. Mitt i det ljusa flödet. Bli avbruten av ett barn eller tre, hasa iväg och fixa nåt. Sjunka tillbaka ner i solpölen. Min plats, min tid.

Jag tror mitt beroende startade i tonårsfåfänga. Som barn var jag ljus i hyn och fräknig, inget som var snyggt på åttiotalet. Men jag kunde odla pigment, upptäckte jag, och få en åtminstone hyggligt beige hudton. Fast fräkniga näsan fick jag lära mig att leva med. Ju äldre jag har blivit, desto mörkare ton har huden antagit men desto mindre har den spelat roll. Ändå kan jag inte vara inne i mörkret om solen skiner bländande utanför.
  Jag smiter ut på vårkanten med min provhög och rättar den på nån parkbänk precis utom synhåll för skolgården. Eller låtsas plocka skräp utefter skolbyggnaden och försvinner plötsligt och spårlöst med religionsboken till den lilla platsen i hörnet mellan entrén och buskaget vid cykelparkeringen. Det är en död vinkel där och mycket svårt att bli upptäckt. Hittills har endast en gammal luttrad fransklärare tittat efter mig en gång men inte följt upp sin upptäckt. Kanske blev jag i mina slitna jeans och mitt hårburr tagen för en elev som satt och läste läxor för sig själv i solen, något franskläraren troligen inte ville förbjuda.
  Jag älskar den där känslan, att sitta där, mitt i allting och ändå helt osedd. Soligt, ja. Och en enorm frihetskänsla. En gång när jag var liten, gömde jag mig i skafferiet och smygåt choklad. Den känslan älskar jag, och den känslan är det.
  Emellanåt har jag till och med lektioner utomhus bara för att själv få stjäla mig en liten varm himlastråle. Eleverna tror att det är för deras skull och blir mycket tacksamma.

Så här års är sommaren en religion jag knappt vågar tro på. Några stackars bevis påminner ändå om att den varit här. Badleksaker ligger bortglömda i den nu brunrisiga rabatten nedanför altanen, den uppblåsbara barnpoolen, utpyst och ihopklämd, beväxt med gröna alger, halvligger i hörnet.
  Jag beskådade mina vinterbleka fötter i duschen imorse och insåg att jag har kvar utväxta rester av mitt sommarnagellack, nyans mörkorange. Ett avlägset minne av de bruna fötterna med det blanka snygga lacket som traskade omkring vid havet i jesussandalerna, i ljudet från skrattande barn på avstånd.
  Till smaken av salt och termoskaffe.
  Härdigt nagellack, får man ändå säga till dess försvar.

Och vad beror beroendet på nu? Denna fråga ställde jag mig i somras. Fick en prick på handryggen som kliade och började långsamt (men felaktigt, visade det sig senare) övertyga mig själv om att det maligna melanomet kommit för att avgöra mitt öde. Och ändå gick det inte att hålla sig borta från solen. Smorde in mig med hög solskyddsfaktor, kortade ner solbesöken något men: nej. Avhållsamhet, icke. Varför?

Det är något med den lilla egna stunden, något djupt meditativt. Total frihet i det lilla varma ögonblicket, i punkten bakom de solvärmda ögonlocken. Kanske där jaget sitter. Som kärleken strålar på insidan, så älskar solen på utsidan. Kärlek och sol samtidigt är total genomlysning. Kärlekstransparens.
  Solen är nog helt enkelt min gudoms mest kraftfulla avatar. Livets källa, alltings början.
  Kanske hade det varit annorlunda om jag vuxit upp i Sudan. Då hade det väl varit svalkan, vattnet. Men nu är jag en frusen nordbo. Mitt helvete hade varit asarnas, ett ständigt mörklagt islandskap.

Snart ska jag ta en promenad med treåringen, solen lyser svagt och vintersnett in över vår lilla trädgård, glittrar i det långa fjolårsgräset. Vi har just nu ett distansförhållande, den älskade himlakroppen och jag. Men den kommer tillbaka, jag måste lita på det. Det har ju vänt nu, jorden vänder långsamt upp sin ena axel mot ljuset. Snart står jag med slutna ögon lutad mot en södervägg utefter Danska Vägen på en håltimma, med en take-away kaffemugg och öppen jacka.
  Alldeles snart.

God förmiddag, alla soldyrkare. Den ljusnande framtid är vår! / Anna