Femtioåtta kilo mot det unga ursinnet

Idag stod tiden stilla.
Det händer mig ibland. När? Jag kan inte riktigt se något mönster.

Det var en pojke, en lång en, i åttan. Med en röst hög som en mistlur men ett vänligt hjärta nånstans där under fotbollströjan. Han visste inte vem han bråkade med idag, vem han kallade för vad, hade ingen aning om vad en ung, desperat flicka utan impulskontroll är kapabel till.
Ut flög de, båda två, ut på skolgården i den bleka novembersolen. Och han var snabb som afrikansk ökenvind, benen trummade över asfalten, som ett motorljud mellan tegelhusen.
Hon stannade, flåsande, väntade in honom. Och till slut var han ju tvungen att komma tillbaka. Lektionen hade börjat, alla väntade. Det blev kallt. Jag försökte prata med flickan men hon var svart i blicken, inte kontaktbar. Sedan ger hon plötsligt upp och går in i trappuppgången. Jag tror att faran är över och vänder ryggen till. Och där sitter han då, hur gick det till? Hukande, med hennes ursinniga, urstarka armar runt sin nacke i ett skruvstäd. Jag knäcker nacken på dig, svartskalle.
Två kotor räcker, tänkte jag. Två kotor.
Och tiden stannade.

Det var en annan pojke, inte lika lång, i nian. Med en skrävlig gångstil men ett leende som en sommarkväll. Han tittade surt på fel killar, fick en kniv i ryggen och blev förlamad från midjan och ner. Det är sju år sen, tror jag. Ibland pirrar det lite i högerbenet, har han sagt. Han lever på hoppet.

Men den här killen, med rösten, med Zlatan i blicken. Ska han också bli förlamad?
Och vad gör en kvinna på femtioåtta kilo utan relation till ursinnet? Kastar hon sig emellan? Ryter hon av sina lungors fulla kraft? Ringer hon polisen? Rektorn? Någon?
Nej. Hon står där. För tiden står stilla. Hon ber en bön till makterna, lägger en hand på flickans axel och säger: Nej. Kom nu. Nu går vi.
Det gör inte flickan. Hon håller fast, sårad till döds och med en heder att bevaka, kosta vad det kosta vill. Jag hör min egen andning, och de båda stridskämparnas. Det kan gå hur som helst. Jag väntar, för tiden står fortfarande stilla.

Så släpper hon taget.
Halleluja, hon släpper taget!

Han kan springa som ökenvinden, som Zlatan, som novembersolens strålar över taken. Han är fri - för den här gången.

Men när jag åker hemåt genom eftermiddagsmörkret är jag dämpad. För vad kan vi säga, vad kan vi göra? Vad är vi mot de sårade känslornas unga, blinda ursinne? Vi är bara ännu en vuxen som vill väl.
Fast bara fel vuxen.