En liten grön pin

Det är en oanständigt tidig sportlovsmorgon. Klockan är tjugo över fem. Jag har numera en liten, klassisk väckarklocka på sängbordet och telefonen på laddning i köket. P och jag har pratat om det där med telefoner, att inte ha dem på sig, titta på dem jämt, och absolut inte!! sitta bredvid varandra med var sin i handen och blickarna vända ner och bort, när det man vill ha finns precis bredvid.
En kollega med blont skägg och ett blått och ett brunt öga, som jag har  moderskänslor för, vilket jag för övrigt får för alla människor under trettio, har också tipsat om detta. Ingen teknologi i sovrummet! För att till exempel kunna somna om när man vaknar oanständigt tidigt.
Jag funderar över om det är lika bra att gå upp och sätta på Gilmore girls till en halv, eller vem skojar jag med, en hel kanna kaffe. Men jag har drömt konstigt så jag börjar tänka på det istället. Jag och P låg i sängen och jag lyfte på täcket och tittade ner på hans vackra kropp. Men vad nu? Han hade ingen... Ingen alls! Som en liten navelstump på en bebis ungefär. Sen tänker jag, sådär listigt som man gör i drömmar: "Ahaaa! Jag visste väl att det fanns en hake." Eller kanske tvärtom då, ingen hake.
Plötsligt vaknar jag, en gång till. Och klockan är halv åtta, det ljusnar. Det är februari och solen går upp innan lunch!

Jag städar. Inte är det mycket, eller grundligt, men det sker ett slags sorterande av halsdukar och återvinning och det är sådana mängder att jag börjar skratta. Och tröttna. Fy fan vad mycket skräp vi skapar! Tioåringen vill inte att vi ska köpa något mer alls, någonsin. Den ambitionen kommer inte att sitta i, men han har sett en dokumentär om barn som lever på soptippar. Han har samma mimik som Greta Thunberg när han pratar om det.

Vi ska åka till Eriksberg, gå på kajen och fika i solen, det bestämmer jag och mina tre barn i spridda åldrar och jag tömmer en väska jag inte använt på ett tag. På botten ligger en liten, klargrön metallpin med ett enda ord i vit stil. "Nu." Jag tittar på den men låter den ligga kvar. Packar ner plånbok och telefon, vattenflaska. Jag minns inte var jag fått just denna pin ifrån. Säkert var det i valtider. Men var det Miljöpartiets representant som gav mig den? Eller Centerns? Jag gillar den men jag måste väl veta vad den står för om jag ska sätta fast den någonstans?
Det är blåsigt ute men vid älven finns en bänk med mörka stenplattor, varma av solen. Vi lutar oss mot dem och låter guldet rinna ner över oss, in i alla kalla små glapp, i halsar och vid handleder. Den ljuskänslige har slutat klaga, han har coola solbrillor och äter hallongrotta. Artonåringen fläker upp sin jacka och lockarna dansar bakåt över pannan när han vänder sitt numera skäggiga ansikte mot himlen. Tjugotvååringen ser ut som en hollywoodstjärna, fast de sällan äter semlor på film.
Efteråt springer vi gapande som gibbonapor upp över berget, stigarna och bergsknallarna, höga på socker och (ännu mer) koffein. Ut över våren blickar vi, som ramlar in över älvlandskapet, tinar och krackelerar mörker, is och tjäle. Jag tar bilder på det medan det händer men det är inte fotogeniskt.
Jag tänker att det inte är så enkelt att vuxna glömmer hur man leker. De flesta människor från ungefär elva år kan, om de tror att de behöver, lära sig att stå ut med ett liv i allvar. Det betyder inte något annat än just det. Ingen behöver stå ut med det. Don't grow up, it's a trap!
Vi står på utkiksplatsen,  jag har just blivit nerknuffad från en bänk under något slags herrepåtäppanlek. Tioåringen rusar tjutande bort och vill bli jagad. De stora sjunger märkliga lovsånger till fjolårsgräs, mörkblått älvvatten, båtar och kranar.
Jag öppnar väskan för att ta fram ett lypsyl. Där ligger en liten grön pin.
Jag tar upp den och stryker den blanka ytan med fingertoppen.
Jag vet inte vad den rent partipolitiskt står för, nej. Bryr jag mig just nu om det? Nej.
För att. Nu. Helt enkelt. Det är inte logiskt, det går inte att patentera, och det är inte  fotogeniskt.
Jag sätter fast den med den lilla nålen på framsidan av min slitna väska.
Sen springer jag med gutturala gibbonskrin efter barnet på väg upp i ett träd, på ett berg, i en stad, där våren kommer.