Ge mig ett motto!

Idag tänker jag på det; att det skulle sitta fint att ha ett motto eller två. Eller i alla fall mycket bestämda uppfattningar, som man upprepar, kanske ordagrant, kanske i olika formuleringar. Men man skulle osökt komma in på det nästan varje gång man pratar med någon, så att det stod klart för alla och envar vad som var viktigast för en och hur man ställde sig i denna den viktigaste frågan. Särskilt i en tid som flödar över av uttalanden och budskap som leder i miljoner riktningar och ofta saknar tydliga källor. Ett sätt att ruta in, skärma av och samtidigt komma ut.

Ni kan säga vad ni vill och för övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.
Det har ju visat sig både effektivt och inspirerande. Det lyckades ju med Karthago i alla fall, även om karthagierna (de som överlevde) säkert hade ett eller annat övrigt att tillägga. (Sambon berättar förresten att det finns en försvarsbloggare som avslutar alla inlägg i debatten med motsvarande: "För övrigt anser vi att Sverige ska gå med i Nato.")

Ett forskningsresultat eller en annan sorts sanning behöver ju valideras på olika sätt men ett motto? Det kan ju ingen ta ifrån en. Frågan är hur det är med vallöften, det funderar vi stilla över. Kanske räknas de som motton?

Min sambo har ett antal motton eller bestämda uppfattningar som han gärna delar med företrädesvis mig närhelst det ges möjlighet. Just nu handlar det en del om Decemberöverenskommelsens brister, faran med Rysslands imperialism och nödvändigheten av att bo på landet/skaffa torp. Här hemma kan det vara att taklamporna i hallen är idiotiska och bör bytas ut (till formen faktiskt lite lik Karthago). Det var jag som skaffade lamporna, de är galet snygga men mottots nötande retorik bryter sakta ner mitt försvar. Jag tror att nästa Ikeabesök kommer att sluta med några trista plafonder, som inte krockar med dörrar och fjortonåringens gitarrcase.

Jag har själv aldrig lyckats hitta några motton. Jag gjorde ett lamt försök med "Anna - aldrig fel" - som jag hade bredvid mitt namn på chatappen Whatsapp ett tag. Så väldigt fånigt, det låter som en reklamslogan. Och väldigt ospecifik dessutom, vad är Anna aldrig fel till, kaffet? Och för vem? Det ska ju handla om vad man själv vill ha, eller inte ha. Inte om någon annans eventuella val av Whatsapp-samtalspartner. Att jag själv, vare sig jag nu vill det eller ej, är nödgad att välja mig själv både till kaffet och i alla konversationer jag har, är liksom oundvikligt och inget som behöver uttryckas i något statement.

Jag hade en fin gymnasietid på många sätt. Huvudet överfullt av tankar, känslor och tvivel. Under tredje året upplyste en klasskamrat, som jag inte hade så nära relation med, mig om att hon hade en väldigt luddig uppfattning om vem jag var. "Jag vet ju hur du brukar se ut, hur din röst låter, vilka kompisar du gillar att umgås med och vilka ämnen du är bra på. Men jag har ingen aning om VEM DU ÄR."
Mycket snopet, liksom obegripligt. Och måhända är det så: Man är hela sin värld, ett överflöd, en urskog man gärna skulle ansa lite i, rensa, fixa till ett eller annat kalhygge. Men vem är man för andra? Ingen?

Är det för att det fattas ett motto?

Det finns en fågel här bakom huset, kanske en stare, med en melodi i sin sång som låter som något från en rocklåt. Den sjunger en mängd olika trudelutter, till synes utan inbördes sammanhang, rim eller reson. Men den avslutar med sin favoritmelodi.
Fjortonåringen med gitarrcaset har lockat ut mig för att lyssna på den. Hans vackra ögon smalnar och skrattar när vi hör, han ser på mig och är imponerad. Den lilla fågeln som inte förstår mycket av världen, eller av det vi tror att vi förstår, har preferenser. Föredrar en viss tonföljd, tycker det låter snyggt och avslutar alla uttalanden med sitt eget melodiska motto.
Kanske, kanske är det fjortonåringen själv som har inspirerat staren, tänker jag.
Jag ser framför mig hur riffet likt en doft sipprar ut genom hans fönster och stiger upp mot hustaken och ekskogen i vårkvällen, där starhanen förbluffad över skönheten i det, stannar upp och börjar öva. För att få till det rätta uttrycket.

Det är väl så många av oss får göra, som staren. Vi famlar tvivlande bland ställningstaganden i ett överflöd av sympatier och antipatier, av sanningar, slogans och lögner. Men vi hör något, ser något, känner något som fångar oss.

Och det försöker vi uttrycka.